Vändningen kom så plötsligt...

... att jag blev överrumplad. Jag var inte på min vakt. Kanske hade jag också slarvat med att lyssna på signalerna. Med all kraft sköljer det in över mig och jag känner hur all ork, all energi, allt lugn och all förtröstan bara pyser ut, som luften ur en ballong.

Vet inte vad det är som spökar. Har fått problem med en hälsena och kan inte springa, knappt gå några längre sträckor heller. Ska det aldrig vara nog? Och så ligger den där förb...e julen o spökar runt hörnet oxå. Har alltid varit storhelgsallergiker, men har lyckats hålla det undan några år. Nu är det värre än nånsin. Inte bara det att jag är ensammast av alla ensamma, det är hela vägen fram, med hetsen, stisset. Jag som blir trött bara av att gå till Ica. Jag som gillar lugn o ro, vanliga dagar med fasta rutiner. Och så allt annat som jag inte ens orkar skriva ner.

Och så rädslan. Oron. Den tappade sugen. De ligger längst upp , som garnering på hela eländeskakan.

Och mitt i alltihop är jag. Liten, ensam, ynklig. Orkeslös. Rädd. Vad ska det bli av mig?

Innantill i mitt inre

Jag får ett mail från Anitas kompis. Det innehåller så mycket att jag måste läsa det om och om igen. Tänker. Begrundar. Tänker igen.

Det är en rad jag kommer tillbaka till, som handlar om att jag inte bara gått igenom en massa jobbigt, men aldrig fått chans att bearbeta det, jobba med det, älta det, leva genom det.

"jag tänkte också på dig som inte fått sörja utan där saker bara läggs på hög och längst upp ligger en stor elak cancer och ruvar"

Så står det i mailet. Tänk att någon annan kan förstå så. Så exakt på pricken. Det är som om det är läst innantill från mitt inre. Och när jag läser någon annans ord om min situation börjar jag ana vidden av allt som hänt. Börjar. Ana.

Själens skatbo

Utanför mitt sovrumsfönster växer ett stort körbärsträd. I våras när jag flyttade in hade trädet ännu inte fått löv, och då var det lätt att se det enorma skatbo som ryms i detta träd. Under hela perioden när skatorna fick ungar i våras kunde man också HÖRA skatboet väldigt väl, särskilt vid 4-tiden på morgonen.

Det är gigantiskt, skatboet, och troligtvis fullt med hundratals utbrunna värmeljus som skatorna norpat åt sig från balkongerna runt gården under sommarnätterna. Men jag har liksom inte tänkt på det under sommaren, sedan de kraxiga ungarna flyttat ut och risbollen dolts av det sommarlummiga.

Nu flyger löven för vinden och skatboet syns tydligt igen.

Allting inuti mig tänker jag på på samma sätt som skatboet. Det är risigt och fyllt med gammalt skräp, och ibland kan det nästan skräna högt inom mig, så starka är känslorna. Sen kan det gå perioder när det är influffat och inte syns eller märks och då är det så lätt att tro det är borta.

Fast jag vet ju att det inte är det. Jag måste själv demontera detta själens skatbo. Ta isär det bit för bit och låta delarna trilla till marken eller segla med vinden. Plocka ur allt gammalt skrot och göra mig av med det oxå. Inte hysteriskt slänga bort det utan att titta, utan mer som när man går igenom gamla minnen - vrida och vända, titta, minnas, känna. Men sedan fortsätta framåt.

Jag vill. Men vet inte hur. Väntar på att min stumhet ska släppa, eller i alla fall klinga av. Kanske om jag tittar lite i mitt skatbo? Jag vet att det måste göras, men har inte stegen för att nå upp till boet, högt däruppe. Det är det enda sättet för att få mitt inre; själens skatbo, att sluta upp med att hålla mig vaken på morgonkvisten, när natten är som ensammast och tankarna som blåast. Enda sättet att få ro. Och kanske kunna känna igen.

Aldrig längre bort än en blick över axeln

Jag har fått frågan flera gånger, och frågat mig själv ännu fler: hur lever man med rädslan? Med oron? Oron att få återfall, bli sjuk igen. Tänk om det jag upplevt bara är en stilla fläkt emot vad som komma skall?

Så små, små saker som triggar mig. Som världens minsta prick, en liten fräken. På benet. Precis i ärret. Det krävs kraft för att orka tänka: "Vad bra, nu har huden läkt så fint att det till o med växer små fina hår och kommer små fina prickar i det." Andra meningar kommer mer naturligt, som till exempel:
"Det var väl det jag visste. Återfall." eller "Vad snabbt pricken kom. Måste vara något fel på den."

Kalendernoteringar triggar samma panik. 11 nov - återbesök hos kirurgen. 18 nov - till nya hudläkaren. Ja, tack, jag vet att ett läkarbesök i sig inte gör mig sjukare. Jag VILL ha tät läkarkontakt men är samtidigt LIVRÄDD för vad de ska upptäcka.

Jag tänker på rädslan och oron. Tänker på dem som säger: men herregud, du har ju jättegoda odds! Men det funkar ju inte så. Från utsidan kan det tyckas att man kan få 'lite' eller 'mycket' cancer. Men ångesten, rädslan, oron, den slår med samma förödande kraft mot alla.

