Endast 5-10% av alla cancerfall anses vara orsakade av en ärftlig genförändring. Vissa, inte fullt kartlagda indikationer tyder på att upp till 25% av alla cancerfall har någon form av ärftlighet. Högst är ärftligheten vad gäller bröstcancer och malignt melanom.
Tar en titt på min egen släkt:
Farfar: död i lungcancer vid 45 års ålder
Mormor: död i lungcancer/levercancer vid 79.
Mamma: död i ventrikelcancer (magsäck), ålder: 58
Pappa: har prostatacancer sedan ett antal år tillbaka.
Och så jag då.
Jag inser att jag har ett val. Jag kan välja att tänka på alla i min släkt som dött i cancer. Jag kan också välja att tänka på min farmor som levde ett mycket hårt liv men ändå var i princip kärnfrisk tills hon dog vid 87 års ålder. Eller morfar, som började jobba som dräng när han var 12 år, 1911, och levde i 93 år.
Eller pappa för den delen, som levt med cancer i flera år och inte har några symptom tack vare bra behandling. Eller på mig själv, hur smart det är av mig att inte röka....
Vissa dagar går det lättare, andra är det svårare att inse att jag inte kan påverka vad som kommer att hända mig. Och jag är inte ensam om att ha en historia.
Cancer, hjärt-och kärlsjukdomar, samt neurologiska sjukdomar. Det är det vi dör mest av i Sverige och jag antar att om jag skulle be någon jag känner göra en kronologi liknande min så skulle hjärtproblem kunna vara något som går igen, generation efter generation.
Att lära mig att leva med oro var det ja.
Och jag försöker få perspektiv. Om mitt liv blir lika långt (kort, egentligen) som min mammas så har jag 20 år kvar att leva. Oavsett om det blir så eller inte så inte 17 vill jag lägga den tiden på att oroa mig. Det är vad jag vill. En annan sak vad jag klarar.
Men jag jobbar på det. Hela, hela tiden jobbar jag på det. Och älskar min kropp för varje dag den är frisk och stark och fin. Tänk att jag skulle behöva få cancer för att kunna göra det. Men det är en annan historia.
PS. Mer info om cancer och ärftlighet finns här:
http://www.cancerfonden.se/templates/Information____378.aspx?fulltext=1
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
1 kommentar:
Visst kan du försöka bestämma dig för att inte oroa dig och försöka sätta P för det själv. Eller så ordnar du en samtalspartner som får dig att bena ut dina tankar.
Med åren får vi ju en hel del i bagaget och jag tror att vi måste ta bort det som är onödigt att släpa på då och då.
Du har många val. Ett är att leva. Jag fattar att det inte är lätt, det gör jag även om jag inte kan förstå hur svårt det är.
Stor varm kram!
Skicka en kommentar