Om att leva det liv man fick - inte det man planerade

Träffar Ulla-Bella på ett mysigt litet ställe i Haga där vi äter och ser hur skymningen faller. Det är länge sedan vi sågs, och med allt som hänt oss båda känns det som om det är ännu längre.
Jag är rädd att det ska ha gått för lång tid, hänt för mycket för att vi ska kunna återknyta igen. Den rädslan är helt obefogad. När jag har henne där framför mig kommer jag ihåg varför vi började umgås från första början, där mitt i den glada IT-boomen där möjligheterna var ändlösa och eftertanke hopplöst ute.

Rättframheten, ärligheten, det varma hjärtat. Vi är lika på många sätt - vill göra gott för andra, försöka lösa problem istället för att gå runt dem, strukturerade, lite grubblare och melankoliska ibland. Jag kan vara mig själv med Ulla-Bella.

Vi pratar om hur våra liv tagit vägar vi aldrig kunnat ana för ett antal år sedan. Precis som jag har U-B det tufft, även hon drabbad av sjukdom, men som anhörig.
Vi pratar om något som hände henne för ett antal år sedan, något hon kämpade för men inte nådde. Hon var arg och besviken minns jag. Nu, när vi har 'facit' så vet vi att det var för det bästa som det inte hände, då hade hon och hennes familj varit i svår ekonomisk knipa idag.

Jag gillar inte när människor säger att 'det finns inget hemskt som inte har något gott med sig', främst av den anledningen att jag anser att det inte är sant. Sjukdom och elände kan aldrig vara bra i sig, och har inte med sig något bra.
Däremot kan det vara så att i retrospektivets ljus så kan man få vishet, se ett sammanhang i det som då verkade ofattbart, se något slags mönster i något som då verkade som något stort och snurrigt. Och kanske, kanske, kan man se att meningen inte är att leva livet för att det ska bli som jag trott eller tänkt, utan att leva det så som det blev. Men aldrig sluta leva.