Cancervården får svidande kritik
är förstasidesrubriken på Göteborgs-Posten på lördag morgon. Det handlar bl a om en kvinna i Göteborg som fick vänta ett halvår på undersökning för tjocktarmskancer. En annan kvinna, som hörde till sjukhuset i Uddevalla, väntade i åtta månader. Västra Götalands-regionen får kritik från Socialstyrelsen som pekar på dålig remisshantering, slarv, felprioriteringar och långa köer. P g a omorganisation på Östra sjukhuset gjordes endast en fjärdedel så många coloskopier (tjocktarmsundersökningar) i fjol jämfört med tidigare.
"Bägge hade klara symptom på cancer" står det att läsa i artikeln. Ändå fick de vänta 6 resp. 8 månader på en coloskopi. Och när de väl fick det var det för sent. Hemsjukvård och palliativ vård var det som fanns kvar att erbjuda för kvinnan i Göteborg. Den andra damen har fått vård i enlighet med cancerdiagnosen. Ålder: 71 resp 85 år.
Hur står det till med sjukvården egentligen? Enligt Socialstyrelsen beror väntetiden i Göteborg på "ett organisatoriskt plan, d v s tillgång till läkare med tillräcklig kunskap och vilja att utföra undersökningarna".
Allt medicinskt som hänt mig senaste tiden har hänt på sjukhuset i Borås. Där har man, sympatiskt nog, en översikt på sin hemsida över hur lång tid det tar att få en tid hos en kirurg.
I mitt fall rörde det sig om en kirurg inom specialiteten endokrinkirurgi och enl hemsidan är det 2-4 veckors väntetid för dubbel förtur, vilket jag hade. För mig tog det 10 dagar. Därefter tog det ytterligare 10 dagar innan jag opererades.
Dessa 20 dagar var de längsta i mitt liv. Jag tänker på de gamla kvinnorna som väntat i 6 resp. 8 månader. Vad kände de? Hur mådde de? Varför fick de vänta i månader och jag i 10 dagar? Vi bor i samma region, i samma land, och hade alla 3 cancerdiagnoser - skillnaden var att min cancer var konstaterad och deras högst sannolik. För åtminstone en av dem innebar väntan att cancern var inoperabel.
Jag skäms.
För att jag gnällt över väntetiderna, hanteringen, den långa postgången. Och jag undrar:
I detta land, där solidaritet och lika värde för alla varit en slogan i snart 100 år så hänger det på slarv med remisser, läkares 'vilja' och var du råkar bo om du ska få snabb och adekvat vård för en fruktansvärd sjukdom. Det är lätt att gå vidare i resonemanget och fråga sig om det spelar någon roll hur personnumret ser ut. Jag är född 1969. Hade engagemanget och handläggningstiden varit annorlunda om året varit 39 eller 29?
Så här kan vi inte ha det. Egentligen borde jag inte skämmas, för jag fick trots allt vänta länge på operation och provresultat, om man ser till den diagnos jag fick.
Vem är ansvarig? Sjukvården, politikerna?
En sak är säker. Alla är vi inte lika inför sjukvården. Slump, läkarslarv och policymissar styr vårt öde.
Det gör mig rädd. Och arg.
Du som fortfarande är frisk nog att passera nålsögat: teckna en privat sjukförsäkring. Själv sänder jag en tacksamhetens tanke till vår herre för den fina vård jag fått.
PS. Tyvärr fanns inte ovan nämnda artikel med på G-P:s web, därför finns ingen länk med här.
lördag 30 augusti 2008
måndag 25 augusti 2008
Om självömkan och tappad tro
Jag brukar inte känna självömkan särskilt ofta. Visst kan jag vara trött och ledsen och tycka att allt är skit, men inte ren och skär självömkan.
Fast nu är det bra nära alltså. Var ute och gick en stund och passerade ett ställe som fick mig att tänka på första lilla promenaden jag tog efter jag kommit hem från min operation. Hur det tog mig nästan en halvtimma att halta mig den lilla runda som normalt tar 10 minuter. Hur jag kämpade och slet. Hur trött jag var när jag kom hem. Vilken tur att jag inte visste då vilken lång kamp det skulle bli.
De senaste veckorna har varit sköna för det mesta, nästan tillbaka till ett vanligt liv; i alla fall början på det.
Och så kommer ett nytt bakslag. Visade sig att jag har en infektion i och omkring såret i ljumsken, därav svullnad, smärta och feber. Penicillin ska förhoppningsvis hjälpa.
Och när jag går där och tänker så känner jag faktiskt självömkan - är det aldrig nog? Efter den här helvetiska sommaren så fick jag några veckor att ha det bra på och så var det igång igen?
Det sägs ibland att vår herre aldrig ger oss ett större kors än vi orkar bära, men nu börjar jag undra. Kan jag inte bara få en chans att komma igen, att någon gång få fylla på kraft under en lite längre period innan det ska börja sippra ut igen?
Ska jag aldrig få komma ur den här stumheten inombords, där inget riktigt längre berör. Få gråta, skratta, vara nära andra människor, vilket jag inte alls orkar idag. Kommer jag nånsin få tillbaka den förmågan eller är jag dömd till ett liv utan riktigt djup interaktion med andra människor?
Rädd för att jag börjar tappa tron. På ett bättre liv. På ett känsloliv.
Det jag vet är att läggs ett enda gram till i min vågskål; då går jag sönder.
Fast nu är det bra nära alltså. Var ute och gick en stund och passerade ett ställe som fick mig att tänka på första lilla promenaden jag tog efter jag kommit hem från min operation. Hur det tog mig nästan en halvtimma att halta mig den lilla runda som normalt tar 10 minuter. Hur jag kämpade och slet. Hur trött jag var när jag kom hem. Vilken tur att jag inte visste då vilken lång kamp det skulle bli.
De senaste veckorna har varit sköna för det mesta, nästan tillbaka till ett vanligt liv; i alla fall början på det.
Och så kommer ett nytt bakslag. Visade sig att jag har en infektion i och omkring såret i ljumsken, därav svullnad, smärta och feber. Penicillin ska förhoppningsvis hjälpa.
Och när jag går där och tänker så känner jag faktiskt självömkan - är det aldrig nog? Efter den här helvetiska sommaren så fick jag några veckor att ha det bra på och så var det igång igen?
