Om bekymmer

Mellandagarna - årets bästa dagar. Riktiga vad-jag-villdagar. Promenader, läsa böcker, titta på filmer på tv.... Och vad händer? Jo, batteriet i fjärrkontrollen tar slut. Det är ett sånt där konstigt platt, som jag inte har en aning om var man kan få tag på. I mitt förra liv var det ju inte direkt jag som var fjärrkontrollsansvarig... Och att åka till en tv-affär under mellandagsrean - nej tack.

Nu kan ju vän av ordning invända att fjärrkontrollen lägger ju inte bara av sådär plötsligt, utan man får ju tecken på att det börjar lida mot slutet. Jaja, säger jag om det. Och känner jag mig själv rätt så kommer det att blir många 'mañana' innan jag kommer till skott.

När jag suttit och retat mig på det här med fjärrisen ett tag (inklusive ett antal pendlingar fram till tv:n) så tänker jag: 'Men herregud Lobelia, har du inget viktigare att bekymra dig om?'

Och det går upp för mig: Nej. Det har jag inte. Insikten gör mig alldeles varm och glad. När, jag säger bara NÄR kunde jag senast sitta och reta upp mig på bagateller? Jag minns inte.
Wow. Vilken dag. Vilken insikt.

Hur berättar man? Och måste jag?

När jag kommer tillbaka hem efter julfirandet har fru HH ringt. Hon bor 50 mil bort men nu är hon i mina trakter; har firat jul med sin mans släkt en bit upp i älvdalen. Hon undrar om jag har lust att träffa henne en stund idag.

Min första reaktion är: Jag orkar inte. Inte det att jag inte orkar masa mig ner till stan o ta en fika, närå, det går faktiskt rätt bra numera. Men det andra.

Jag och fru HH var som närmast varann under tonåren, då vi umgicks i samma gäng. Åtskilliga kvällar och nätter med te o mackor och prat om allt.
Sen blir det som det blir, man flyttar åt olika håll och kontakten reduceras till jul-och födelsedagskort. Men vi har trots allt lyckats träffas emellanåt.

Nu är det flera år sedan, dock. Och mitt 'orkar inte' handlar mycket om att försöka komprimera alla de saker som hänt mig under de senaste åren, allt det som gjort att jag idag är annorlunda mot hur jag var för några år sedan. Kanske ligger en rädsla i botten att hon inte ska gilla mig nu, men jag tror inte den är så stor. Såpass trygg har jag klarat av att bli att jag förstår att jag kan inte vara det andra förväntar sig, då blir jag bara en dålig kopia av ett fantastiskt original.

Sen vill man ju inte skölja över med tung information på den oskyldigt ställda frågan 'Hur har du haft det sedan sist?'
Jag tror det är övning som måste till. Jag måste helt enkelt öva på att träffa personer i den här situationen. Jag får låta dagsformen och känslan bestämma vad jag berättar och inte berättar. Det är mitt val. Jag måste ingenting.

Driving home for Christmas

För ett halvår sedan var jag mycket tveksam till om denna dagen skulle komma - om jag skulle vara vid liv, om jag skulle orka åka de 10 milen österut, till staden där jag har mina rötter.

Det är en förhållandevis kort resa, och jag tycker om att göra den. Trots att det är politiskt inkorrekt så älskar jag att köra bil. Har jag tur får jag höra Chris Rea sjunga 'Driving home for Christmas', en optimal bilkörar-låt.

Resan är på sitt sätt en resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom och uppväxt. Halva livet har jag bott i den lilla staden, halva här i den större. Det är där jag har mina rötter, det är här jag har mitt liv och mitt hjärta.

Jag tänker på alla som inte har några rötter att resa tillbaka till, ingen att ge en kram och säga: God Jul till.

Och på dem som inte kan unna sig lyxen att fira jul därför att annat kommit emellan. Jag tittar upp mot Östra Sjukhuset och vet att det inte står utan patienter över helgerna. Tänker på Anitas kompis som är helt utmattad och dessutom fått influensa. Är glad att min styvmamma kunde komma hem från sjukhuset i tid för jul.

Och jag tänker på dem som firar en 'förstagångsjul': Lilla Fi, som firar den första julen utan sin mamma. Mamma Melissa som firar sin första jul som Änglamamma.
Och på mig själv: första julen utan Mannen. Första julen som överlevd cancerpatient. Det jag önskar för oss alla är att vi ska hitta en liten gnutta ro och frid mitt i alla svåra känslor.

De två sista versarna av min favoritjulsång kommer till mig. För mig sammanfattar de hela julens essens:

Du stjärna över Betlehem
O låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
I signad juletid.