I gengäld har en del rädslor lämnat mig - vad andra ska tänka o tycka, att inte bli omtyckt, att ta konflikter. Man kanske har en fast del av sin energi avsatt till rädsla och när en rädsla kommer in, måste motsvarande mängd rädsla slussas ut för att ge plats?

Svaret på frågan då - hur lever man med rädslan? För mig är svaret glasklart, även om det låter flummigt: genom att leva.
För varje dag jag lever mitt liv, känner mina känslor, bra som dåliga, så är det ett genmäle till rädslan: jag tänker inte låta dig förlama mig, förpesta mitt liv. Ibland faller jag till föga, men jag tänker inte stanna där i rädsloträsket, inbilla dig inte det, rädslan! För då har du tagit över mitt liv. Och så länge jag kan, så är det jag som ska leva mitt liv. Inte du.

Men jag vet att det räcker att kasta en blick över axeln så ser jag dig skugga mig. Och det får jag leva med. Genom att hålla blicken stadigt fäst framåt.

Ögonblicken

Jag pratar med fröken Terapeut och vi pratar om krisens olika faser:

Chock
Reaktion
Bearbetning
Nyorientering

Det är skönt att ha lite teori att falla tillbaka på när jag tror att jag helt håller på att tappa taget. Fröken Terapeut guidar mig genom de olika stadierna och jag ser tillbaka. Jag börjar se, eller åtminstone ana, vidden av den resa jag rest en bra bit av, och färdas på fortfarande.
Inte konstigt att jag är trött.

Idag, exakt 4 månader efter min operation rör jag mig fram och tillbaka i landet mellan bearbetning och nyorientering. Tomheten och stumheten består, rädslan står ute i trappuppgången, och oron är en trogen följeslagare.

Men.

Det finns stunder; ögonblick. De är få, de kommer, och de försvinner. Men under tiden de varar så anar jag något. Något som inte funnits där tidigare. Jag kan inte riktigt identifiera det än. Det ger ett nytt lugn, kanske något att vila i.

Jag stannar upp i ögonblicket, vill inte missa den korta stunden det är hos mig. Just där, just då, precis just i det ögonblicket. Så är det bra. Livet är bra.

Om att leva det liv man fick - inte det man planerade

Träffar Ulla-Bella på ett mysigt litet ställe i Haga där vi äter och ser hur skymningen faller. Det är länge sedan vi sågs, och med allt som hänt oss båda känns det som om det är ännu längre.
Jag är rädd att det ska ha gått för lång tid, hänt för mycket för att vi ska kunna återknyta igen. Den rädslan är helt obefogad. När jag har henne där framför mig kommer jag ihåg varför vi började umgås från första början, där mitt i den glada IT-boomen där möjligheterna var ändlösa och eftertanke hopplöst ute.

Rättframheten, ärligheten, det varma hjärtat. Vi är lika på många sätt - vill göra gott för andra, försöka lösa problem istället för att gå runt dem, strukturerade, lite grubblare och melankoliska ibland. Jag kan vara mig själv med Ulla-Bella.

Vi pratar om hur våra liv tagit vägar vi aldrig kunnat ana för ett antal år sedan. Precis som jag har U-B det tufft, även hon drabbad av sjukdom, men som anhörig.
Vi pratar om något som hände henne för ett antal år sedan, något hon kämpade för men inte nådde. Hon var arg och besviken minns jag. Nu, när vi har 'facit' så vet vi att det var för det bästa som det inte hände, då hade hon och hennes familj varit i svår ekonomisk knipa idag.

Jag gillar inte när människor säger att 'det finns inget hemskt som inte har något gott med sig', främst av den anledningen att jag anser att det inte är sant. Sjukdom och elände kan aldrig vara bra i sig, och har inte med sig något bra.
Däremot kan det vara så att i retrospektivets ljus så kan man få vishet, se ett sammanhang i det som då verkade ofattbart, se något slags mönster i något som då verkade som något stort och snurrigt. Och kanske, kanske, kan man se att meningen inte är att leva livet för att det ska bli som jag trott eller tänkt, utan att leva det så som det blev. Men aldrig sluta leva.

Förändring eller Jag springer mitt eget lopp

Jag har märkt att jag förändrats under denna långa resa, och fortfarande gör det. Givetvis; allt annat är en omöjlighet. Men när jag vill gå in på det mer i detalj så har jag svårt för det. Det känns så tydligt; hur jag är annorlunda, beter mig annorlunda, tänker annorlunda, men det är svårt att ge konkreta exempel. Ibland kan jag delta i en diskussion på jobbet och höra någon säga något rätt bra, men oväntat. Ofta kommer jag på att det var jag som sa det. Ibland kan jag märka att saker som tidigare varit viktiga är mig helt likgiltiga, vilket kan förvåna mig och irritera andra.