Det sägs ibland att vår herre aldrig ger oss ett större kors än vi orkar bära, men nu börjar jag undra. Kan jag inte bara få en chans att komma igen, att någon gång få fylla på kraft under en lite längre period innan det ska börja sippra ut igen?
Ska jag aldrig få komma ur den här stumheten inombords, där inget riktigt längre berör. Få gråta, skratta, vara nära andra människor, vilket jag inte alls orkar idag. Kommer jag nånsin få tillbaka den förmågan eller är jag dömd till ett liv utan riktigt djup interaktion med andra människor?
Rädd för att jag börjar tappa tron. På ett bättre liv. På ett känsloliv.
Det jag vet är att läggs ett enda gram till i min vågskål; då går jag sönder.
lördag 23 augusti 2008
Stolthet och lite motgång
I går eftermiddag vid gå-hem-tid kommer det ett sms från Blondie. "Du är så himla bra som grejat en hel vecka". Och det har hon helt rätt i. Det betyder mycket att få det från just Blondie, som själv varit i samma situation och vet hur det är.
Veckan har varit bra, men klart att jag är trött. Den allmänna tröttheten visade sig oxå vara feber och ontet i hela kroppen var nog inte träningsvärk utan något influensaaktigt. På det har det onda i ljumsken kommit tillbaka, vet inte om det är lymfkörtlarna som är lite irriterade.Feber! Har inte haft på typ 10 år. Men, jag försöker att inte lägga energi på att bli arg på det, utan tar nu helgen till vila, vila, vila. Och reflektion. Något som varit hopplöst försummat i mitt liv.
Och jag tänker på vad lätt det är numera att vara förkyld, ha lite feber och vara allmänt krasslig. Inte så man tar glädjeskutt, men visst är det skillnad. Jag, som för 3 månader sedan fick en diagnos där man i värsta fall pratar om behandlingar som cellgifter och strålning kan nu hålla mig till Panodil. Det går lättare om man tänker så. Mycket, mycket lättare.
Har tagit ett stort steg på vägen mot mitt vanliga liv. Det känns skönt.
Veckan har varit bra, men klart att jag är trött. Den allmänna tröttheten visade sig oxå vara feber och ontet i hela kroppen var nog inte träningsvärk utan något influensaaktigt. På det har det onda i ljumsken kommit tillbaka, vet inte om det är lymfkörtlarna som är lite irriterade.Feber! Har inte haft på typ 10 år. Men, jag försöker att inte lägga energi på att bli arg på det, utan tar nu helgen till vila, vila, vila. Och reflektion. Något som varit hopplöst försummat i mitt liv.
Och jag tänker på vad lätt det är numera att vara förkyld, ha lite feber och vara allmänt krasslig. Inte så man tar glädjeskutt, men visst är det skillnad. Jag, som för 3 månader sedan fick en diagnos där man i värsta fall pratar om behandlingar som cellgifter och strålning kan nu hålla mig till Panodil. Det går lättare om man tänker så. Mycket, mycket lättare.
Har tagit ett stort steg på vägen mot mitt vanliga liv. Det känns skönt.
tisdag 19 augusti 2008
Bemärkelsedag
Det är ganska märkliga bemärkelsedagar jag firar nuförtiden. Men inte desto mindre viktiga.
Idag är det den 19 augusti. Exakt två månader sedan jag opererades. 2 månader. Mängder av tårar. Rädsla. Ångest. Skräck. Svart, djupt mörker. Men också hopp, värme, lättnad och små strimmor av ljus, i form av alla runt omkring mig som funnits där för mig.
Den andra månaden gick fortare än den första. Typ 100 gånger så fort.
Idag är jag fysiskt i princip läkt, mina ärr ser fina ut, och jag har nu tid hos hudläkare igen i slutet av september för att följa upp och gå in i deras program för melanompatienter.
Läkningen av själen går långsammare och jag låter den göra det. Det får ta den tid det tar att landa i allt detta. Även om det känns som om jag svävar omkring ibland så känns det ändå som om fallskärmen i alla fall har vecklat ut sig och att jag därmed kan landa lite säkrare. Men, som sagt: det tar tid.
Det är den bemärkelse jag tänkt mest på idag. Men en annan finns oxå.
Idag börjar jag officiellt jobba heltid, efter nästan exakt 2 års sjukskrivning, först på heltid, sedan gradvis upp till att jobba 75% nu de sista månaderna. En fantastisk skön känsla, om än inte lika dramatisk o känslofylld som den inför 2-månadersdagen.
Men - ett viktigt steg mot mitt vanliga liv. Jag längtar dit.
Idag är det den 19 augusti. Exakt två månader sedan jag opererades. 2 månader. Mängder av tårar. Rädsla. Ångest. Skräck. Svart, djupt mörker. Men också hopp, värme, lättnad och små strimmor av ljus, i form av alla runt omkring mig som funnits där för mig.
Den andra månaden gick fortare än den första. Typ 100 gånger så fort.
Idag är jag fysiskt i princip läkt, mina ärr ser fina ut, och jag har nu tid hos hudläkare igen i slutet av september för att följa upp och gå in i deras program för melanompatienter.
Läkningen av själen går långsammare och jag låter den göra det. Det får ta den tid det tar att landa i allt detta. Även om det känns som om jag svävar omkring ibland så känns det ändå som om fallskärmen i alla fall har vecklat ut sig och att jag därmed kan landa lite säkrare. Men, som sagt: det tar tid.
Det är den bemärkelse jag tänkt mest på idag. Men en annan finns oxå.
Idag börjar jag officiellt jobba heltid, efter nästan exakt 2 års sjukskrivning, först på heltid, sedan gradvis upp till att jobba 75% nu de sista månaderna. En fantastisk skön känsla, om än inte lika dramatisk o känslofylld som den inför 2-månadersdagen.
Men - ett viktigt steg mot mitt vanliga liv. Jag längtar dit.
fredag 15 augusti 2008
Ny och otippad listetta
Jag tror vi gör det lite till mans, på olika sätt, men med samma syfte. Graderar, rangordnar. Gör listor. Över personer vi stör oss på, saker som irriterar oss, människor som är viktiga för oss, och så vidare. Mer eller mindre medvetet så listar vi; graderar, värderar.
Jag har märkt något med mina listor. De har för det första ruskats om rätt rejält de senaste åren. T ex listan 'personer som känner mig' eller listan 'småsaker jag retar mig på'. Den första har det delvis varit smärtsamt att se ommöbleringen på, den andra har till min stora glädje blivit kortare och mindre intressant.