Om hur cancer sätter resten av livet på vänt

Jag vet inte hur jag ska gå vidare, med mig och Mannen. Självklart finns det ju inget 'gå vidare' för oss som par, det har sjunkit in t o m hos mig. Men är det något jag lärt mig det här året så är det att gå igenom saker, inte gå runt eller ignorera. Det funkar inte. Det man tror man 'lagt bakom sig' ligger i själva verket och pyr, och rätt vad det är så flammar det upp, när man minst anar det. Jag har lärt mig att gå igenom alltid är det bästa alternativet; dock sällan det mest lockande när man står framför det.

Vi har en hel del att reda ut, Mannen och jag. Men jag undrar hur mycket nytta det gör? Hjälper det att gång på gång ställas inför det faktum att kärleken inte övervinner allt? Finns det mer att lära?

Jag är förvånad över att dessa tankar, och många fler på samma ämne kommer till mig nu - det har ju trots allt gått en hel del tid sedan vi gick isär. Jag tror Mannen kommit mycket längre än jag i det här, och jag är ärligt glad för hans skull, för jag önskar honom bara gott.
Ska jag då dra i honom för att jag nu börjat vakna till och vill reda ut saker o ting? Vad gott gör det?
Jag vet inte. Orkar inte tänka på det. Men är arg för att en malign tumör under så lång tid hindrat mig från att tänka på detta. Så länge att jag nu undrar hur jag ska göra för att ta mig igenom. Och varför.

Märkliga bemärkelsedagar

Jag har skaffat mig en del nya, lite märkliga, men för mig viktiga bemärkelsedagar.

I dag är det den 19e december, och det är exakt ett halvt år sedan doktor K opererade bort tumören i mitt ben. Jag tittar tillbaka på ett halvår som varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men som också innehållit mitt livs bästa dag. Det beskriver ganska bra alla motsättningar, alla berg och alla djupa, djupa dalar.

Då var det dagen före midsommar, nu är det några dagar kvar till jul. Då var jag ledsen, orolig och rädd. Och sjuk. Nu är jag ledsen, orolig och rädd. Men frisk. Skillnaden kan tyckas subtil men för mig är den galaktisk.

Det är inte bara själen som tar tid att läka. Förra veckan märkte jag att jag för första gången satte mig på huk 'som vanligt' och inte behövde justera belastning eller skjuta fram högerbenet för att det gjorde ont att lägga tyngd på det. Det är inte bara en läkning, utan hårt jobb. Jag har en jättebra sjukgymnast som jag träffat några gånger. Han har hjälpt mig att bygga upp muskulaturen igen och gradvis få ärrvävnad och muskelvävnad i benet att inte växa ihop och göra området runt ärret stelt och osmidigt. Jag har gjort jobbet. Först försiktig träning med viktmanschetter, med en upptrappning till nivån där jag är nu - djupa knäböj med 5kg-vikt i händerna. I utkanterna av ärret har vävnaden släppt helt, mittenpartiet återstår. Det faktum att jag kämpar på med detta visar för mig själv att jag tror på en framtid, en frisk sådan.

Jag tänker på annat från den här tiden. Att jag lärt mig be om hjälp. Och förstått att precis som jag känner stor tillfredsställelse av att hjälpa någon, precis så känner de flesta andra också. Nästan en lättnad över att få något konkret man kan bidra med.
Människor runt omkring mig har klivit fram och funnits där. Fastän jag varit, och är, allt annat än lättsam och social, glad och lättillgänglig. Men de har inte tröttats, inte ryggat. Det har varit personer jag träffar varje dag och sådana jag aldrig träffat. Gamla vänner och nya. Väntade och oväntade.

Om jag den 19 juni hade vetat vad som låg framför, vad hade jag tänkt då? Om jag vetat om alla tårar, all vanmakt, all smärta?
Man glömmer snabbt. Jag tror jag vet vad jag hade sagt: Det är ett pris jag gärna betalar, bara jag får bli frisk.

6 månader. Kan man ändras, åldras, mogna och komma till så många insikter på så kort tid?
Ja. Om man måste. Om det är vad livet bjuder.

Men. Trots allt. Jag är friskförklarad. Vid liv. Det är det största.
Och väl värt en bemärkelsedag.

Vilse mellan sjuk och frisk

"Det känns som om jag gått lite vilse. Jag är inte sjuk längre, men ser mig inte heller som frisk. Jag är mitt emellan".

