Innantill i mitt inre

Jag får ett mail från Anitas kompis. Det innehåller så mycket att jag måste läsa det om och om igen. Tänker. Begrundar. Tänker igen.

Det är en rad jag kommer tillbaka till, som handlar om att jag inte bara gått igenom en massa jobbigt, men aldrig fått chans att bearbeta det, jobba med det, älta det, leva genom det.

"jag tänkte också på dig som inte fått sörja utan där saker bara läggs på hög och längst upp ligger en stor elak cancer och ruvar"

Så står det i mailet. Tänk att någon annan kan förstå så. Så exakt på pricken. Det är som om det är läst innantill från mitt inre. Och när jag läser någon annans ord om min situation börjar jag ana vidden av allt som hänt. Börjar. Ana.