Om att läsa och bli rädd - men ändå göra det. Eller kort o gott: Tack.

Detta är mitt första och enda inlägg i den här bloggen som är skrivet med en mottagare, nämligen er som läser här, ofta eller någon gång ibland. Sen blir allt som vanligt igen, bloggen blir min ocensurerade dagbok.

Jag har sms:at lite med en kollega idag, som jag inte haft kontakt med på några månader.
Hur svarar man på frågan som ställs, intet ont anandes: 'Hur är det med dig?'

Hur berättar man om ett liv som ställts totalt på ända - om smärta, om dödsångest, om den förlamande rädslan? Hur berättar man om besked som står utanför allt annat? Besked om en svår sjukdom, och senare, beskedet om att operationen varit lyckad. Och allt annat som följer. Oron, förändringen i mig själv, att landa.

Hur berättar man utan att skrämma bort, utan att säga 'du må ha det jobbigt, men titta här, hur synd det är om mig'?

Det går inte, utan jag skickar över länken till min blogg. Jag förstår inte hur det är att läsa den och har inte tänkt på det heller, eftersom jag i första hand skriver för att skriva av mig, och alltså vill vara oredigerad och inte tänka på vad eventuella läsare ska tycka.
Men jag förstår i alla fall så mycket som att det krävs en del av en person för att orka läsa, särskilt hela alltet på en gång.

Detta är första gången jag reflekterar över hur det är att vara på andra sidan, läsa det jag skrivit.

Det som gör det jobbigt, inser jag, är antagligen att det kommer så nära. En sak är att läsa om cancer o annat elände i tidningen eller se på tv. Men nån man känner, nån man bryr sig om. Och framför allt antar jag att det som framträder starkast är ett faktum ingen av oss vill ta till oss:

Det kan hända mig. Eller nån jag bryr mig. När som helst.

Så detta inlägg går till er som läser detta; jag känner stor tacksamhet. För att ni orkar trotsa er rädsla och läsa om något som är otäckt. För att ni orkar bli rädda och oroliga, för er själva och andra, men ändå fortsätter läsa, trots att ni inte vet om det ni ska läsa blir lätt eller svårt att ta sig igenom.

Detta är det enda inlägg jag kommer att skriva direkt till er, för att undvika att 'anpassa mig' till läsare, börja redigera och på så sätt tappa det här med att få ur mig precis det som finns därinne och vill ut. Så nu glömmer jag av er igen och fokuserar mig på min blogg.

Men, ni som finns därute och läser: tro inte att ni inte är viktiga. För det är ni; troligtvis mer än ni förstår.

När jag inte orkar själv, då bär ni mig.

Tack, du som har så mycket sorg och elände att själv bära, men ändå orkar ta del av min; du, som själv varit svårt sjuk och sitter 50 mil bort och peppar mig; du som är så trött så trött efter att ha nattat dina små barn, men ändå tar dig tid att läsa; du, som sitter på andra sidan jordklotet och njuter av en Lassie, och tänker på mig.

Tack. Alla.