Jag tittar på det näst sista avsnittet av "Himlen kan vänta" på SVT och kloka Frida beskriver exakt var jag befinner mig, och har befunnit mig sedan den 11 juli i år. Kanske är det en identitetskris. Att först tvingas se sig själv som sjuk och sedan få beskedet att man är frisk, men ändå löper risk att råka ut för återfall, särskilt de närmsta åren. Det är kast så tvära och vida och stora att jag tror det övergår vårt förstånd att egentligen kunna greppa dem.

Här befinner jag mig nu, och har ingen aning om hur länge jag blir kvar. Det får ta den tid det tar. Det är säkert därför drömmarna, visionerna, planerna inte vill komma till mig. Jag behöver mer tid för att våga drömma, visionera och planera. Det som gör det lite mindre svårt är att jag nått en viss acceptans. Det är så här det är nu, och jag kan bara leva med det, i det och genom det. Inte runt eller förbi.
Att höra någon annan uttrycka exakt det jag tänker så mycket på gör det lättare. Det finns fler människor därute som känt samma sak.

När personerna i programmet blir tillfrågade om vad de har för drömmar och planer så är det kliniskt fritt från jorden-runt-resor, lotterivinster och annat. Det de alla nämner är det givna, det enkla: att få leva det liv man lever, få vakna varje morgon och kunna gå upp, få vara med nära och kära och kunna göra sina dagliga sysslor. Få vara en vanlig människa helt enkelt.

Jag kommer på mig själv med att prata med dem där på TV:n.
"Ja", säger jag. "Precis så är det."

Om att se fram emot

Jag kom in på universitetskursen jag sökte, en fortsättning på den jag läst i höst. Fick litteraturlistan idag och ser verkligen fram emot att plöja igenom den, även om det är tufft ibland att plugga parallellt med jobbet. Men det är kul. Är det kul har man ofta energi att göra det. Jag ser fram emot att det ska köra igång så fort jag tentat av höstens verksamhet.

Nästa vecka är det jul. Jag ser fram emot långa lata dagar, umgås med nära o kära, mycket glögg, läsa böcker i soffan, titta på vintersport på tv och stora sjok ostyckad tid som inte behöver rutas in med hjälp av Outlook.

När jag nu gått och tänkt på de här två sakerna i ett par dagar så får jag en insikt.
Något viktigt har hänt. Något otroligt viktigt.

Här har jag precis radat upp två saker som jag ser fram emot. Att se fram emot något, det betyder ju att man tror på morgondagen, på framtiden.
När såg jag fram emot något senast?

Blir glad. Fäller en tår. Över två små frön som legat länge i kall, ofruktsam jord. Jag vågar inte dra för stora växlar, men jag tror att något litet har hänt - inget märks på utsidan men inuti fröna finns lite liv. Fröna som är tro och hopp. Måtte året 2009 få bli ett år när de får sol och näring och får växa till sig.
Det ser jag fram emot.

Hur svårt kan det vara? Eller: jag lever

Mannen skickar mig en länk till en dokumentär som berört honom. God bless SVT. Ingen kan gå oberörd från TV:n efter att ha tittat.
När jag har sett den blir jag arg.

Hur svårt kan det vara? Här går jag och gnäller och gnäller, oroas, är rädd. Jag förstår att det är en naturlig följd av det jag gått igenom, men det måste finnas en gräns. Särskilt i ljuset av mitt förra inlägg inser jag att det måste till en förändring. Jag tror verkligen inte att man kan vara käck o glad o positiv hela tiden, verkligen vara det genuint, men man kan jobba på hur man ser på saker. Och det är ett jobb jag måste börja med mycket snart.

Jag lever. Jag har ett fruktansvärt jobbigt år bakom mig, och reaktionerna från det kan inte gömmas undan eller glömmas. Jag har förändrats, är annorlunda idag, på många sätt.
Men. Ingen har dött. Inte jag heller. Det innebär att jag är vid liv. Och att vara vid liv, med det jag gått igenom, det förpliktigar: Att leva. Mitt liv. På mitt sätt. Att använda de erfarenheter jag fått. Jag vet inte riktigt hur och vartåt det bär, men jag till hör i alla fall en priviligierad skara människor som kan unna mig lyxen att se en framtid. Hälften av alla som får cancer får aldrig den lyxen.

