Att få vara vanlig en stund

I lördags var det en vanlig dag. Åkte ärenden, köpte färg till mitt kök, svängde förbi hos Blondie på en fika. Vi bestämde oss för att ses på stan på kvällen för att käka, dricka några svala öl och babbla lite. Så blev det.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan när jag satt på vagnen hem o funderade lite, ett funderande som fortsatt ett par dagar. Vad var det med den dagen som gjorde den speciell? Den var vanlig. Välsignat, underbart vanlig. När jag bara var Lobelia och inte cancerpatient, långtidssjukskriven eller mitt i en separation. När jag fick vara en helt vanlig människa i lördagskvällens vimmel, med en öl o en god vän.

Det betyder ju inte att allt är bearbetat och klart och det bara är full fart framåt. Men att ändå en hel dag få lite andrum, kunna lägga undan det jobbiga en stund och låta var sak ha sin tid.

Har för mig att Agneta Fältskog hade en hit någon gång i forntiden med en låt som hade texten 'Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag'. Kan bara hålla med. Och för mig har ordet 'vanlig' totalt mist den negativa klang man ibland hör människor lägga in i det - vanlig som i tråkig, o-orginell och förutsägbar. Att få vara som vanligt, det är en gåva jag aldrig mer vill underskatta.