Nya perspektiv

Det är underligt ur snabbt perspektivet kan ändras. Min vår har varit enormt tuff, med massa jobbigt på jobbet och framför allt separationen från Mannen.Och så plötsligt en dag ringer telefonen och min hudläkare meddelar att leverfläcken som såg så godartad ut var ett Malignt melanom. I ett slag reduceras allt annat till ren och skär futtighet. Hur ska jag kunna tänka på något annat? Hur ska jag klara av att fortsätta leva mitt liv. 'Du måste lära dig leva med oron' säger läkaren. Det är det svåraste. Jotack.

Efter ssk-strejken har massor av operationer skjutits på framtiden. För min del innebär det maximalt 4 veckors väntetid på att få operationen gjord. "Kunde lika gärna varit 4 år" säger jag och min förstående läkare kontrar med att jag måste sätta det i perspektiv. Ingenting förändras eller förvärras på 4 veckor. Nähänä. Dåså. Då sätter jag väl det i perspektiv då.

Vill inte leva varje dag som om det vore den sista, men måste träna på att ta en dag i taget - lägga minut till minut, timma till timma, dag till dag. Och behålla perspektivet. Egentligen är jag inte sjukare idag än jag var för 14 dagar sedan. Men det känns så. Hur lever man med väntan när man inte ens vet vad man väntar på?