http://svt.se/play?a=1310448

Omvänd omvänd hypokondriker

Under större delen av mitt liv har jag varit en omvänd hypokondriker. Jag har aldrig varit särskilt sjuklig av mig, och när det väl varit något så har jag alltid trott det bästa och att det nog ska gå bra och gå över snart. Jag gillar helt enkelt inte att vara sjuk, och det kombinerat med hög smärttröskel och en enorm aversion gentemot sjukhus, är väl det som format denna omvända hypokondri.
Fast ibland har väl min egen högst ovetenskapliga diagnos och prognos varit lite väl optimistisk. Som när jag hade en envis blåskatarr som inte gav med sig trots att jag drack typ 10 liter citronvatten om dagen. Det enda som hände var att jag, medan febern steg, tillbringade extremt mycket tid på toa. Det visade sig sedan vara njurbäckeninflammation och jag fick tillbringa 3 dygn på infektionskliniken innan både jag o personalen var helt inne på att jag hade det bättre om jag var hemma. Och de också.
Några år senare (och ja, vi pratar i vuxen ålder...) råkade jag böja till benet på något konstigt sätt när jag bodde ute på ön och tog ett inte så graciöst skutt på en klippa. Högläge och is funkar bara till en viss gräns, och hade jag gått till läkare direkt så hade sprickan i benet kanske läkt ihop snabbare. Men - jaja, man kan ju inte ha rätt jämt.

Men - och nu kommer jag snart till saken. Min omvända hypokondri har blivit omvänd. Till vanlig alltså. Det kom med cancern. Först med mammas. Efter det blev jag hypokondrisk å alla mina käras vägnar. Så fort någon nära anhörig, och då särskilt pappa, blir sjuk eller får symptom så vill jag helst att de ska helkroppsmagnetröntgas. Och få antibiotika, cellgifter och lite antroposof-dekokter också för säkerhets skull. Dessa ganska ihärdiga önskemål från min sida brukar dock ignoreras, både av den det berör och den samlade läkarkåren. Märkligt. Särskilt i dessa tider när jag kan konsultera Dr Google om jag blir osäker.

Men med min egen cancer flyttades fokus till mig själv, och jag beter mig nu på ett sätt jag inte känner igen. Varenda prick på min kropp är ett återfall. I helgen kände jag ett lätt illamående, som normalt brukar tyda på lite lätt förhöjd magsyrehalt. Men inte nu längre. Tumör, så klart.

Det fortsatte idag hos snälla rara dr L. Jag hade redan i princip konstaterat att jag skulle behöva göra om operationen från i våras, och att det var ännu värre nu, så när han säger: "Ser jättebra ut det här, inget har ändrat sig eller kommit tillbaka efter operationen", då känner jag hur jag tappar hakan.

När jag försöker tyda så är det ganska klart. Jag har, sedan jag fick cancer, tappat modet att tro att det kan gå bra, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt sitter här och är friskförklarad. Jag har också levt så länge med oro, så när 'faran över' ljuder så går det inte att stänga av - och oron får ständigt ny näring, i allt som sker.

Jag hoppas att besöket hos dr L idag ändå kan visa mig att jag kanske inte har så mycket att oroa mig för som jag tror. Och om jag har det, vad gör då oron för nytta egentligen.
Så min dröm, och kanske ett mål, det är att jag ska komma tillbaka lite mer åt det hållet jag var innan, men kanske inte lika långt. Det finns ett lagom-läge mellan att vara nonchalant eller över-orolig. Ett läge där man håller koll på sin kropp, lyssnar på signaler och pratar med sjukvården när något inte stämmer.

Så vem vet, jag kanske kan vända tillbaka en stor del av vägen.
Då blir jag en nästan helt omvänd omvänd omvänd hypokondriker.

In i det sista behåller 2008 sin profil

Jag vet att inget ändras bara för att det blir en ny siffra i almanackan - 2009 istället för 2008. Men helt ärligt så ser jag fram emot den ändringen. Det är ju några dagar kvar av året, så bokslutet får vänta, men helt klart så känner jag att jag behöver en nystart.

Men året är ju inte slut, och in i det sista händer det jobbiga saker.
I fredags kom min styvmamma hem efter över en vecka på sjukhus. Hon har fått konstaterat en svår reumatologisk sjukdom. Bot finns inte, men hjälp att hålla sjukdomen hyfsat i schack.

Och imorgon ska jag till sjukhuset igen. Hade nästan glömt bort mitt återbesök efter en operation jag gjorde i våras. Den var rätt jobbig och orolig men har liksom inte tagit så stor plats, det kom ju annat att tänka på framåt försommaren....
Nu vill jag bara kunna lägga åtminstone detta till handlingarna, efter besöket hos dr L imorgon. Måtte det bli så. Jag väljer just nu att inte tänka på om det är sämre besked.

Att åtminstone få lägga en av årets jobbiga saker till handlingarna; det skulle bli en riktigt bra julklapp. Det, och att få ha min familj, mina vänner.