Men, vad är det EGENTLIGEN som förändrats? En pollett, som kan vara en början i det här med att förstå vari förändringen ligger, trillar ner när jag har avverkat ungefär 5 km av slingan. Med 3 km kvar springer jag utmed sjön mitt i allt det melankoliskt höstvackra. Kroppen har hittat tempot och 'autopiloten' är på.

Det är då jag tänker som bäst.

Tanken stannar därute i spåret, i något som jag tror illustrerar bra. När jag springer har jag musik i öronen för att verkligen kunna vara i min egen värld. Tidigare tyckte jag det var lite jobbigt, för jag hörde inte om det kom någon bakom mig. Inte för att jag var rädd, men för att det var pinigt att bli omsprungen. Varför? Löpning är ju verkligen en motionsform där alla kan anpassa träningen efter sina egna förutsättningar. Ett tydligt exempel på det är att där jag tränar kan man möta både damer på 80+ och Mustafa Mohamed under samma träningspass.

Och alla som någon gång försökt sig på att växla tempo efter andra människor i spåret hela tiden vet, att det är något som alltid ger ett enormt energidränage som mycket sällan fungerar hela vägen in i mål. Det är som att köpa skor i storlek 36 fast man har 39 för att det ska se ut som om man har mindre fötter (vad syftet nu är med det).

Mitt träningspass är MITT. Mitt val av väg. Mitt tempo. Min upplevelse. Min avkoppling.
Och skulle jag översätta det till det riktiga livet så blir det ungefär så här:

Mitt liv är MITT. Mina val. Mitt tempo. Min upplevelse. Mitt ansvar. Andra människor finns runt omkring mig hela tiden. Vissa passerar förbi, eller skymtar bara. Andra vill ha draghjälp, utan att vilja dra själva. Andra vill bara visa hur duktiga de är för att jag ska bekräfta dem.

Och så de som är viktiga. De jag vill ha nära mig där på livets stig. Även om vi är lite i otakt ibland så vet vi var vi ska hitta varann och när allt är så bra som det kan vara, då slår till och med pulsarna i takt.

Kanske är detta grunden i de förändringar jag ser: jag står i centrum i mitt liv. Som den jag är, med tillgångar, fel o brister. Jag är den jag väljer att vara, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara för att de ska bli nöjda. OM det är så, så är det inte en förändring. Det är en revolution.

Kan det vara så att allt kommer ur detta? En stor, omvälvande fråga, som kommer att kräva åtskilliga kilometer utmed sjön innan jag tänkt klart.

Om att läsa och bli rädd - men ändå göra det. Eller kort o gott: Tack.

Detta är mitt första och enda inlägg i den här bloggen som är skrivet med en mottagare, nämligen er som läser här, ofta eller någon gång ibland. Sen blir allt som vanligt igen, bloggen blir min ocensurerade dagbok.

Jag har sms:at lite med en kollega idag, som jag inte haft kontakt med på några månader.
Hur svarar man på frågan som ställs, intet ont anandes: 'Hur är det med dig?'

Hur berättar man om ett liv som ställts totalt på ända - om smärta, om dödsångest, om den förlamande rädslan? Hur berättar man om besked som står utanför allt annat? Besked om en svår sjukdom, och senare, beskedet om att operationen varit lyckad. Och allt annat som följer. Oron, förändringen i mig själv, att landa.

Hur berättar man utan att skrämma bort, utan att säga 'du må ha det jobbigt, men titta här, hur synd det är om mig'?

Det går inte, utan jag skickar över länken till min blogg. Jag förstår inte hur det är att läsa den och har inte tänkt på det heller, eftersom jag i första hand skriver för att skriva av mig, och alltså vill vara oredigerad och inte tänka på vad eventuella läsare ska tycka.
Men jag förstår i alla fall så mycket som att det krävs en del av en person för att orka läsa, särskilt hela alltet på en gång.

Detta är första gången jag reflekterar över hur det är att vara på andra sidan, läsa det jag skrivit.

Det som gör det jobbigt, inser jag, är antagligen att det kommer så nära. En sak är att läsa om cancer o annat elände i tidningen eller se på tv. Men nån man känner, nån man bryr sig om. Och framför allt antar jag att det som framträder starkast är ett faktum ingen av oss vill ta till oss:

Det kan hända mig. Eller nån jag bryr mig. När som helst.

Så detta inlägg går till er som läser detta; jag känner stor tacksamhet. För att ni orkar trotsa er rädsla och läsa om något som är otäckt. För att ni orkar bli rädda och oroliga, för er själva och andra, men ändå fortsätter läsa, trots att ni inte vet om det ni ska läsa blir lätt eller svårt att ta sig igenom.

Detta är det enda inlägg jag kommer att skriva direkt till er, för att undvika att 'anpassa mig' till läsare, börja redigera och på så sätt tappa det här med att få ur mig precis det som finns därinne och vill ut. Så nu glömmer jag av er igen och fokuserar mig på min blogg.

Men, ni som finns därute och läser: tro inte att ni inte är viktiga. För det är ni; troligtvis mer än ni förstår.

När jag inte orkar själv, då bär ni mig.