En lista är särskilt viktig: "Personer jag tycker mycket om".
Det finns ett nytillskott där. En person som genom åren florerat på alla möjliga listor, som t ex 'personer som aldrig presterar bra nog', 'personer som inte passar in någonstans utan är lite udda', 'personer som inte ser tillräckligt bra ut', 'personer som aldrig räcker till'. Med flera.
Hon är borta från de listorna nu. Ibland dyker hon upp på listan 'korkade uttalanden' eller 'det var väl inte helt genomtänkt'. Men det är bara beteendet som hamnar där, inte personen.
Personen, som nu stadigt befinner sig på listan 'personer jag tycker mycket om'.
Tänk att man ska behöva gå igenom så mycket för att upptäcka något så grundläggande. För att se en person man levt med så länge lite mer objektivt. Lite mer kärleksfullt.
Hon är jag.
Jag har märkt något med mina listor. De har för det första ruskats om rätt rejält de senaste åren. T ex listan 'personer som känner mig' eller listan 'småsaker jag retar mig på'. Den första har det delvis varit smärtsamt att se ommöbleringen på, den andra har till min stora glädje blivit kortare och mindre intressant.
En lista är särskilt viktig: "Personer jag tycker mycket om".
Det finns ett nytillskott där. En person som genom åren florerat på alla möjliga listor, som t ex 'personer som aldrig presterar bra nog', 'personer som inte passar in någonstans utan är lite udda', 'personer som inte ser tillräckligt bra ut', 'personer som aldrig räcker till'. Med flera.
Hon är borta från de listorna nu. Ibland dyker hon upp på listan 'korkade uttalanden' eller 'det var väl inte helt genomtänkt'. Men det är bara beteendet som hamnar där, inte personen.
Personen, som nu stadigt befinner sig på listan 'personer jag tycker mycket om'.
Tänk att man ska behöva gå igenom så mycket för att upptäcka något så grundläggande. För att se en person man levt med så länge lite mer objektivt. Lite mer kärleksfullt.
Hon är jag.
tisdag 12 augusti 2008
Hur ser mina odds ut egentligen?
Endast 5-10% av alla cancerfall anses vara orsakade av en ärftlig genförändring. Vissa, inte fullt kartlagda indikationer tyder på att upp till 25% av alla cancerfall har någon form av ärftlighet. Högst är ärftligheten vad gäller bröstcancer och malignt melanom.
Tar en titt på min egen släkt:
Farfar: död i lungcancer vid 45 års ålder
Mormor: död i lungcancer/levercancer vid 79.
Mamma: död i ventrikelcancer (magsäck), ålder: 58
Pappa: har prostatacancer sedan ett antal år tillbaka.
Och så jag då.
Jag inser att jag har ett val. Jag kan välja att tänka på alla i min släkt som dött i cancer. Jag kan också välja att tänka på min farmor som levde ett mycket hårt liv men ändå var i princip kärnfrisk tills hon dog vid 87 års ålder. Eller morfar, som började jobba som dräng när han var 12 år, 1911, och levde i 93 år.
Eller pappa för den delen, som levt med cancer i flera år och inte har några symptom tack vare bra behandling. Eller på mig själv, hur smart det är av mig att inte röka....
Vissa dagar går det lättare, andra är det svårare att inse att jag inte kan påverka vad som kommer att hända mig. Och jag är inte ensam om att ha en historia.
Cancer, hjärt-och kärlsjukdomar, samt neurologiska sjukdomar. Det är det vi dör mest av i Sverige och jag antar att om jag skulle be någon jag känner göra en kronologi liknande min så skulle hjärtproblem kunna vara något som går igen, generation efter generation.
Att lära mig att leva med oro var det ja.
Och jag försöker få perspektiv. Om mitt liv blir lika långt (kort, egentligen) som min mammas så har jag 20 år kvar att leva. Oavsett om det blir så eller inte så inte 17 vill jag lägga den tiden på att oroa mig. Det är vad jag vill. En annan sak vad jag klarar.
Men jag jobbar på det. Hela, hela tiden jobbar jag på det. Och älskar min kropp för varje dag den är frisk och stark och fin. Tänk att jag skulle behöva få cancer för att kunna göra det. Men det är en annan historia.
PS. Mer info om cancer och ärftlighet finns här:
http://www.cancerfonden.se/templates/Information____378.aspx?fulltext=1
Tar en titt på min egen släkt:
Farfar: död i lungcancer vid 45 års ålder
Mormor: död i lungcancer/levercancer vid 79.
Mamma: död i ventrikelcancer (magsäck), ålder: 58
Pappa: har prostatacancer sedan ett antal år tillbaka.
Och så jag då.
Jag inser att jag har ett val. Jag kan välja att tänka på alla i min släkt som dött i cancer. Jag kan också välja att tänka på min farmor som levde ett mycket hårt liv men ändå var i princip kärnfrisk tills hon dog vid 87 års ålder. Eller morfar, som började jobba som dräng när han var 12 år, 1911, och levde i 93 år.
Eller pappa för den delen, som levt med cancer i flera år och inte har några symptom tack vare bra behandling. Eller på mig själv, hur smart det är av mig att inte röka....
Vissa dagar går det lättare, andra är det svårare att inse att jag inte kan påverka vad som kommer att hända mig. Och jag är inte ensam om att ha en historia.
Cancer, hjärt-och kärlsjukdomar, samt neurologiska sjukdomar. Det är det vi dör mest av i Sverige och jag antar att om jag skulle be någon jag känner göra en kronologi liknande min så skulle hjärtproblem kunna vara något som går igen, generation efter generation.
Att lära mig att leva med oro var det ja.
Och jag försöker få perspektiv. Om mitt liv blir lika långt (kort, egentligen) som min mammas så har jag 20 år kvar att leva. Oavsett om det blir så eller inte så inte 17 vill jag lägga den tiden på att oroa mig. Det är vad jag vill. En annan sak vad jag klarar.
Men jag jobbar på det. Hela, hela tiden jobbar jag på det. Och älskar min kropp för varje dag den är frisk och stark och fin. Tänk att jag skulle behöva få cancer för att kunna göra det. Men det är en annan historia.
