Aldrig längre bort än en blick över axeln

Jag har fått frågan flera gånger, och frågat mig själv ännu fler: hur lever man med rädslan? Med oron? Oron att få återfall, bli sjuk igen. Tänk om det jag upplevt bara är en stilla fläkt emot vad som komma skall?

Så små, små saker som triggar mig. Som världens minsta prick, en liten fräken. På benet. Precis i ärret. Det krävs kraft för att orka tänka: "Vad bra, nu har huden läkt så fint att det till o med växer små fina hår och kommer små fina prickar i det." Andra meningar kommer mer naturligt, som till exempel:
"Det var väl det jag visste. Återfall." eller "Vad snabbt pricken kom. Måste vara något fel på den."

Kalendernoteringar triggar samma panik. 11 nov - återbesök hos kirurgen. 18 nov - till nya hudläkaren. Ja, tack, jag vet att ett läkarbesök i sig inte gör mig sjukare. Jag VILL ha tät läkarkontakt men är samtidigt LIVRÄDD för vad de ska upptäcka.

Jag tänker på rädslan och oron. Tänker på dem som säger: men herregud, du har ju jättegoda odds! Men det funkar ju inte så. Från utsidan kan det tyckas att man kan få 'lite' eller 'mycket' cancer. Men ångesten, rädslan, oron, den slår med samma förödande kraft mot alla.

I gengäld har en del rädslor lämnat mig - vad andra ska tänka o tycka, att inte bli omtyckt, att ta konflikter. Man kanske har en fast del av sin energi avsatt till rädsla och när en rädsla kommer in, måste motsvarande mängd rädsla slussas ut för att ge plats?

Svaret på frågan då - hur lever man med rädslan? För mig är svaret glasklart, även om det låter flummigt: genom att leva.
För varje dag jag lever mitt liv, känner mina känslor, bra som dåliga, så är det ett genmäle till rädslan: jag tänker inte låta dig förlama mig, förpesta mitt liv. Ibland faller jag till föga, men jag tänker inte stanna där i rädsloträsket, inbilla dig inte det, rädslan! För då har du tagit över mitt liv. Och så länge jag kan, så är det jag som ska leva mitt liv. Inte du.

Men jag vet att det räcker att kasta en blick över axeln så ser jag dig skugga mig. Och det får jag leva med. Genom att hålla blicken stadigt fäst framåt.