Jag försöker landa. Efter allt som hänt mig skulle det vara skönt. Problemet är bara hur det ska gå till, den här landningen. Jag vet inte hur landningsbanan ser ut och var den finns, och jag vet inte ens om jag har något landningsställ att fälla ut. Jag hoppas att jag kan glidflyga nedåt, långsamt och liksom spana in hur det är där nedanför.
Jag tror landningen försvåras av att jag inte hade ordning på livet innan min cancerdiagnos. Det livet jag hade då finns till vissa delar inte. Så förutom landningen måste jag skapa en värld att landa i.
Jag tror att tålamod är ett nyckelord. Att inte tvinga ihop pusselbitarna utan låta pusslet lägga sig själv lite mer. Iaktta, reflektera - vad vill jag ha i mitt liv?
Små glädjeämnen som för mig är gigantiska. Igår gick jag 8:an. Efter 5 km kunde jag inte hålla mig längre. Inget rus i världen kan ersätta känslan i min kropp under de tre kilometrarna jag kunde springa utan problem. Där, i den ljumma sommarkvällen, med springvänlig musik och pulsen dunkande i kroppen, där anade jag lyckan, ett liv bortom den stora stumheten som inte släpper taget.
Mitt stora ärr läker fint, det går inte lika bra med själen.
Tålamod var det ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
1 kommentar:
Jag tror lite av landningsprocessen är när man "smälter" och bearbetar det som hänt och det som skulle kunnat hända. Jag är mer rädd nu efteråt än när det hände. Jag är så medveten om att hade inte min son svarat i telefonen och genast förstått att jag behövde en ambulans hade jag troligen legat och dött utanför min port. Det kom ju faktiskt inte en endaste människa förbi och jag var inte i det tillståndet att jag kunde ringa efter en amulans själv.
Jag tror du måste tillåta dig att ta fram alla onda fantasier om hur det hade kunnat vara innan du vågar glädja dig åt att det gick så bra som det gjorde.
Kram!
Skicka en kommentar