PS. Mer info om cancer och ärftlighet finns här:
http://www.cancerfonden.se/templates/Information____378.aspx?fulltext=1
måndag 4 augusti 2008
Att få vara vanlig en stund
I lördags var det en vanlig dag. Åkte ärenden, köpte färg till mitt kök, svängde förbi hos Blondie på en fika. Vi bestämde oss för att ses på stan på kvällen för att käka, dricka några svala öl och babbla lite. Så blev det.
Jag kan inte riktigt beskriva känslan när jag satt på vagnen hem o funderade lite, ett funderande som fortsatt ett par dagar. Vad var det med den dagen som gjorde den speciell? Den var vanlig. Välsignat, underbart vanlig. När jag bara var Lobelia och inte cancerpatient, långtidssjukskriven eller mitt i en separation. När jag fick vara en helt vanlig människa i lördagskvällens vimmel, med en öl o en god vän.
Det betyder ju inte att allt är bearbetat och klart och det bara är full fart framåt. Men att ändå en hel dag få lite andrum, kunna lägga undan det jobbiga en stund och låta var sak ha sin tid.
Har för mig att Agneta Fältskog hade en hit någon gång i forntiden med en låt som hade texten 'Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag'. Kan bara hålla med. Och för mig har ordet 'vanlig' totalt mist den negativa klang man ibland hör människor lägga in i det - vanlig som i tråkig, o-orginell och förutsägbar. Att få vara som vanligt, det är en gåva jag aldrig mer vill underskatta.
Jag kan inte riktigt beskriva känslan när jag satt på vagnen hem o funderade lite, ett funderande som fortsatt ett par dagar. Vad var det med den dagen som gjorde den speciell? Den var vanlig. Välsignat, underbart vanlig. När jag bara var Lobelia och inte cancerpatient, långtidssjukskriven eller mitt i en separation. När jag fick vara en helt vanlig människa i lördagskvällens vimmel, med en öl o en god vän.
Det betyder ju inte att allt är bearbetat och klart och det bara är full fart framåt. Men att ändå en hel dag få lite andrum, kunna lägga undan det jobbiga en stund och låta var sak ha sin tid.
Har för mig att Agneta Fältskog hade en hit någon gång i forntiden med en låt som hade texten 'Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag'. Kan bara hålla med. Och för mig har ordet 'vanlig' totalt mist den negativa klang man ibland hör människor lägga in i det - vanlig som i tråkig, o-orginell och förutsägbar. Att få vara som vanligt, det är en gåva jag aldrig mer vill underskatta.
fredag 1 augusti 2008
Att landa
Jag försöker landa. Efter allt som hänt mig skulle det vara skönt. Problemet är bara hur det ska gå till, den här landningen. Jag vet inte hur landningsbanan ser ut och var den finns, och jag vet inte ens om jag har något landningsställ att fälla ut. Jag hoppas att jag kan glidflyga nedåt, långsamt och liksom spana in hur det är där nedanför.
Jag tror landningen försvåras av att jag inte hade ordning på livet innan min cancerdiagnos. Det livet jag hade då finns till vissa delar inte. Så förutom landningen måste jag skapa en värld att landa i.
Jag tror att tålamod är ett nyckelord. Att inte tvinga ihop pusselbitarna utan låta pusslet lägga sig själv lite mer. Iaktta, reflektera - vad vill jag ha i mitt liv?
Små glädjeämnen som för mig är gigantiska. Igår gick jag 8:an. Efter 5 km kunde jag inte hålla mig längre. Inget rus i världen kan ersätta känslan i min kropp under de tre kilometrarna jag kunde springa utan problem. Där, i den ljumma sommarkvällen, med springvänlig musik och pulsen dunkande i kroppen, där anade jag lyckan, ett liv bortom den stora stumheten som inte släpper taget.
Mitt stora ärr läker fint, det går inte lika bra med själen.
Tålamod var det ja.
Jag tror landningen försvåras av att jag inte hade ordning på livet innan min cancerdiagnos. Det livet jag hade då finns till vissa delar inte. Så förutom landningen måste jag skapa en värld att landa i.
Jag tror att tålamod är ett nyckelord. Att inte tvinga ihop pusselbitarna utan låta pusslet lägga sig själv lite mer. Iaktta, reflektera - vad vill jag ha i mitt liv?
Små glädjeämnen som för mig är gigantiska. Igår gick jag 8:an. Efter 5 km kunde jag inte hålla mig längre. Inget rus i världen kan ersätta känslan i min kropp under de tre kilometrarna jag kunde springa utan problem. Där, i den ljumma sommarkvällen, med springvänlig musik och pulsen dunkande i kroppen, där anade jag lyckan, ett liv bortom den stora stumheten som inte släpper taget.
Mitt stora ärr läker fint, det går inte lika bra med själen.
Tålamod var det ja.
torsdag 24 juli 2008
En ny insikt
Jag sitter i en brassestol på gräsmattan utanför stugan. Om man är tyst hör man havets vågor.
Lugn råder efter en skön dag i sommarsverige, med cykeltur, stor glass och mycket avkoppling. Om en stund äter vi middag och går en lång promenad utmed stranden; en av Sveriges vackraste, utmed Skånes ostkust.
Men just nu sitter jag här i brassestolen, läser lite, småpratar med Mini-JP. Vi pratar om ålder, att jag är lite, lite äldre än hennes mor, som är väldigt ung för att ha en 15-årig dotter.
'Jag trodde du var yngre' säger Mini-JP. 'Det är nog för att jag är så barnslig' blir mitt svar.
'Nä' säger Mini-JP. 'Du är inte barnslig, du är dig själv.'
Och jag känner efter. Just där, just då, så är jag faktiskt precis mig själv. Mycket mer mig själv än på länge, mycket mer mig själv än jag visste att jag kunde vara.
Vad skönt det känns. Att vara mig själv och se att det håller.
Jag inser att jag fått en av de finaste komplimanger som finns. En som inte handlar om prestationer, eller att leva upp till andras projicerade förväntningar. Utan den bekräftelse vi alla så väl behöver - att det är ok att vara sig själv. Ja, faktiskt mer än ok. Det bästa.
Jag blir alldeles varm i hela kroppen.
Lugn råder efter en skön dag i sommarsverige, med cykeltur, stor glass och mycket avkoppling. Om en stund äter vi middag och går en lång promenad utmed stranden; en av Sveriges vackraste, utmed Skånes ostkust.