Tack, du som har så mycket sorg och elände att själv bära, men ändå orkar ta del av min; du, som själv varit svårt sjuk och sitter 50 mil bort och peppar mig; du som är så trött så trött efter att ha nattat dina små barn, men ändå tar dig tid att läsa; du, som sitter på andra sidan jordklotet och njuter av en Lassie, och tänker på mig.

Tack. Alla.

Vila på jobbet?

Alla som någon gång varit sjukskrivna en längre tid vet hur fruktansvärt jobbigt det är att börja jobba igen. I mitt fall så var jag hemma 3 månader och sedan har jag trappat upp 25% i taget under nästan 2 år. För varje ny 25%:are tänkte jag att 'det här går aldrig, och HELTID', det kommer jag aldrig att klara igen (positivt tänkande har hjälpt många...)'.

Jag har fått höra från många håll att det är vanligt att det sista steget, upp till heltid från 75% är det jobbigaste, så det var med en viss oro jag tog steget för en och en halv månad sedan. Men jag ville så gärna och min läkare gav klartecken, dock med lite oro i rösten hon också.

Sen har jag inte tänkt så mycket på det, mer än lite grann emellanåt. Men igår pratade jag kort med Lilla Fi, och då började tankarna komma. Lilla Fi har det tufft nu, lite av det som jag upplevt med flera, mycket hårda slag som kommer efter varann, utan att man riktigt får en chans att komma tillbaka under mellantiden. Hon berättade att hon ser jobbet lite som en 'fristad', ett ställe där man kan lägga allt det jobbiga från det 'riktiga' livet åt sidan och gå in i jobbvärldens lilla kokong och 'låtsas' att allt är som vanligt. Jobbet blir, hur omvänt det än kan låta, ett sätt att vila från allt det jobbiga som händer.

Och idag när jag pratade med Blondie så frågade hon mig hur det går, nu med 100%:s jobb. Och Lilla Fi:s pollett trillade ner hos mig. Visst är jag trött på kvällarna, visst är det 'back to basics med mat, sömn, jobb, träning', men inte alls så illa som tidigare, gångerna innan. Och vem är inte trött efter jobbet?

Nu när jag jobbar 100% igen så finns det i alla fall ett ställe där jag får vanligheten, som jag längtar efter. Det vanliga käbblet, politiken och omorganisationerna. Och jag får bara vara mitt alldeles vanliga på-jobbet-jag - inte nyseparerad, inte cancerpatient. Och hur paradoxalt det än kan låta så låter jobbet mig nu vila min ibland så trötta själ från grubbel, oro, och rädsla.

Och för några timmar är allt som vanligt.

Och här kommer alla känslorna på en o samma gång

Stumheten finns kvar, det där filtret mellan mig och mitt känsloregister. Denna veckan har jag ändå lyckats hitta lite av de känslor som jag vet finns där. Det har varit några händelser som utlöst detta. Jag har hela tiden vetat att det finns känslor där som måste fram, som jag måste igenom, men ibland ORKAR man bara inte.

Vill bara leva och vara vanlig, och tro att det värsta är över nu, att det finns en bra framtid för mig.
Gråten har kommit till mig, vid flera olika tillfällen, ofta ganska oväntat. Jag är oerhört lättrörd, en egenskap jag inte känner igen i mig själv. Även om det inte är så kul att gråta så är jag ändå på något sätt glad att se att det finns känslor där inne och att jag faktiskt kan kanalisera dem. Vet att de måste ut, att jag måste igenom dem.

Men det är lite läskigt att inte veta vad som väntar på andra sidan. Fast jag måste dit.

Kraft-ransonering

Jag har börjat på detta inlägget flera gånger under en tid, men får inte till det. Men nu åker det ut i offentligheten i alla fall. Om det är helt obegripligt för dig som läser så är det nog så att devisen om det luddigt tänkta och det luddigt sagda som stämmer in.

Jag har näsan ovanför vattenytan. För det mesta går det bra, det rinner inte in mer vatten än jag kan hantera. Ibland får jag en kallsup, men kommer upp till ytan igen.

Jag ser nog ganska pigg o frisk ut, även om jag gått ner i vikt och behöver gå upp det igen.

Så på det stora hela verkar nog allt vara som vanligt. Och det är ju min egen önskan oxå. Att jag ska kunna fortsätta där det slutade, typ den 22 maj.
Men det går ju sådär.
Med allt som hänt, sjukdomen och allt annat, märker jag nu nästan dagligen hur jag förändrats. Det skapar en del konflikter. Dels inom mig själv, dels med andra. Jag märker att jag förväntas agera på ett visst sätt, men det går inte längre. Dels för att jag förändrats, men oxå för att jag fortfarande måste ransonera mina krafter på ett mycket radikalt sätt.

Det jag orkar och klarar av nu är att upprätthålla basen i mitt liv - aldrig slarva med mat o sömn (en natt med för lite sömn nu är som 1 månad för några år sedan, allt rasar), verkligen försöka orka mina 8 timmar på jobbet, träna ordentligt för att rensa hjärnan. Och så det som behövs göras runt det: handla mat, betala räkningar, tvätta, ringa myndigheter, boka klipptid.....