Om dem som gått klart och oss som har steg kvar

Tillsammans med resten av grannskapet tar jag, under dagens få ljusa timmar, den traditionella söndagspromenaden till återvinningsstationen. Jag utökar rundan idag, för att känna efter hur det går i läkningen av mina hälsenor.

Jag går över den stora kyrkogården som ligger mitt i alltihop. Den är gammal, vilket kan utläsas av en del gravstenar som är resta över 'Enkefrun', 'Disponenten', 'Lärarinnan' och 'Stufveriarbetaren'. Hoppas de fått nytta av titlarna dit de kom.

Tittar som vanligt på stenarna och läser, funderar över människoödena. Här vilar de sida vid sida; disponenten och lokföraren, de som funnits här länge, de som fått en grav rest över sig under året som gått. Går förbi och tittar till hos Mannens farmor. Idag hittar jag också ovanligt många änglabarn. Tänker på Mamma Melissa och hennes töser, och alla de andra änglaföräldrarna som finns därute. På hur de har det nu när det snart är jul. Barnens högtid.

Jag tänker att på den här kyrkogården skulle jag kunna tänka mig att bli begravd (om Länsstyrelsen i all sin högvördighet inte skulle tillåta mina efterlevande att sprida mig över havet ute på ön). Här är värdigt och vackert, men inte öde och 'utanför'. Tvärtom, här rör sig invånarna i de östra stadsdelarna hela tiden, och jag möter joggare, föräldrar med barnvagn, människor på väg till handelsträdgården bredvid.
Jag tycker om det. De som gått klart på denna jorden delar utrymme med oss som har steg kvar att gå, i vardag och helg. De stuvas inte undan på något undangömt fält, utan finns där mitt ibland oss. Tänk om vi vågade tänka lite mer så på döden - som en naturlig del av livet.

En del som jag kommit nära under året, men gärna skjuter upp i många år till. Jag har så många steg kvar i mig jag vill gå.

Och så vill man ju inte missa återvinningen på söndagarna.

Trött

Jag är trött. Inte bara vanligt fredagstrött. Inte bara trött på det vis att det det hjälper att sätta klockan en halvtimma senare på morgonen, utan bra mycket djupare än så. Trött ända in i märgen. Förkylning på gång. Tänk, efter allt jag gått igenom så har kroppen ändå hållit emot så bra. Inte förkyld på 15 månader.

Har klarat hösten, att gå upp på heltid efter den långa sjukskrivningen. Allt på jobbet med omorganisation och varsel. Jag har kämpat, och kämpar fortfarande med att bygga upp min styrka i benet efter operationen. Och allt annat. Det som är på insidan.

Jag kanske inte tänker på det så ofta men tänk all energi det tar att gå omkring med följeslagarna oro och rädsla. Ovanpå sorg över min och Mannens relation. Och ändå har jag orkat ända hit.

Ibland under senaste veckorna har jag känt mig orkeslös, uppgiven. Men jag är snällare, mer tolerant mot mig själv än tidigare. Förstår att det inte är konstigt att jag är helt uttröttad till kropp och själ.

Vägen tillbaka är lång. Ett första litet steg mot en mer varaktig vila och kraftsamling är de stundande helgerna. Ska bli skönt med dagar ofyllda av måsten och plikter, där jag får tid att tänka klart de tankar som kommer upp i huvudet. Det är något jag måste göra för att få mina krafter tillbaka.

Ska bli skönt med lediga dagar. Ska bli skönt med ett nytt år. Jag orkar inte med mer av 2008 nu.

Alla nöjd-orden.

Och så var det ju alla de här nöjd-orden också som snurrar till det.

Ett tecken i tiden är att det inte riktigt är ok att vara nöjd. Det har fått ett lätt stänk av slöhet och brist på ambition. Man ska hela tiden förbättra och gå framåt och bli 'bättre' och mer lyckad. Alltid finns det något att inte vara nöjd med - jobbet där man faktiskt varit i flera år, hemmet, som alltid behöver omdekoreras, vi själva o s v o s v i all oändlighet.

Att vara nöjd - behöver det betyda att man inte vill utvecklas? Är det kanske ordet förnöjd jag är ute efter - att tycka att saker är bra, just här, just nu.

Sen är det ju liknöjdheten. För mig kommer den hand i hand med resignationen. Jag har snuddad vid dem båda. MEN det är inte så jag vill ha det. Och missnöjd. Det är också ett nöjdord jag inte vill befatta mig så mycket med. För bakom det lurar bitterheten.