Men just nu sitter jag här i brassestolen, läser lite, småpratar med Mini-JP. Vi pratar om ålder, att jag är lite, lite äldre än hennes mor, som är väldigt ung för att ha en 15-årig dotter.
'Jag trodde du var yngre' säger Mini-JP. 'Det är nog för att jag är så barnslig' blir mitt svar.
'Nä' säger Mini-JP. 'Du är inte barnslig, du är dig själv.'
Och jag känner efter. Just där, just då, så är jag faktiskt precis mig själv. Mycket mer mig själv än på länge, mycket mer mig själv än jag visste att jag kunde vara.
Vad skönt det känns. Att vara mig själv och se att det håller.
Jag inser att jag fått en av de finaste komplimanger som finns. En som inte handlar om prestationer, eller att leva upp till andras projicerade förväntningar. Utan den bekräftelse vi alla så väl behöver - att det är ok att vara sig själv. Ja, faktiskt mer än ok. Det bästa.
Jag blir alldeles varm i hela kroppen.
söndag 20 juli 2008
Mitt känsloliv är inte riktigt som det ska. Jag känner mig avtrubbad på något märkligt sätt. När jag tänker efter kan jag inte minnas när jag skrattade senast, ett riktigt äkta skratt. Inte för att jag har haft så mycket att skratta åt på senaste tiden, men ändå. Och gråtit har jag inte heller gjort så mycket. Har velat, men det kommer inte ut. Jag vill verkligen inte hålla tillbaka, utan känna och leva ut allt som finns inuti mig. Det är något jag lärt mig genom sorger och bekymmer; det försvinner inte för att man håller inne och för att komma ut på andra sidan måste man igenom.
Men det går liksom inte. Kanske är det som när man öppnar en läskflaska man skakat grundligt först. Man måste skruva åt korken snabbt som 17 när man kommit en bit på väg, annars bubblar sött skum rakt upp. Så får man öppna och stänga några gånger tills det lugnat ner sig.
Jag känner så fruktansvärt mycket, och starkt. Men att få ut det, det går inte.
Nu åker jag till Skåne några dagar och träffar JennyPenny. Ska bli skönt och roligt, även om jag just nu har väldigt svårt att uttrycka det. Jag hoppas och tror att tiden är en viktig faktor.
Tittade ut genom köksfönstret i regnet idag. Har aldrig sett en klarare och starkare regnbåge. Sen såg jag att det faktiskt var två. Kanske finns skatten jag söker där vid slutet av den klaraste. Kanske slutar den inuti mig.
lördag 19 juli 2008
Lyckan är det lilla
Kanske var det bra att jag fick känna mig riktigt låg igår. Känns som det var ett bra beslut att sluta älta. Att sluta tänka på allt som hänt, och bearbeta det, det tänker jag inte göra, men ältandet, det gör inget gott.
Har försökt hålla på min nya resolution idag, inget ältande. Det går ganska bra faktiskt, och jag kan lägga min energi på mer konstruktiva tankar i stället.
Och idag har jag ett jätteskäl att vara glad. Återigen har jag erfarit att lycka, det är det lilla som gör den stora skillnaden.
Har börjat träna ordentligt den senaste veckan, med längre och längre promenader i högre och högre tempo, med sikte på att kunna dra igång med joggingen så smått. Prövade för ett tag sedan, men då kände jag att muskeln i låret inte var riktigt med.
Har denna veckan gått 5-6 km varje dag, och det känns ok. Inte för ont, och det blir inte värre av att jag rör på mig.
Idag gick jag långt. Dessutom uppför den stora skidbacken, som på sommaren är ett stort gröngräsigt hav; det går en stig precis bredvid liftarna man kan följa upp till toppen. Väl däruppe är det värt mödan. Jag kände mig fri och fredad, längst upp på världens topp. Såg de stora skogarna i öster och hela Göteborg för mina fötter. T o m havet skymtade därborta bakom Älvsborgsbron. Lycka.
På vägen ner kom jag förbi sjön och det flacka partiet innan man kommer tillbaka till Skatås. När det var ca 1,5 km kvar prövade jag joggen försiktigt. Och det höll. Mitt i ösregnet som plötsligt dök upp så upplevde jag ett glädjerus - att ta steg för steg, få känna pulsen i kroppen, följa musiken, och bara känna att det bär. Lycka! Gratis lycka, som slår det mesta!
Ett par timmar senare är jag fortfarande glad, sådär sköntimagen-glad.
Och jag inser plötsligt: idag är det exakt en månad sedan min operation, den 19 juni. En månad som ingen annan i mitt liv. Smärta, glädje, rädsla, oro, ensamhet, förtvivlan. Allt i 100-faldiga doser.
Jag tänker på denna månad jag aldrig kommer att glömma.
Då kommer tårarna. Äntligen.
Har försökt hålla på min nya resolution idag, inget ältande. Det går ganska bra faktiskt, och jag kan lägga min energi på mer konstruktiva tankar i stället.
Och idag har jag ett jätteskäl att vara glad. Återigen har jag erfarit att lycka, det är det lilla som gör den stora skillnaden.
Har börjat träna ordentligt den senaste veckan, med längre och längre promenader i högre och högre tempo, med sikte på att kunna dra igång med joggingen så smått. Prövade för ett tag sedan, men då kände jag att muskeln i låret inte var riktigt med.
Har denna veckan gått 5-6 km varje dag, och det känns ok. Inte för ont, och det blir inte värre av att jag rör på mig.
Idag gick jag långt. Dessutom uppför den stora skidbacken, som på sommaren är ett stort gröngräsigt hav; det går en stig precis bredvid liftarna man kan följa upp till toppen. Väl däruppe är det värt mödan. Jag kände mig fri och fredad, längst upp på världens topp. Såg de stora skogarna i öster och hela Göteborg för mina fötter. T o m havet skymtade därborta bakom Älvsborgsbron. Lycka.
På vägen ner kom jag förbi sjön och det flacka partiet innan man kommer tillbaka till Skatås. När det var ca 1,5 km kvar prövade jag joggen försiktigt. Och det höll. Mitt i ösregnet som plötsligt dök upp så upplevde jag ett glädjerus - att ta steg för steg, få känna pulsen i kroppen, följa musiken, och bara känna att det bär. Lycka! Gratis lycka, som slår det mesta!
