Jag tänker på min mamma väldigt mycket nu. Mamma, som precis som jag fick ett cancerbesked när försommaren var som vackrast. Trots att det gått 13 år så sitter det fastetsat i mig och har säkert format mitt liv och den jag är mer än jag förstår.
Hennes besked var inte som mitt. Där fanns inget utrymme för hopp eller förtröstan. Ingen härlig statistik som faktiskt ger en mycket god chans att överleva. För henne fanns bara en väg och hon visste det redan innan läkaren gav henne beskedet.
Vad hände i dig i det ögonblicket mamma? Vad var dina tankar? Vad fick dig att kämpa hela sommaren och en bit in på hösten fastän läkaren sa till mig att han trodde du skulle vara borta från detta livet redan vid midsommar?
Jag är så glad att vi fick den sista tiden tillsammans.
När jag fick ledigt på halvtid och kunde vara hos dig. Nu önskar jag att jag hade frågat mer.
Och berättat mer om hur mycket jag älskar dig.
Och jag önskar att du ska vara hos mig nu mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
1 kommentar:
Hej,
Jag tror att din mamma hade varit så ledsen att du ska måsta genomleva det här! Om hon kan, så finns hon hos dig!
Att gå igenom det du nu gör är något INGEN mer än du kan förstå. Jag menar, jag kan säga att jag "förstår det är jobbigt" men jag kan inte "förstå". Att stå intill som jag gjorde med mamma är tungt, men att själv vara den som drabbas, ja, hur är det? Så jag hoppas jag kan vara det stöd du behöver och från mig kommer du aldrig att få höra orden "Jag förstår hur du känner det" för det kan jag inte helt och hållet! Är glad för din blogg och kommer att läsa den varje dag! Ringer dig i dagarna! kramar "Miss Spain".
Skicka en kommentar