Till sist...

När det närmar sig slutet, i filmer, böcker, berättelser, så tycker jag om när alla trådar knyts ihop. Inget abrupt slut som lämnar mycket till läsaren/tittaren att fantisera och dra slutsatser om, utan en full redogörelse för hur allt slutar, och gärna även en "6 månader senare"-sekvens på slutet så man verkligen får alla fakta.

Så, nu när jag skriver det sista inlägget i den här bloggen, så önskar jag att jag kunde göra likadant, både för min egen skull, och för dig som läser. Önskar jag kunde berätta om vad som hände sen - var det maligna melanomet den enda cancer jag fick? Hur gick det med magen? Hittade jag och Mannen ett sätt att närma oss varann, för att kunna gå vidare, kanske en ny Lobelia för honom och en ny Man för mig? Lyckades jag släppa skulden? Hur gick det med rädslan, som dominerade mitt liv under hela denna period? Blev jag uppsagd i varselvågen? Fick jag det vanliga liv som jag drömde om?

Att jag inte lämnar svaren beror inte på att jag vill undanhålla dem, utan på att jag inte vet. Jag hade hoppats kunna få sluta åtminstone någon cirkel, men så blir det inte, utan alla trådar är onystade.

Nu återstår bara att tacka för mig. Fastän jag kan så många ord så finner jag inte de rätta för att tacka alla er, kända och okända, nära och långt borta, som följt mig genom denna blogg-resa. Läst, kommenterat, tänkt på mig, brytt er om. Det pratas mycket om hur kallt vårt samhälle blivit, men jag kan inte hålla med. När människor som aldrig sett varandra, inte skulle känna igen varann om de möttes på gatan, samlas i cyberrymden och delar sina innersta tankar, drömmar, rädslor och stöttar, skrattar, gråter tillsammans, då kan jag inte säga att samhället är kallt. För jag har fått så mycket värme, så mycket bry om. Det som började som en kanal för mig att få ur mig allt som bara bubblade, det blev så mycket mer; mer än jag någonsin kunnat ana.

Nu fortsätter mitt liv och mina strävanden. Vad gäller min sjukdom så vill jag hitta forum där jag kan få berätta för andra hur det är att få cancer vid 38 års ålder, och om allt som hänt med mig. Om du som läser har ett forum där jag kan passa, låt mig veta. Jag vill ge något tillbaka, vill hjälpa andra, och också ge en hemsk, stigmatiserad sjukdom ett ansikte. Ett friskt ansikte.

Tack alla som läst, stöttat, funnits där -fysiskt eller i tanken. Det känns sorgligt att sluta skriva, jag kommer att sakna gemenskapen här. Jag är frestad att lägga undan detta inlägg i byrålådan och skriva på som vanligt. Men, nu är det dags.

Till dig som läser vill jag säga 2 saker:

Tack. Från hjärtat. Tack.
och
Malignt melanom är en av de snabbast ökande cancerformerna i Sverige. Bli inte en i den statistiken. Ta det varligt med solen i sommar, snälla. Visa att du lärt dig något av mig.


PS. Lilla Lobelias brevlåda är öppen ifall du vill skicka en rad: lilla.lobelia@hotmail.com