Ett par timmar senare är jag fortfarande glad, sådär sköntimagen-glad.
Och jag inser plötsligt: idag är det exakt en månad sedan min operation, den 19 juni. En månad som ingen annan i mitt liv. Smärta, glädje, rädsla, oro, ensamhet, förtvivlan. Allt i 100-faldiga doser.
Jag tänker på denna månad jag aldrig kommer att glömma.
Då kommer tårarna. Äntligen.
Tappad sug
Känner mig trött och missmodig. Trött på att jag fått ta ett antal riktigt tuffa smällar på så kort tid. Och för att kunna hantera dessa smällar har allt annat fått stå åt sidan. Och nu kommer det ikapp, allting jag skulle behöva ta tag i - separationen från Mannen, min arbetssituation, min egen personliga situation, med mera, med mera. Vet inte vilket ände jag ska börja i, och då kommer missmodet krypande med de gamla slitna klyschorna som ' varför är det så lätt för alla andra?'
Fast jag vet ju att det inte är så. Vi har ju var och en vårt eget bagage att släpa omkring på. Det är bara det att när mitt eget är så tungt så tycker jag att alla andras ser så lätt ut.
Nu är det en vecka sedan jag fick mitt glädjebesked och fortfarande kan jag inte uttrycka det, varken i ord eller känslor. Går mest och ältar, något som jag nu måste sätta en deadline för, eftersom det inte ger något. Kanske skulle jag sätta den nu, efter en vecka. Efter det får jag bara älta på särskilt avsatt tid.
Fast jag vet ju att det inte är så. Vi har ju var och en vårt eget bagage att släpa omkring på. Det är bara det att när mitt eget är så tungt så tycker jag att alla andras ser så lätt ut.
Nu är det en vecka sedan jag fick mitt glädjebesked och fortfarande kan jag inte uttrycka det, varken i ord eller känslor. Går mest och ältar, något som jag nu måste sätta en deadline för, eftersom det inte ger något. Kanske skulle jag sätta den nu, efter en vecka. Efter det får jag bara älta på särskilt avsatt tid.
torsdag 17 juli 2008
Vägen tillbaka till det vanliga
Blondie sitter i min soffa och säger så kloka saker. Hon säger som det är, inte det hon tror jag vill höra.
Efter semestern ska jag börja jobba heltid, efter 2 års sjukskrivning, med gradvis uppgång i arbetstid. Egentligen skulle 100%-spärren passerats innan semestern men företagsläkaren förlängde i och med att jag fick min melanom-diagnos.
"Förbered dig" säger Blondie, "förbered dig på att det i början bara kommer att handla om jobba, äta, sova. Det är allt du kommer att orka, och knappt det. Så kommer det att vara ett tag. Planera inte in en massa annat utan fokusera på att klara det dagliga. Men glöm inte de små delmålen, något att se fram emot, som ger dig energi att orka. Och sedan blir det gradvis bättre och bättre. Och, det känns faktiskt skönt, fast det är jobbigt. Att få vara 'normal', vanlig."
Jag känner att jag kommer att göra detta på två plan. Dels efter min långa sjukskrivning, dels i att landa och komma tillbaka efter allt som hänt mig sedan melanom-beskedet, och hur jag tacklar det, dag för dag, kontroll för kontroll.
Det är skönt att det finns människor runt omkring mig som vet lite vad den resan kan innebära, tillbaka till det vanliga. Det är skönare att gå om man har sällskap på vägen. Vägen tillbaka till det vanliga. Vad skönt det ska bli.
Efter semestern ska jag börja jobba heltid, efter 2 års sjukskrivning, med gradvis uppgång i arbetstid. Egentligen skulle 100%-spärren passerats innan semestern men företagsläkaren förlängde i och med att jag fick min melanom-diagnos.
"Förbered dig" säger Blondie, "förbered dig på att det i början bara kommer att handla om jobba, äta, sova. Det är allt du kommer att orka, och knappt det. Så kommer det att vara ett tag. Planera inte in en massa annat utan fokusera på att klara det dagliga. Men glöm inte de små delmålen, något att se fram emot, som ger dig energi att orka. Och sedan blir det gradvis bättre och bättre. Och, det känns faktiskt skönt, fast det är jobbigt. Att få vara 'normal', vanlig."
Jag känner att jag kommer att göra detta på två plan. Dels efter min långa sjukskrivning, dels i att landa och komma tillbaka efter allt som hänt mig sedan melanom-beskedet, och hur jag tacklar det, dag för dag, kontroll för kontroll.
Det är skönt att det finns människor runt omkring mig som vet lite vad den resan kan innebära, tillbaka till det vanliga. Det är skönare att gå om man har sällskap på vägen. Vägen tillbaka till det vanliga. Vad skönt det ska bli.
tisdag 15 juli 2008
Så nära - så avlägset
Jag hänger upp nya handdukar i badrummet. Ett badlakan är inte som de andra handdukarna. För det första är det mjukt, torktumlat. Jag tumlar aldrig tvätten numera, den torkar så snabbt ändå. Men handdukarna blir ju stelare.
Den luktar annorlunda, annat tvättmedel och sköljmedel.
Och jag inser. Den låg längst in i skåpet så jag har inte använt den sen jag flyttade i mars.
Det är en handduk från mitt gamla liv. Med mannen. I huset. Innan jag fick malignt melanom. Känns som så länge sedan.
Undrar om det kommer att vara så framöver, att jag ser saker i före och efter. Före och efter jag blev cancerpatient.
När jag duschat använder jag den mjuka handduken med den annorlunda doften. Så bekant, så nära. Och ändå, så oändligt långt bort. I ett annat liv.
Den luktar annorlunda, annat tvättmedel och sköljmedel.
Och jag inser. Den låg längst in i skåpet så jag har inte använt den sen jag flyttade i mars.
Det är en handduk från mitt gamla liv. Med mannen. I huset. Innan jag fick malignt melanom. Känns som så länge sedan.
Undrar om det kommer att vara så framöver, att jag ser saker i före och efter. Före och efter jag blev cancerpatient.
När jag duschat använder jag den mjuka handduken med den annorlunda doften. Så bekant, så nära. Och ändå, så oändligt långt bort. I ett annat liv.