Jag vill tro att jag själv kan påverka mitt liv, även om det alltid kommer att dyka upp saker jag inte kan göra något åt. Jag vill lära mig att acceptera att jag fick cancer vid 38 års ålder, lära mig, men ändå våga leva livet framåt. Våga vara förnöjd med att jag just idag är frisk, har ett arbete att gå till och människor som bryr sig om mig.

Det är fortfarande svårt att reda ut, men jag ser det tydligare och tydligare. Acceptans är nyckeln för att orka fortsätta, och våga tro och hoppas. Jag har lite att göra med det här. Med att acceptera. Men aldrig resignera.

Tankar som fortfarande väntar på att klarna

Jag har en tanke i mitt huvud som jag inte riktigt kan greppa, inte till 100% formulera och klä i en relevant orddräkt.
Några ord är centrala i den här tanken: acceptans, resignation, bitterhet, förnöjsamhet, liknöjdhet.

Hur finner man sig i det som hänt? Det svarta, förtärande, hemska, som gör att livet för alltid förändras. Att acceptera, utan att resignera - det är en hårfin skillnad och jag ser att dagsformen avgör mycket för mig. Jag hoppas och tror att tiden som förflyter också kan ha en inverkan. Att resignera är för mig att säga: "Ok smärta och sorg, du vinner. Det är ingen idé att ha några planer, tro att något bra kan hända mig, för jag är cancerpatient och kan inte göra ett skit åt det, varför ska jag då anstränga mig. Och att hoppas, vad är meningen - det går ju ändå alltid åt h-e." Härifrån är det inte långt till bitterhetens kvicksand. Och här har jag låtit cancern vinna, oavsett om den finns min kropp nu och i framtiden, eller inte.

Vad är det som gör att man kan acceptera? Vad är det som gör att Kraka väljer att leva vidare som hon vill efter det att hennes hjärta bokstavligen brast, utan att ge upp och leva rädd och ängslig? Hur ska mamma Melissa acceptera att när hon blev mamma första gången så blev hon änglamamma? Hur ska Lilla Fi kunna acceptera att hennes mamma bara var 53 år när hon lämnade denna världen?
Vad är det som gör att vi accepterar, och är det bra eller dåligt för oss? Vad gör det med oss NÄR vi verkligen har accepterat, eller om vi väljer att inte göra det? Hur ser vi gränsen mellan acceptans och resignation? Vad betyder acceptans för mig?

Måste tänka mer. Det är som att nysta, det känns som det blir trassligare ju mer jag drar. Men jag måste.

Jag får kliva ur rampljuset och bli lite vanlig

Jag träffar min kompis, den vackra persiska kvinnan, och vi går igenom den fantastiskt vackra staden. Hela centrala stan är som en enda stor juldekoration med fantastisk ljusdesign, musik, bildspel och en enorm stämning. Gatorna är fulla av människor med rök ur munnen, trots att klockan är 5 på eftermiddagen.

Vi sätter oss i värmen på ett café och tittar ut över den upplysta paradgatan.

Jag och den vackra persiska kvinnan har inte känt varann så länge. Vi delar födelseår, men annars är våra bakgrunder på ytan helt olika. Hon, uppvuxen i en stad i sydvästra Iran, och jag, från de västra delarna av ett konungarike vid polcirkeln. Ju mer vi pratar, desto mer tänker jag på hur lite de detaljerna betyder, och hur mycket som förenar oss. Tankar, känslor - vad vi mår bra av, vad vi oroar oss över.

När vi fått upp värmen och jag lyckats dra i mig hela morotskakan säger den vackra persiska kvinnan: "Lobelia, jag har bott i Sverige i över ett och ett halvt år. Jag har ett arbete där jag träffar svenskar varje dag. Men detta är allra första gången som jag träffar en kompis. En kompis som är min, som jag skaffat själv."

Det är nog inte förrän jag sitter på vagnen hem som jag verkligen reflekterar mer över det. En del av mig känner en enorm bestörtning och frustration, den andra känner glädje. Över att kunna göra något litet som är stort för någon annan. Över att en kopp kaffe en lördagseftermiddag kan vara en milstolpe för en annan människa samtidigt som jag själv har trevligt - aldrig har det populära näringslivsordet winwin kommit bättre till användning än idag.

Jag känner en annan glädje också. Under ganska lång tid har så mycket varit om mig - min sjukdom, min operation, min oro och rädsla, min separation, hur JAG mår och känner. Idag fick det handla om någon annan. Vad skönt. Att det just nu, just idag, inte finns någonting som ställer mig i strålkastarljuset, utan att jag får gå utanför min egen sjukdomsbubbla och vara något av det finaste man kan vara för någon. Vän.

