Idag har varit en fruktansvärt jobbig dag, som började väldigt tidigt. Har haft riktigt, riktigt ont, och med smärtan utanpå ökar smärtan inuti. Det hänger ihop – ju mer ont jag får desto mer förstår jag att jag är allvarligt sjuk, även om det i dagsläget inte går att säga hur sjuk, och vilka konsekvenserna blir.
Jag pratade om rädsla med Fröken Terapeut igår och hur den är så tätt inpå mig. Jag fick med mig bra verktyg för att hantera den, men det funkade bättre i hennes sköna fåtölj än i min säng mitt i natten när jag fortfarande inte lyckats somna. Jag måste träna på att hantera rädslan, inte låta den hantera mig. Att ge efter, och sedan komma tillbaka.
En liten tröst i bedrövelsen är att mina sår, de på utsidan alltså, läker bra. Jag var hos syster I igår och fick dem omlagda. Kändes bättre så än att göra det själv, som de sa på sjukhuset att jag kunde göra, eftersom jag ju inte ens sett såren och inte visste hur jag skulle reagera. De såg fina ut, men det stora var STORT. Snälla syster I sade att trots att hon är sjuksköterska så kan inte hon heller lägga om sår på sig själv. Det kallar jag people skills det.
Men såren inuti är värre. Den typen av inre blödningar är inget som sjukvården befattar sig med.
Där står man ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
2 kommentarer:
Fast inte helt ensam. Vi finns här, alla vi bloggläsare, och du har vänner ute i verkliga världen också. Och en Överlevarkvinna, bara en sån sak!
Det är alla vi som hjälper dig att lägga om de inre såren.
*megakram*
Tack Annika. Tack så väldigt, väldigt mycket. Kram tillbaka.
Skicka en kommentar