Jag vill finnas där för andra – får en tankeställare
Emilia ringde idag. Pratade om lite allt möjligt, hon satt och solade. När vi ändå är inne på just solande: om det är någon som undrar så är det fortfarande helt ok att säga till mig att man solar... ;)
Hon frågade inte ens hur jag mådde. Jag vet. Allt är inte om mig, och det hoppas jag alla som står mig nära känner. Bara för att jag har det jobbigt betyder inte det att jag inte vill veta hur det är med vänner och familj – jag är den sista som bara vill att det ska vara om mig! Men jag blev besviken att hon inte ens frågade om jag varit på mitt läkarbesök, och hur det gick. Tufft att medge för mig själv, men det blev jag.
Är jag sådan också? Att jag inte lyssnar utan bara går på om mig o mitt? Eller kanske inte orkar prata om det som är viktigt, men ofta också jobbigt? Snälla alla som finns runt omkring mig – nyp mig då hårt!!! Fast helst inte i höger lår, det är att ta i tycker jag. Men jag fick mig en tankeställare.
Hon frågade inte ens hur jag mådde. Jag vet. Allt är inte om mig, och det hoppas jag alla som står mig nära känner. Bara för att jag har det jobbigt betyder inte det att jag inte vill veta hur det är med vänner och familj – jag är den sista som bara vill att det ska vara om mig! Men jag blev besviken att hon inte ens frågade om jag varit på mitt läkarbesök, och hur det gick. Tufft att medge för mig själv, men det blev jag.
Är jag sådan också? Att jag inte lyssnar utan bara går på om mig o mitt? Eller kanske inte orkar prata om det som är viktigt, men ofta också jobbigt? Snälla alla som finns runt omkring mig – nyp mig då hårt!!! Fast helst inte i höger lår, det är att ta i tycker jag. Men jag fick mig en tankeställare.
måndag 14 juli 2008
Aldrig densamma igen
Det står så vist på Cancerfondens web:
"När behandlingen är avslutad är det lätt att känna sig utlämnad. Många blir rädda för kroppsliga symtom, eftersom det ligger nära till hands att koppla ihop dem med sjukdomen.
När behandlingen är avslutad förväntar sig ofta omgivningen att allt ska vara ”som vanligt”, det vill säga att livet ska bli precis som före cancersjukdomen. Om intresset från anhöriga och vänner falnar, om ingen riktigt längre orkar lyssna, kan man känna sig både ensam och oförstådd.
Efter behandlingen är det också vanligt att oroa sig för framtiden och för att sjukdomen ska komma tillbaka. Därför är det viktigt för alla att komma ihåg att de svåra känslorna inte försvinner så snart behandlingen är avslutad."
Bra, Cancerfonden. Precis så känns det. Jag tror att en kommentar jag kommer att ha svårt att bemöta är: 'Jamen, allt är ju bra, nu kan du lägga detta bakom dig'. Det funkar ju inte riktigt så. Samtidigt får man ha förståelse för att det inte är så lätt för folk att veta vad de ska säga.
Kraka skrev det så bra i en kommentar: 'Man blir en annan människa och samtidigt är man samma som innan.' Det kommer att ta lite tid att hitta. Och det får ta den tid det tar.
Jag känner vagt igen detta resonemang, denna känsla av att allt är samma, allt är annorlunda.
Och jag får gå 13 år tillbaka i tiden för att hitta svaret. För 13 år sedan hade min mamma drygt 3 månader kvar av sitt liv, och hon var svårt märkt av cancern.
Livet blir aldrig detsamma igen efter den här typen av händelser, det vet alla som varit med om dem. Inte nödvändigtvis i termer av bättre eller sämre. Bara annorlunda. Och det slår mig, att det vore ju hemskt om allt förblev detsamma. Det skulle ju betyda att jag gick genom livet utan att ta in eller ta till mig det som händer. Skönt? Ja, kanske för stunden. Men vilken blek, historielös människa jag skulle bli.
"När behandlingen är avslutad är det lätt att känna sig utlämnad. Många blir rädda för kroppsliga symtom, eftersom det ligger nära till hands att koppla ihop dem med sjukdomen.
När behandlingen är avslutad förväntar sig ofta omgivningen att allt ska vara ”som vanligt”, det vill säga att livet ska bli precis som före cancersjukdomen. Om intresset från anhöriga och vänner falnar, om ingen riktigt längre orkar lyssna, kan man känna sig både ensam och oförstådd.
Efter behandlingen är det också vanligt att oroa sig för framtiden och för att sjukdomen ska komma tillbaka. Därför är det viktigt för alla att komma ihåg att de svåra känslorna inte försvinner så snart behandlingen är avslutad."
Bra, Cancerfonden. Precis så känns det. Jag tror att en kommentar jag kommer att ha svårt att bemöta är: 'Jamen, allt är ju bra, nu kan du lägga detta bakom dig'. Det funkar ju inte riktigt så. Samtidigt får man ha förståelse för att det inte är så lätt för folk att veta vad de ska säga.
Kraka skrev det så bra i en kommentar: 'Man blir en annan människa och samtidigt är man samma som innan.' Det kommer att ta lite tid att hitta. Och det får ta den tid det tar.
Jag känner vagt igen detta resonemang, denna känsla av att allt är samma, allt är annorlunda.
Och jag får gå 13 år tillbaka i tiden för att hitta svaret. För 13 år sedan hade min mamma drygt 3 månader kvar av sitt liv, och hon var svårt märkt av cancern.
Livet blir aldrig detsamma igen efter den här typen av händelser, det vet alla som varit med om dem. Inte nödvändigtvis i termer av bättre eller sämre. Bara annorlunda. Och det slår mig, att det vore ju hemskt om allt förblev detsamma. Det skulle ju betyda att jag gick genom livet utan att ta in eller ta till mig det som händer. Skönt? Ja, kanske för stunden. Men vilken blek, historielös människa jag skulle bli.
söndag 13 juli 2008
Hjärna på högvarv
Det händer grejor alltså. Min hjärna går dubbla skift, dag och natt. Jag inser att det behövs så väl, så väl, och är så tacksam över att jag för en gångs skull får lite timing till min fördel. 5 veckors semester är precis rätt förutsättningar för hjärnan att börja bearbeta.
Och det finns att ta av - allt jobbigt som hände innan sjukdomen, hela förloppet, och sedan att tackla det som kommer efter i form av oro, kontroller, etc. Hjärnan blandar högt och lågt, vitt och brett, på dagen när jag är vaken, och på natten i drömmarna.
