Vila på jobbet?

Alla som någon gång varit sjukskrivna en längre tid vet hur fruktansvärt jobbigt det är att börja jobba igen. I mitt fall så var jag hemma 3 månader och sedan har jag trappat upp 25% i taget under nästan 2 år. För varje ny 25%:are tänkte jag att 'det här går aldrig, och HELTID', det kommer jag aldrig att klara igen (positivt tänkande har hjälpt många...)'.

Jag har fått höra från många håll att det är vanligt att det sista steget, upp till heltid från 75% är det jobbigaste, så det var med en viss oro jag tog steget för en och en halv månad sedan. Men jag ville så gärna och min läkare gav klartecken, dock med lite oro i rösten hon också.

Sen har jag inte tänkt så mycket på det, mer än lite grann emellanåt. Men igår pratade jag kort med Lilla Fi, och då började tankarna komma. Lilla Fi har det tufft nu, lite av det som jag upplevt med flera, mycket hårda slag som kommer efter varann, utan att man riktigt får en chans att komma tillbaka under mellantiden. Hon berättade att hon ser jobbet lite som en 'fristad', ett ställe där man kan lägga allt det jobbiga från det 'riktiga' livet åt sidan och gå in i jobbvärldens lilla kokong och 'låtsas' att allt är som vanligt. Jobbet blir, hur omvänt det än kan låta, ett sätt att vila från allt det jobbiga som händer.

Och idag när jag pratade med Blondie så frågade hon mig hur det går, nu med 100%:s jobb. Och Lilla Fi:s pollett trillade ner hos mig. Visst är jag trött på kvällarna, visst är det 'back to basics med mat, sömn, jobb, träning', men inte alls så illa som tidigare, gångerna innan. Och vem är inte trött efter jobbet?

Nu när jag jobbar 100% igen så finns det i alla fall ett ställe där jag får vanligheten, som jag längtar efter. Det vanliga käbblet, politiken och omorganisationerna. Och jag får bara vara mitt alldeles vanliga på-jobbet-jag - inte nyseparerad, inte cancerpatient. Och hur paradoxalt det än kan låta så låter jobbet mig nu vila min ibland så trötta själ från grubbel, oro, och rädsla.

Och för några timmar är allt som vanligt.