ALLT utanför detta måste jag välja bort just nu. Jag märker att människor blir irriterade och tycker att jag är kategorisk och grinig. I de lägena är det lätt att halka in på 'göra andra människor glada-spåret'.
Jag kan inte begära att de ska förstå, de flesta vet inte ens vad jag gått igenom.
Men det är jobbigt att känna att människors förväntningar blir svikna - av mig. Och det enda jag kan göra åt det är att jobba vidare på min linje, inte justera min målbild till att passa andras.

Först då kan jag jobba åt ett håll då jag på sikt kan vidga mina cirklar lite grann. Utan att flygvärdinnebanta.

Om att rusta för vinter mitt i sommaren

Jag går och repeterar för mig själv vad jag ska säga. Vill inte klaga, gnälla eller gå till personangrepp. Bara säga att jag inte riktigt kände mig bekväm med den läkaren jag träffade, att hon inte verkade intresserad av att diskutera allt runt min sjukdom utan bara ville kolla prickarna, göra en klinisk bedömning och komma därifrån. Så jag laddar och laddar, hela förmiddagen under gårdagen. Det är lite som när det är snö o is ute och man ska ut i skogen: underställ, mössa, halsduk och varm dunjacka. Tar ett tag, men sen är man rustad att möta det som ska komma.

Det visar sig när jag ringer tidskvinnan på Hudmottagningen att jag klätt mig för vinter när det i själva verket är högsommar.

"Ja, så kan det bli ibland" säger denna vänliga kvinna innan jag ens fått ur mig 10% av underställs-snacket. "Stämmer inte personkemin så gör den inte. Och patienter är så olika; en del vill prata och diskutera, andra vill veta så lite som möjligt. Vi måste kunna tillmötesgå båda dessa kategorier. Jag vet en läkare som jag tror skulle passa dig."

God bless her soul.

Inställd operation i oktober. Den visa kvinnan förstår att det känns långt att vänta till december, när jag enligt almanackan skulle ha mitt nästa besök, utan jag får ett hos nya läkaren i november, så får vi prata och han får bedöma vad nästa steg är.

Vad skönt det känns. Det var ju allt jag ville.

Understället åker av med fart.

Flygvärdinnebantning

Jag pratar med fröken Terapeut om stumheten inom mig. Filtret som tar bort känslorna och lämnar mig i meningslöshetens beigehet.

Hon berättar hur hon ibland brukar bläddra igenom veckotidningarna ute i väntrummet och förundras över alla bantningskurer som vi förväntas gå på. "Alla vet ju egentligen att flygvärdinnebantningen inte fungerar" säger hon, "annat än att man troligtvis går ner lite grann p g a vätskebrist när man äter bananer o sockerfria kex i tio dagar. Men man vet ju, att någon långvarig viktnedgång som håller, det ger den inte. För att lyckas med det är det ju en livsstilsförändring som måste till, och det är en process som kan ta, och måste få ta tid."

Denna plötsliga utläggning om bantning förvånar mig. Varken hon eller jag har några behov av bantningskurer, och hon är ju inte dietist utan psykolog.

Hon frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att pröva någon av dessa 'mirakeldieter' och jag svarar direkt att för det första gillar jag inte begreppet bantning, utan är mer inne på det här med sund livsstil. För det andra blir jag vansinning på alla som vill profitera på att intala människor att de inte duger som de är.

"Det är lite märkligt", svarar fröken Terapeut, "för det är ju precis en sådan metod du vill tillämpa på ditt inre liv." Där kom poängen, med full kraft.

Som vanligt har hon rätt. Efter 'friskeuforin' har de höga bergen blivit djupa dalar. Meningslöshet - vad spelar det för roll? Vanmakt - ska jag bli sjuk igen? Rädsla - vad ska hända? Skuld - varför får jag en andra chans? Ledsen - varför känner jag inget? Ska det vara så här? Allt har samlat sig i mitt inre och skapar det här filtret jag har mot hela mitt känsloliv; stumheten inombords.

Hon berättar om Tsunami-överlevare som ett eller flera år efter det som hände upplever samma sak. Och vi pratar om det jag redan vet - jag måste igenom. Inte runt, inte vända ryggen till, inte glömma. Utan steg för steg, dag för dag, timma för timma. Ibland med lite vind i ryggen, ibland med tunga steg.
Men även för flygvärdinnedieten för själen så gäller den gamla hederliga sanningen: det finns inga genvägar. Och det måste jag leva med.

Ett år. En evighet.

Idag är det mannens födelsedag.
Jag tänker på honom och det enda jag önskar för honom är att han ska ha det bra. Må bra. Träffa någon ny tjej som har det jag inte hade. Känna att det känns bra, allting. För det är han värd.

Och mina tankar går ett år tillbaka i tiden. 4 timmars flygresa bort. På morgonen på mannens födelsedag tassade vi upp tidigt, innan värmen hunnit göra alla förflyttningar svettiga. Tog med en flaska bubbel, satte oss på en klippa precis nere vid havet och såg solen stiga uppåt.
Jag minns att jag tänkte: "Bättre än så här kan det bara inte bli."

