Medicin och empati

Jag har en del publicering att ta igen efter bredbandsskuggan. Detta skrev jag i fredags, midsommarafton

Det är skönt att igår är igår. Så länge igår var idag så var det jobbigt.

Sjukhuset hade missat att jag först skulle till avdelningen för Nukleärmedicin (låter lagom radioaktivt) och få en isotop insprutad i benet. Detta gör man med hjälp av ca 10 sprutstick med blå vätska som skjuts in runt såret. Gör ONT! Vätskan går sedan vidare med lymfan, fram till de lymfkörtlar som ligger närmast det maligna området; ljumsken i mitt fall. Det smarta med vätskan är att den hittar den första lymfkörteln, den s k portvaktskörteln.
Hos nukleärmedicin blir man sedan inrullad i en magnetkamera, som fotograferar vätskans väg (den är alltså radioaktiv på riktigt, så att magnetkameran ska kunna se).

Kirurgen får sedan en bild så han/hon kan se exakt var portvaktskörteln sitter. Den plockas ut och analyseras för att se om det finns några maligna celler här. Eftersom den är ’först’ så vet man att alla andra är bra om denna är det. Och motsatt – är den inte bra får man plocka ut fler och fler. Det är denna analys som tar 300 år, förlåt, 3 veckor, att få svar på.

Sen kissar man medelhavsblått i några dagar när vätskan lämnar kroppen.
Det behövs inte mycket för att man ska bli uppstressad. Redan att komma in för operation är ju stressande, och när det sedan uppdagas misstag så känner man sig ännu ynkligare. Det löste sig i alla fall, och jag fick ursäkter och bra bemötande.

Eftersom jag fick operation med så kort varsel så var det inte tant kirurg som opererade utan en kille med attityden kirurg=kung som definitivt sovit över alla empati- och people skills-lektioner under läkarutbildningen (om de har sådana?).
Att han är kompetent och vet medicinskt vad som är rätt för mig betvivlar jag inte, men jag känner hela människan. Och jag är inte en människa som tänker sitta hemma sjukskriven i 2 veckor och vänta på ett besked som om det är gott förändrar mitt liv lite grann och om det är dåligt förändrar det totalt. Så funkar inte jag. Och huvudet är det ju inget fel på. Och den delen tar jag faktiskt åt mig äran av att veta mest om.

Morfintabletterna har också fått vara, klarar mig bra på Panodil. Har inte alls så ont som jag trodde, tack o lov.
Operationen var dock större än jag trodde, de skar djupt, ner till muskeln, och ca 15 cm brett, samt ett 2 cm snitt i ljumsken för lymfkörteln. Har världens största bandage runt benet och kan glömma att sitta på huk den närmsta månaden.

Känns så otroligt skönt att ha detta gjort. Nu återstår 3 veckors väntan. Fick en första indikation från kirurgen på lymfkörteln som med blotta ögat såg bra ut. Men, en noggrannare analys måste ju göras.

När man ligger där och är på väg att bli inrullad på operation, då är man liten. Helt avklädd, inte bara kläder, men alla personliga markörer – smycken, nagellack, smink, frisyr, personlighet - allt som är jag är reducerat till 691001. Så utlämnad. Tur att personalen är fantastisk. Verkligen, verkligen fantastisk.
Skönt att komma hem till pappa o styvmamma och få bli jag igen och inte 691001. Duscha, lukta gott, ha på mina egna kläder.

Men mest fantastiskt är alla som bar mig genom denna dagen med tankar och böner eller vad var och en vill kalla det.
Aldrig har jag behövt det så mycket, aldrig har jag känt det så väl.
Tack alla.