Själens skatbo

Utanför mitt sovrumsfönster växer ett stort körbärsträd. I våras när jag flyttade in hade trädet ännu inte fått löv, och då var det lätt att se det enorma skatbo som ryms i detta träd. Under hela perioden när skatorna fick ungar i våras kunde man också HÖRA skatboet väldigt väl, särskilt vid 4-tiden på morgonen.

Det är gigantiskt, skatboet, och troligtvis fullt med hundratals utbrunna värmeljus som skatorna norpat åt sig från balkongerna runt gården under sommarnätterna. Men jag har liksom inte tänkt på det under sommaren, sedan de kraxiga ungarna flyttat ut och risbollen dolts av det sommarlummiga.

Nu flyger löven för vinden och skatboet syns tydligt igen.

Allting inuti mig tänker jag på på samma sätt som skatboet. Det är risigt och fyllt med gammalt skräp, och ibland kan det nästan skräna högt inom mig, så starka är känslorna. Sen kan det gå perioder när det är influffat och inte syns eller märks och då är det så lätt att tro det är borta.

Fast jag vet ju att det inte är det. Jag måste själv demontera detta själens skatbo. Ta isär det bit för bit och låta delarna trilla till marken eller segla med vinden. Plocka ur allt gammalt skrot och göra mig av med det oxå. Inte hysteriskt slänga bort det utan att titta, utan mer som när man går igenom gamla minnen - vrida och vända, titta, minnas, känna. Men sedan fortsätta framåt.

Jag vill. Men vet inte hur. Väntar på att min stumhet ska släppa, eller i alla fall klinga av. Kanske om jag tittar lite i mitt skatbo? Jag vet att det måste göras, men har inte stegen för att nå upp till boet, högt däruppe. Det är det enda sättet för att få mitt inre; själens skatbo, att sluta upp med att hålla mig vaken på morgonkvisten, när natten är som ensammast och tankarna som blåast. Enda sättet att få ro. Och kanske kunna känna igen.