Nu känns det som om den stora väntan satt in. Timmarna segar sig framåt med ungefär samma hastighet som bilköerna hem genom Tingstadstunneln på eftermiddagarna.
Fröken Terapeut hjälper mig att tänka annorlunda, inte bara på ett enormt berg av minuter och timmar som ska avanceras. Vi pratar om mål och delmål. Inga stora saker, bara att ha små vardagshöjdpunkter att se fram emot – Sveriges match på onsdag, midsommarfirande i lugn och ro, planera små men viktiga saker tillsammans med världens viktigaste människor – mina vänner.
Mitt i allt det jobbiga och hemska vill jag ha en helt vanlig vardagslunk, där allting bara traskar på. Där jag jobbar, äter, tvättar, handlar, umgås, skrattar, gråter, betalar räkningar och allt annat som hör till ett helt underbart vardagsliv. Lugn och ro. För egentligen är ju inget annorlunda med mig idag jämfört med för 3 veckor sedan. Inget och allt.
Och nej, det låg inget brev med kallelse till operation på hallmattan idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
1 kommentar:
Det är märkligt hur betydelsefull vardagslunken blir när man inser att man är dödlig. Känner igen det där så väl du skriver om att inget är annorlunda och samtidigt allt.
Men vi ska klara oss Lobelia! Du ska bli frisk från din cancer och jag ska inte ha någon mer hjärtattack. Så är det bara!
Skicka en kommentar