Hoppets livboj

Jag sitter på ett möte på jobbet där ämnet som just avhandlas inte direkt kommer etta på intressetoppen för mig. I stället betraktar jag mina kollegor. Blicken fastnar hos en kvinna jag inte känner så väl, men som jag gillar för att hon är rak och tydlig och vågar stå upp för det hon tycker. Hon har ett vackert halsband.

Några veckor senare har jag sett det där halsbandet några gånger och frågar henne var hon köpt det.

Sen kommer det jobbiga. Jag vill ha ett sådant halsband, precis som det hon har. Men hur kul är det för henne, att ha en copycat-kollega?? Eftersom kollegan just är rak o tydlig tänker jag 'vad 17 - jag kan ju i alla fall fråga.' Och hon har inget emot det utan väljer att tolka min fråga som en komplimang till hennes goda smak. Jag blir glad.

Idag kom det hem i posten, mitt halsband. Det är format som en cirkel, ca 2 cm i diameter, och hänger i en silverkedja. I cirkeln finns bokstäver inristade.

Jag provar halsbandet och ser mig själv i spegeln. Det är fint. Bokstäverna formar, 3 gånger, ett ord, på engelska. Ett av de vackraste orden jag vet. Hope.

För mig är ringen med det vackra ordet skrivet tre gånger inte bara ett halsband. För mig har den lilla ringen stora likheter med en livboj. En hoppets livboj.

PS. Det finns en knorr till. Livbojen ger inte bara mig hopp, utan bidrar även barn som drabbats av cancer. www.barncancerfonden.se

Någon tror på mig

"Vad snäll du är" säger jag.
"Jag säger det inte för att vara snäll" säger Lilla Fi, "utan för att jag verkligen tror att du kommer att klara det jättebra. Jag är glad för din skull."

Jag har fått en utmaning. När jag hörde talas om den för första gången så var min första tanke att utmaningar, det har jag fått nog av så det räcker och blir över de senaste åren.
Men denna är annorlunda, det är en utmaning jag kan säga nej till om jag inte vill anta den. Men någonstans därinne har det viskat - skulle det ändå inte vara intressant att pröva? Kanske skulle du klara detta bra?

Och hux flux hör jag mig själv säga 'ja'. Ångrar mig inte. Vågar. Vill. Två ord på v som inte förekommit så frekvent på sistone.

Men det är inte det som mest kommer till mig, utan det Lilla Fi säger. Hon har följt mig på nära håll genom allt elände, samtidigt som hon haft sitt eget privata helvete att hantera. Hon, om någon, vet hur liten, eländig och ynklig jag är, hur jag har det när dödsångesten tar tag, när rädslan trumfar ut allt och när meningslöshetens blöta filt lägger sig tung över tillvaron. När jag bara ser en cancerpatient när jag tittar i spegeln och inget, inget annat.

Och trots detta så tror hon. På mig. Jag som inte ens tror på mig själv.
Men hon får mig att kanske våga tro, jag också. Eller i alla fall våga tro-tsa det svarta och negativa och ta ett litet steg.

När vi pratat klart kör jag vidare på vägen hem från jobbet, och märker inte ens rusningsköerna i tunneln. Vad gör det? Jag är trodd på, betrodd. Fastän Lilla Fi vet allt så tror hon. På mig. Wow.

Är vi verkligen släkt?

Jag tänker på min syster som var här förra helgen. Min starka, vackra, positiva, glada, möjlighetsseende syster.

Tänk att två syskon kan bli så olika. När jag tänker på det så var det så redan när vi var barn. Hon var den glada, sociala och utåtriktade, medans jag var den lilla envisa, lite introverta, som hellre låg i sängen och läste böcker än att umgås med andra.

Mycket sitter i än i dag. Jag ser problem, hon möjligheter. Jag är gnällig och kräsen, hon tycker att det mesta funkar. Hon älskar att träffa folk och vara i farten, jag gillar att träffa människor i små grupper och vill ha lugn och ro runt mig.
Hon vill att saker ska vara användbara och slitstarka, jag är estet och tycker om det som är vackert; funktion kommer i andra hand. Och så vidare.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur gnällig jag var förra helgen. Det skiner igenom att jag inte mår bra och inte riktigt orkar ha någon så nära inpå mig i flera dagar. Men hon är glad ändå. Vilket gör mig ännu mer irriterad på mig själv.
Jag hoppas hon förlåter mig, att hon förstår att det är tungt för mig nu; att jag inte riktigt har hennes förmåga att se så lätt och glatt på allting. Och tänker att jag måste träna på att tala om hur jag mår, inte bita ihop så mycket för att hålla skenet uppe. Om man vet kan man förstå bättre.

