Jag pratar med fröken Terapeut och vi pratar om krisens olika faser:
Chock
Reaktion
Bearbetning
Nyorientering
Det är skönt att ha lite teori att falla tillbaka på när jag tror att jag helt håller på att tappa taget. Fröken Terapeut guidar mig genom de olika stadierna och jag ser tillbaka. Jag börjar se, eller åtminstone ana, vidden av den resa jag rest en bra bit av, och färdas på fortfarande.
Inte konstigt att jag är trött.
Idag, exakt 4 månader efter min operation rör jag mig fram och tillbaka i landet mellan bearbetning och nyorientering. Tomheten och stumheten består, rädslan står ute i trappuppgången, och oron är en trogen följeslagare.
Men.
Det finns stunder; ögonblick. De är få, de kommer, och de försvinner. Men under tiden de varar så anar jag något. Något som inte funnits där tidigare. Jag kan inte riktigt identifiera det än. Det ger ett nytt lugn, kanske något att vila i.
Jag stannar upp i ögonblicket, vill inte missa den korta stunden det är hos mig. Just där, just då, precis just i det ögonblicket. Så är det bra. Livet är bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
1 kommentar:
Jag, precis som många moderna forskare, tror inte att bearbetningen ser ut som man tidigare trodde. Man trodde då att man gick från stadie till stadie.
Numera pratar man om att man går fram och tillbaka i de olika staderna utom den där omedelbara, förlamande chockfasen.
Det kan vara bra att ha i åtanke när man återfaller i reaktioner och bearbetning. Nyorienteringen kan fortgå hela det återstående livet. Eller det är väl snarare så att vi nyorienterar oss in i framtiden ständigt oavsett vilka sorger vi upplevt och upplever.
Kram vännen! Du är inte ensam på din resa även om vi andra bara kan följa dig stycken på vägen.
Skicka en kommentar