Vilken välsignelse att jag inte visste då allt som skulle komma, då hade jag inte kunnat njuta av ögonblicket. Kanske är det det som är vägen till lycka - att lära av det som varit, men inte älta, att inte spekulera för mycket i det som ska komma, utan att ta det som är här och nu och bara känna in det.

Jag hoppas att jag en dag ska kunna tänka tillbaka på den morgonen bara för hur underbar den var, utan att känna smärta för allt som hänt under tiden efteråt. För bättre än så kan det verkligen inte bli, och sådana ögonblick är väl värda att vårda.

Ett år. Känns som 10, känns som om jag var en annan person då. En person som fortfarande vågade hoppas på en bra framtid, vågade tro på kärleken, vågade känna glädje i gemenskapen med andra människor och inte rädsla att förlora.

Ett år. En evighet. En eon.

Om att ha mod att ta en jobbig diskussion

När jag frågar säger min nya hudläkare att hon inte vet. Eller mer ordagrant: "När man en gång haft ett melanom är risken att få nya förhöjd." Lite för luddigt för min smak.

Hon upprepar frasen "förhöjd risk" flera gånger men kan (vill?) inte svara på om det är så att det nästan är säkert att jag inom en snar framtid kan få nya melanom, eller om det kan gå åratal, eller kanske aldrig hända igen.

Jag förstår att det inte går att ge en procentsats, men det måste väl finnas erfarenhet att se tillbaka på? Jag upplever att hon tycker frågan är antingen konstig eller besvärande och det förvånar mig. Om man drabbats av en sjukdom, blivit botad så långt det går att se, så borde väl en av de vanligaste frågorna handla om återfall? Eller är jag unik? Hon vill avsluta diskussionen genom att erbjuda sig att ta reda på det, men då har jag redan tröttnat på dimridåerna.

Hon tittar på mina prickar, jag har typ 5-6 stycken kvar som är intressanta ur ett melanomperspektiv. 2 av dem sticker ut lite och hon granskar dem med kommentaren: "de ser fina ut, men om du vill tar vi bort dem."

Då inser jag mitt dilemma. Vad ska jag tro på? När förra hudläkaren såg pricken som var malign sa hon: "Jag kan aldrig tänka mig att den är malign, men eftersom den sitter så illa kan vi ta bort den." Och så var den malign, och en medelstor tumör. Det ger mig 2 alternativ att tro på; vet inte vilket som är värst:

1. Hon trodde verkligen att den var benign. Om så är fallet, hur ska jag veta att det är så när nästa läkare säger det?
2. Hon ljög. Hon hade farhågor att den var malign men ville inte oroa mig i onödan.

Nya läkaren vill inte ta det här diskussionerna. Hon tycker det är obehagligt och det märks. Jag blir irriterad. Varför ska det vara så svårt att få VETA saker som faktiskt gäller mig själv? Om du är osäker, säg det! Jag förstår att hudläkare inte är gudar som kan se allt, men säg då i alla fall hur du tänker.
När jag ska gå säger nya hudläkaren: "Jaha, då skickar vi en kallelse till operation då för de här två fläckarna." Som hon nyss etiketterade som benigna. Jag förstår inte ens när vi kom fram till att det var det som skulle hända. Om hon först säger helt säkert att det är benigna, varför ska de då bort? Jag har inte sagt att jag vill ta bort dem om de är benigna.

Vet varken ut eller in. Vet bara att jag vill ha en läkare som TALAR OM FÖR MIG VAD SOM PÅGÅR. Som är ärlig, rak och tydlig och vågar ta obehagliga diskussioner. Den enda som faktiskt klarat den delen hittills, det är min kirurg; på sitt eget kliniska sätt. Men ändå. Rakt, inga krusiduller.
Behöver nog låta detta sjunka in ett tag.
Orka.

Rädslan kommer tassande

Den är inte lika påflugen längre, rädslan; slår inte till lika ofta och med riktigt samma förlamande kraft.
Jag har också blivit duktigare på att hålla den stången.
Men det märks så väl hur olika minnen, bemärkelsedagar eller händelser bjuder in den. Då kommer den tassande, rädslan. Jag känner hur den går efter mig i trappan på väg hem, hur den flåsar i nacken när jag springer, och jag väntar mig att den ska ha skickat mig ett mail när jag öppnar Outlook på morgnarna.

Just nu i dagarna är det flera saker som bjuder in rädslan. På måndag ska jag träffa min nya hudläkare och få veta lite om vad som väntar nu i form av kontroller och efterbehandlingar. Bara att sätta mig i bilen och åka till Borås kommer att öka pulsen. Tankarna går igång - tänk om det inte är över, tänk om jag får återfall? Jag har många frågor, och bara att tänka på dem gör att rädslobussen kommer in på hållplatsen. Hur ser min prognos ut? Kan jag leva lycklig i alla mina dagar eller är det stor sannolikhet att cancern hinner ikapp mig? Och flera andra. Men jag måste fråga, måste framför allt få svar. Vill, min vana trogen, veta vad jag har att förhålla mig till.