Dagen när min syster flyger hem är det snöstorm i Stockholm, där hon ska byta, vilket gör att hon kommer hem klockan 16 istället för kl 11 som planerat. "Det gör inget" säger hon. "jag hade en så bra bok med mig". Jag älskar henne för det. Och vet att hon älskar mig. Som jag är.

Om modiga människor och en liten flämtande låga

Helgen tickar mot sitt slut och jag ser tillbaka och reflekterar, och tindrar (nåja) ikapp med adventsprydnaderna och min fina, mega-tacky mini-ren som står i hallen och glittrar. Igår pratade jag med honom - undrar om det är dags att söka seriös hjälp nu?

I meningslöshetens modd är det svårt, nästan omöjligt att motivera sig att göra saker som redan i livets vanliga väglag kan tyckas lite halvintressanta, typ adventspyssla. Så jag är förvånad själv att jag faktiskt ville ta fram stakar, stjärnor och röda gardiner. Ungefär samma som andra år, men med en stor skillnad: jag gör det för mig själv. För att jag vill. Inte för att någon annan ska berömma och tycka jag är duktig, eller för att man 'måste'. Låter som en liten grej men för en person som i många år ägnat sig åt att söka bekräftelsekickar så är det i paritet med en OS-medalj.

När mörkret faller på söndag eftermiddag går jag genom området där jag bor och ner till spårvagnshållplatsen för att möta fru Carolina som är på väg till mig för att dricka glögg. Hon, och Anitas kompis, som jag träffade igår, är två enormt viktiga ljusglimtar som lyckats tränga igenom det kompakta mörker jag befunnit mig i ett tag. Fått mig att någonstans långt inne känna något som åtminstone inte får mig att gråta. Jag är glad o tacksam att jag har dem, att de vågar fråga de obehagliga frågorna, vågar se mig kämpa mot gråten, vågar vara sig själva och inte bli 'läggahuvudetpåsned-snälla' bara för att de tycker synd om mig.

När jag går nerför gatan ner mot hållplatsen så tindrar det. Från fönster, från balkonger. Jag ser människor sitta vid sina köksbord med tända ljus. Jag tycker det är vackert.

Och för första gången på ett bra tag vågar jag tro att det någonstans, långt därinne i mitt mörker finns en liten, flämtande låga som trotsar mörkret.

Vägskäl

Jag träffar fröken Terapeut för sista gången. För andra gången i rad gråter jag i princip oavbrutet i 43 minuter.

Hon tycker jag ska fortsätta att gå och prata med någon och jag har anmält mig till psykologiska institutionen på universitetet där man kan få reducerad taxa hos personer under utbildning. Har fått besked att de hör av sig till mig i början av nästa år för en första träff.

"Om de skulle ringa dig imorgon, skulle du gå dit då?" frågar hon. Jag tvekar. Tror; VET att jag skulle behöva det, men ärligt talat så tror jag inte jag skulle orka. Jag hoppas jag ändrat mig tills dess.

Hon fortsätter på samma spår som förra veckan men jag har inget nytt att komma med sedan sist. Vad är mina drömmar och önskningar? Har inga, allt känns meningslöst. Och varför drömma och önska? Jag har ingen kraft att förverkliga, ingen tro på att det går.

Hur vill jag leva mitt liv? Vet inte. "Det kommer att bli bättre" säger fröken Terapeut, men jag orkar inte ens tänka så. Har fullt upp med att orka med att släpa mig upp varje morgon, göra det jag ska på jobbet, och sedan försöka klara av allt det vardagliga.
Att tro att det ska bli bättre klarar jag inte av; orkar inte med förväntan och sedan besvikelse. Jag har gått och väntat i över 2 år nu på att det ska bli bättre, men det blir inte det. Det kommer hela tiden något nytt. Och nu är mina krafter slut. Jag har inga reserver kvar. Måste få tid att bygga upp för att ha något att ta av. Lugn och ro. Det är allt jag begär nu.

Hon har rätt när vi pratar om att jag står i ett vägskäl. Jag vet inte vilken väg jag ska välja och har inte krafter att sätta mig in i vart de leder. Jag har ingen karta heller, och inser att det är jag som måste rita den. Men jag orkar inte det! Jag vill bara sätta mig ner på en stubbe och sitta där vid vägskälet och se vad som händer. Och hoppas att jag en dag igen ska hitta en mening. Och våga tro.