Hemma igen

Det är måndag kväll och jag är trött. Vinden viner i mörkret utanför köksfönstret.
Jag är hemma igen efter att ha blivit väl omhändertagen av pappa och styvmamma sedan operationen.

Carolina och herr Carolina körde 20 mil t/r för att hämta hem mig och min bil och jag är dem evigt, evigt tacksam för det. De första dagarna kändes det skönt att ha människor omkring mig och jag var rädd att inte klara trapporna här hemma (4 tr utan hiss är ingen lek med en skuren lårmuskel), men nu var det dags.

Jag oroade mig i onödan (hört den förut, någon?) Gick hur bra som helst. Känner mig trygg här vid mitt köksbord, inte ensam och utlämnad som jag trodde.

Det är nytt för mig, det här att be om hjälp. Jag kan förvisso knata upp o ner för trappan här i huset, men inte med matkassar, så det måste jag be om hjälp med. Plus en massa andra praktiska vardagssaker. Men jag har börjat inse att de flesta jag känner är precis som jag - kan de hjälpa till så gör de det gärna. Jag hoppas de alla förstår hur mycket det betyder för mig.

Imorgon ska jag till jobbet. Åker taxi nu för att kunna jobba halvtid. Ska bli skönt att göra något vanligt, bara vara mitt vardagsjag.

Nu börjar finalspelet i min match, och finalmatchen blir den 11 juli då jag har återbesök hos morfinkirurgen. Jag laddar för en hård match. Fortfarande livrädd, men mån om att kunna ställa upp med bästa laget. Det vet jag att jag redan har.
Har avslutat dagen med ett samtal med världens bästa tränare om man ska gå en hård match: Lilla Fi. Kvinnan med den vackra hållningen, den underbara dialekten och ett stort, varmt hjärta gjort av renaste guld. Med henne på sin bänk kan man inte förlora.
Den tanken tar jag med mig när jag låter värmeljusen brinna ut och kryper ner under lakanen för att höra vinden vina utanför.
Min säng. Hemma. Tack gode Gud.