Och imorgon. 3 månader sedan min operation, som var så tuff. Var hos sjukgymnast idag p g a att mitt knä strular lite grann. Troligtvis en svit efter min långa hälta och att jag förlorat muskelmassa. Men inget allvarligt, tack o lov, utan något som går att träna bort.
Men det är en tankeställare jag vill förmedla till andra - visst, för mig har det gått bra, min cancer kunde opereras bort, och det är jag evigt tacksam för, men det betyder inte att det är ett enkelt litet ingrepp som man bara gör och sen glömmer.

Jag tittar ner på mitt ben, på det stora ärret. Rädslan sitter bredvid mig och tittar. Är det sista gjort i såret? Kommer det att skäras upp igen? Återfall? Jag tittar på ärret, som alltid kommer följa mig som en påminnelse om hur dyrbart och sårbart livet är.

Och rädslan, ja den är med. Men i gott sällskap. Med de försiktigt spirande fröna hopp, tillförsikt och tro.
Sen är det upp till mig att inte låta rädslan hindra dem från att växa sig starkare.

Jag tänker på det kinesiska ordspråket:

Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud. Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

Win some - lose some

Det handlar mycket om balans i livet - mellan arbete och vila, vardag o fest, glädje och sorg. När vi har balans på de olika områdena samtidigt, då mår vi som bäst.
När jag sitter på spårvagnen i ett höstvackert lördagsmyllrande Göteborg tänker jag på balansen i mitt liv under den senaste tiden. Jag tänker på vad jag förlorat och vad jag vunnit, en balans man gärna vill tro ska vara jämn - när man förlorar någonting vinner man något annat; ibland oväntat.

Jag tänker på allt jag förlorat sista tiden: min hälsa (eller delar av den, och framför allt känslan av 'det händer inte mig'). Att leva med oro, troligtvis resten av livet. Självkänsla, glädje, energi, mycket har gått förlorat även där. Och förutom det stora tunga ännu mer av samma sort: min partner, min bästa vän. Den förlusten värker fortfarande. Till alla dessa 'inre' förluster kan också läggas de 'yttre' i form av social status, bra ekonomi, arbetslivet etc, även om de känns extremt oviktiga.

Det är ju en del.
Så var det det här med vinstsidan då. Påtaglig obalans råder helt klart. Jag undrar om några vinster någonsin kan gottgöra alla dessa förluster. Men jag gläds ändå åt att jag förmår tänka att just nu ett tag så har balansen varit kass, men förhoppningsvis ska det jämna ut sig på sisådär en 10, 20, 30 år. Och kanske är det så, som så ofta annars, att jag måste få distans och perspektiv för att kunna se hela balans-bilden.

Under tiden söker jag vinsterna. För de finns där. Dagar när allt flyter på på jobbet och jag inte är totalt slut när jag kommer hem. En vän som slår en signal och pratar en stund. Lunch och vin i solen med Blondie och Mini-Blondie denna gudasända höstlördag. En joggingtur i skogen. En ökad självkänsla och självkännedom. Dagar när jag faktiskt inte oroar mig en enda sekund.

Och den största vinsten.
Jag är vid liv. Och jag lever.
Det är så hemskt att man ska behöva dra en sådan fruktansvärd nitlott, åka på en så stor förlust för att förstå att uppskatta den vinsten. Varför skulle just jag behöva lära läxan på ett så tufft sätt?

Förstå bakåt men leva framåt

Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt.


Jag läste den meningen en gång för länge sedan, och har länge funderat på vad den egentligen betyder.
Idag är en dag för tillbakablick. Idag för exakt två månader sedan var en av de svåraste dagarna i mitt liv - dagen innan jag skulle få besked om hur illa mitt melanom var, vid mitt första återbesök hos kirurgen. Att slitas mellan hopp och förtvivlan känns som en extrem kliché, och kan inte riktigt ge rättvisa åt hur jag verkligen kände. Men det är nog så nära jag kommer i mina försök att beskriva.

Jag reflekterar, begrundar och försöker förstå. Allt som hänt. Allt jag känt. Forfarande för mycket på för kort tid och jag tar det fortfarande i portioner för att kunna smälta.
Händelser och tillfällen dyker upp för mitt inre; detaljer och fragment jag inte tidigare funderat över. Jag tror min hjärna hjälper mig att dosera och portionera så att allt inte kommer forsande på en gång.
Det är lite jobbigt ibland och då håller jag mig till nuet. Men så länge det finns saker kvar att förstå bakåt så vill jag göra den resan med jämna mellanrum. För jag vill förstå det jag kan förstå, släppa det som inte går att förstå. Och det får ta den tid det tar att inse vilket som är vilket.
Jag tror, att ju mer förståelse jag får för det som har hänt, desto starkare går jag via nuet in i framtiden. Allt som hänt oss i det förflutna påverkar oss, särskilt när det är stort och omvälvande. Och så vill jag ha det.

Men jag vill inte gå in i framtiden med en tyngd på mina axlar, utan med en värme i mitt hjärta. Det är då jag kan leva livet som ligger framför.

Annorlunda

"Det är klart att du är annorlunda nu" säger Carolina. "Att gå igenom allt som hänt dig utan att förändras, det finns inte". Hon säger det som en självklarhet och lägger inga värderingar i det.

