Mannen

Jag saknar Mannen så mycket. Först var det tvåsamheten som var jobbig att lämna, och fortfarande är det emellanåt. Men det kommer så småningom att gå över. Nej, det är Mannen jag saknar. Mannen, som inte bara var min partner, utan min allra, allra bästa vän. Som kände mig så väl. Som hade (har?) samma extremt dåliga humor som jag. Som var min trygghet och min glädje, min vardag och min helg. Och jag hans, tror jag.

Jag tror fortfarande det är han som ringer när det ringer; han som skickar sms:et när det blippar, men så är det ju inte. Och det gör ont.

Jag är arg. Arg för att min sjukdom kommit i vägen för mig, och oss tillsammans, att bearbeta vår separation. Allt sådant har fått stå tillbaka och det ligger där som en oknådad deg. Jag är ledsen att jag måste fokusera så mycket på mig själv och inte kan få komma till något slags avslut, eller vad vi nu kallar det, med Mannen.
Argast och ledsnast är jag över 2 saker: att man inte kan få det att fungera trots att kärleken, känslorna och passionen är så starka, och att jag gjort Mannen så illa.