Jag har börjat på detta inlägget flera gånger under en tid, men får inte till det. Men nu åker det ut i offentligheten i alla fall. Om det är helt obegripligt för dig som läser så är det nog så att devisen om det luddigt tänkta och det luddigt sagda som stämmer in.
Jag har näsan ovanför vattenytan. För det mesta går det bra, det rinner inte in mer vatten än jag kan hantera. Ibland får jag en kallsup, men kommer upp till ytan igen.
Jag ser nog ganska pigg o frisk ut, även om jag gått ner i vikt och behöver gå upp det igen.
Så på det stora hela verkar nog allt vara som vanligt. Och det är ju min egen önskan oxå. Att jag ska kunna fortsätta där det slutade, typ den 22 maj.
Men det går ju sådär.
Med allt som hänt, sjukdomen och allt annat, märker jag nu nästan dagligen hur jag förändrats. Det skapar en del konflikter. Dels inom mig själv, dels med andra. Jag märker att jag förväntas agera på ett visst sätt, men det går inte längre. Dels för att jag förändrats, men oxå för att jag fortfarande måste ransonera mina krafter på ett mycket radikalt sätt.
Det jag orkar och klarar av nu är att upprätthålla basen i mitt liv - aldrig slarva med mat o sömn (en natt med för lite sömn nu är som 1 månad för några år sedan, allt rasar), verkligen försöka orka mina 8 timmar på jobbet, träna ordentligt för att rensa hjärnan. Och så det som behövs göras runt det: handla mat, betala räkningar, tvätta, ringa myndigheter, boka klipptid.....
ALLT utanför detta måste jag välja bort just nu. Jag märker att människor blir irriterade och tycker att jag är kategorisk och grinig. I de lägena är det lätt att halka in på 'göra andra människor glada-spåret'.
Jag kan inte begära att de ska förstå, de flesta vet inte ens vad jag gått igenom.
Men det är jobbigt att känna att människors förväntningar blir svikna - av mig. Och det enda jag kan göra åt det är att jobba vidare på min linje, inte justera min målbild till att passa andras.
Först då kan jag jobba åt ett håll då jag på sikt kan vidga mina cirklar lite grann. Utan att flygvärdinnebanta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
2 kommentarer:
Hej Gumman! Det gör du rätt i!!! Försök att själv må bra i främsta rummet! Att återfå lite balans i det som gör att man står upp; sömn, motion och mat. Du är den som för alltid kommer att vara med dig, det är det man lätt glömmer, när man vill göra "andra" glada. Jag finns här och tänker på dig!
Kram Kram
DU först.
DU först, sen andra.
DU måste må bra först & sen kan du finnas där för andra.
Vi får jobba på det där, stötta varandra.
Kram kram kram kram kram!
Skicka en kommentar