På ytan kanske det inte märks så jättemycket, om man bara känner mig på ett ytligt plan. Det som kanske är lättast att märka är att jag är mer avvaktande. Jag kastar mig inte in i allting på samma sätt längre, utan är mer av en betraktare. Jag sparar min energi till det jag verkligen vill lägga den på.

Tror att jag av vissa upplevs som lite 'svårare', lite tystare och, som sagt, mer avvaktande.

Jag märker att det kan bli lite problematiskt ibland. När en person inte är den som omvärlden förväntar att den ska vara så kan det bli svåra situationer. Detta märks mest på jobbet, men även i mer personliga relationer, där jag kan märka en viss osäkerhet, både hos mig och andra. Hur är det jag är nu egentligen? Känner inte alltid igen mig själv. Ibland kan jag stå och prata med någon/några och höra någon säga något intressant, men oväntat. Och så kommer jag på att det var jag.

Inte lätt, som sagt. Men jag har kommit så långt. Jag tar ansvar för mig själv, för mitt välbefinnande. Jag är inte ett omständigheternas offer längre utan har i mångt och mycket ett fritt val. Sen kommer livet alltid att bjuda högt och lågt på saker jag inte kan påverka; jag om någon vet hur snabbt allt kan ställas på ända.

Så långt känns det hanterbart, bra. Men på ett område är jag orolig för förändringen.
Jag märker hur svårt jag har för relationer, att öppna upp och låta andra komma nära mig. Jag tror jag är rädd. Att bli sårad, att det ska göra ont. Jag vet med förnuftet att bara för att man en gång skurit sig så kan man inte låta bli att använda knivar igen. Men ibland orkar jag bara inte. Är så rädd för besvikelser, konflikter, bli sårad eller såra. Då känns det som en enkel lösning att inte alls involvera sig. Kanske är jag oxå rädd att min sjukdom kommer tillbaka och jag vet ju hur mycket smärta den orsakat alla som står mig nära - vill jag utsätta dem för det?

Men samtidigt - ett liv utan nära, varma, intima relationer - vad är det för liv? Jag är rädd att jag blivit så skrämd att jag inte vågar ta risken att komma någon riktigt nära igen. Och det är en fasansfull tanke.

Ett ljus för mamma

Efter min middag sätter jag mig vid köksbordet, framme vid fönstret, och tittar ut över staden där nedanför. Jag brygger en kopp te, sätter mig tillrätta och tänder ett ljus där på fönsterbänken. Idag brinner ljuset för min mamma, på hennes födelsedag.

Saknaden, smärtan och sorgen, de är lika stora idag som då. Tiden läker inte alla sår, vi lär oss bara att hitta mer effektiva plåster. Saknaden av en förälder, en vän, en nära anhörig. Alla som känt den vet hur den känns. Stor, tom, svart. Sorgen, över att vi fick så få år som vuxna tillsammans, att umgås utanför en förälder-barn-relation. Smärtan. Hennes smärta, så fasansfull. Att stå där bredvid och se någon man älskar bara ätas upp inifrån av smärta, skrika högt vid minsta beröring. Smärtan i mig när jag ber: Käre gode Gud, låt min mamma få slippa lida, hon har lidit nog nu. Skammen över att faktiskt stå och önska livet ur sin mor. Men idag kan jag se en annan sida av det: att inte själviskt tänka att man vill ha kvar någon, till varje pris, utan se till den personens bästa i det ögonblicket, det kan faktiskt vara att önska att de ska få somna in.

Och genom saknad, smärta, sorg och skam kan jag urskilja annat också. Glädje över mina fantastiska föräldrar som aldrig svikit, alltid funnits där. Att få ha min pappa kvar och få komma honom nära. Tacksamhet över allt de gett mig, och allt de offrat för att vi skulle ha det bra.

Jag ser på mig själv, min mor och min mormor. Tre generationer kvinnor, vars liv och gener flätats in i varandra. Trots att vi alla tre är tydliga produkter av den generation vi fötts in i så ser jag mycket av dem i mig. Kreativiteten, skaparglädjen, den stora kärleken till det skrivna ordet; till musiken och naturen, där vi alla hämtat så mycket kraft.
Melankolin, behovet av stillhet och att få vara för mig själv en stund, det kommer från dem det också. Stunderna av tvivel och misströstan.
Jag vet att det är meningslöst, men också att om en tanke kommer till mig så vill jag låta den komma och inte jaga bort den.

Kommer det att vara mer som förenar oss? 2 generationer kvinnor, mor och dotter, som dött i cancer. Kommer jag att vara den tredje?

Nu sänker sig lugnet över mitt hem, över huset, och staden därute. Detta var stunden på dagen som både mamma och mormor tyckte bäst om. Jag ser min mamma där vid köksbordet med ett ljus tänt på bordet, skrivande i sin dagbok innan dagen var helt slut. Hennes egen stund.

Dela lugnet med mig mamma, när jag nu sitter vid mitt köksbord på kvällarna och skriver om mitt liv. Du är alltid med mig i mina kvällsstunder.
Och idag lyser ljuset i fönstret bara för dig.