Förändring eller Jag springer mitt eget lopp

Jag har märkt att jag förändrats under denna långa resa, och fortfarande gör det. Givetvis; allt annat är en omöjlighet. Men när jag vill gå in på det mer i detalj så har jag svårt för det. Det känns så tydligt; hur jag är annorlunda, beter mig annorlunda, tänker annorlunda, men det är svårt att ge konkreta exempel. Ibland kan jag delta i en diskussion på jobbet och höra någon säga något rätt bra, men oväntat. Ofta kommer jag på att det var jag som sa det. Ibland kan jag märka att saker som tidigare varit viktiga är mig helt likgiltiga, vilket kan förvåna mig och irritera andra.

Men, vad är det EGENTLIGEN som förändrats? En pollett, som kan vara en början i det här med att förstå vari förändringen ligger, trillar ner när jag har avverkat ungefär 5 km av slingan. Med 3 km kvar springer jag utmed sjön mitt i allt det melankoliskt höstvackra. Kroppen har hittat tempot och 'autopiloten' är på.

Det är då jag tänker som bäst.

Tanken stannar därute i spåret, i något som jag tror illustrerar bra. När jag springer har jag musik i öronen för att verkligen kunna vara i min egen värld. Tidigare tyckte jag det var lite jobbigt, för jag hörde inte om det kom någon bakom mig. Inte för att jag var rädd, men för att det var pinigt att bli omsprungen. Varför? Löpning är ju verkligen en motionsform där alla kan anpassa träningen efter sina egna förutsättningar. Ett tydligt exempel på det är att där jag tränar kan man möta både damer på 80+ och Mustafa Mohamed under samma träningspass.

Och alla som någon gång försökt sig på att växla tempo efter andra människor i spåret hela tiden vet, att det är något som alltid ger ett enormt energidränage som mycket sällan fungerar hela vägen in i mål. Det är som att köpa skor i storlek 36 fast man har 39 för att det ska se ut som om man har mindre fötter (vad syftet nu är med det).

Mitt träningspass är MITT. Mitt val av väg. Mitt tempo. Min upplevelse. Min avkoppling.
Och skulle jag översätta det till det riktiga livet så blir det ungefär så här:

Mitt liv är MITT. Mina val. Mitt tempo. Min upplevelse. Mitt ansvar. Andra människor finns runt omkring mig hela tiden. Vissa passerar förbi, eller skymtar bara. Andra vill ha draghjälp, utan att vilja dra själva. Andra vill bara visa hur duktiga de är för att jag ska bekräfta dem.

Och så de som är viktiga. De jag vill ha nära mig där på livets stig. Även om vi är lite i otakt ibland så vet vi var vi ska hitta varann och när allt är så bra som det kan vara, då slår till och med pulsarna i takt.

Kanske är detta grunden i de förändringar jag ser: jag står i centrum i mitt liv. Som den jag är, med tillgångar, fel o brister. Jag är den jag väljer att vara, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara för att de ska bli nöjda. OM det är så, så är det inte en förändring. Det är en revolution.

Kan det vara så att allt kommer ur detta? En stor, omvälvande fråga, som kommer att kräva åtskilliga kilometer utmed sjön innan jag tänkt klart.