Och jag låter det komma, låter bilder rulla upp från nu, då och framtiden. Jag vill gå igenom, inte lägga åt sidan i arkivskåp. De dörrarna öppnas förr eller senare ändå, så jag vill gå igenom nu.
2 personer dyker upp oftare än andra, och i alla möjliga konstiga sammanhang. Lilla Fi och min kirurg. Väldigt märklig kombination, tyckte jag först, men det är nog inte så konstigt. De har det gemensamt att de var med när det hände. När jag fick min andra chans, när jag fick det besked jag inte vågade tro på förrän jag hörde det klart och tydligt: allt det maligna är borta. En av dem hade bara en dag på jobbet, den andra en dag att minnas länge.
Så, kära hjärna, som är så mycket smartare än jag. Nu släpper jag kontrollen. Det är du som styr. Jag bara följer med, tittar, lyssnar och reflekterar. Och bearbetar, bit för bit, dag för dag.
PS. Men snälla hjärnan, kan vi inte vila lite tillsammans under nattens mörkaste timmar? Jag tror vi båda behöver det. DS.
Och det finns att ta av - allt jobbigt som hände innan sjukdomen, hela förloppet, och sedan att tackla det som kommer efter i form av oro, kontroller, etc. Hjärnan blandar högt och lågt, vitt och brett, på dagen när jag är vaken, och på natten i drömmarna.
Och jag låter det komma, låter bilder rulla upp från nu, då och framtiden. Jag vill gå igenom, inte lägga åt sidan i arkivskåp. De dörrarna öppnas förr eller senare ändå, så jag vill gå igenom nu.
2 personer dyker upp oftare än andra, och i alla möjliga konstiga sammanhang. Lilla Fi och min kirurg. Väldigt märklig kombination, tyckte jag först, men det är nog inte så konstigt. De har det gemensamt att de var med när det hände. När jag fick min andra chans, när jag fick det besked jag inte vågade tro på förrän jag hörde det klart och tydligt: allt det maligna är borta. En av dem hade bara en dag på jobbet, den andra en dag att minnas länge.
Så, kära hjärna, som är så mycket smartare än jag. Nu släpper jag kontrollen. Det är du som styr. Jag bara följer med, tittar, lyssnar och reflekterar. Och bearbetar, bit för bit, dag för dag.
PS. Men snälla hjärnan, kan vi inte vila lite tillsammans under nattens mörkaste timmar? Jag tror vi båda behöver det. DS.
lördag 12 juli 2008
Trött, tom, tacksam
Jag känner mig så som jag kan tänka mig att man känner sig efter att ha tränat för och deltagit i Ironman. Eller ett maraton. En stor trötthet. Men nöjd, glad trötthet. En tomhet. Men en skön, lugn och lycklig tomhet. Jag ser framför mig ett kärl som varit så fullt, så fullt. Trassligt, smutsigt, jobbigt.
Plötsligt har kärlet tömts och står framför mig och säger: Varsågod. Det är tomt nu. Nu får du fylla upp med det DU vill.
Den chansen får man inte varje dag, att på något sätt börja på nytt samtidigt som man hittar tillbaka till det som jag tjatat om ett tag - vardagen.
Tröttheten är enorm, men vad gör det? Ont i benet, men vad gör det? Jag har ingen cancer i kroppen längre. Det var vad han sa igår, läkaren. Ja, jag vet. Återfallsrisk, oro, osäkerhet. Men ändå. Jag måste skriva det igen: jag har ingen cancer i kroppen. Just här, just nu. Hittar fortfarande inte orden, känsloyttringarna för att visa vad jag känner.
Var uppe i Skatås med Jämtkattis idag och gick runt Härlanda tjärn. Har inte varit där sedan två dagar innan min operation, en evighet för mig som normalt springer eller går däruppe i skogen varje dag. Senaste gången var i en annan värld, en annan tid. Andra referensramar. Då - gå långt eller springa lite kortare. Idag - överlycklig att få vara där, med en god vän och kunna gå några kilometer. Vill aldrig glömma den känslan. Att inte jämföra så mycket, utan att vara glad med det som är just nu, just här.
Jag är en annan idag. Visst finns mycket av mig kvar, men mycket har ändrats. Nu har jag 5 veckor att låta allt börja sjunka in. Det kommer att ta tid, och saker kommer att ändras. Jag vet inte riktigt vad. Men jag kommer att veta. Vad som är viktigt. Och inte. För mig. Inte alla andra. Just nu. Inte hela tiden eller långt fram i tiden. För, när det blåser snålt är det allt vi har. Oss själva. Här och nu.
Min tacksamhet är så stor. Mot Gud, livet, läkarvetenskapen, eller vad vi var och en väljer att tro på. Mot mina vänner, som stått och står så nära mig; vi har kommit så nära varann. Nu vill jag hitta sätt att visa att det var rätt att ge mig en chans till. Jag hoppas och tror att det är som Annika säger - jag har så mycket kvar att ge.
Plötsligt har kärlet tömts och står framför mig och säger: Varsågod. Det är tomt nu. Nu får du fylla upp med det DU vill.
Den chansen får man inte varje dag, att på något sätt börja på nytt samtidigt som man hittar tillbaka till det som jag tjatat om ett tag - vardagen.
Tröttheten är enorm, men vad gör det? Ont i benet, men vad gör det? Jag har ingen cancer i kroppen längre. Det var vad han sa igår, läkaren. Ja, jag vet. Återfallsrisk, oro, osäkerhet. Men ändå. Jag måste skriva det igen: jag har ingen cancer i kroppen. Just här, just nu. Hittar fortfarande inte orden, känsloyttringarna för att visa vad jag känner.
Var uppe i Skatås med Jämtkattis idag och gick runt Härlanda tjärn. Har inte varit där sedan två dagar innan min operation, en evighet för mig som normalt springer eller går däruppe i skogen varje dag. Senaste gången var i en annan värld, en annan tid. Andra referensramar. Då - gå långt eller springa lite kortare. Idag - överlycklig att få vara där, med en god vän och kunna gå några kilometer. Vill aldrig glömma den känslan. Att inte jämföra så mycket, utan att vara glad med det som är just nu, just här.
Jag är en annan idag. Visst finns mycket av mig kvar, men mycket har ändrats. Nu har jag 5 veckor att låta allt börja sjunka in. Det kommer att ta tid, och saker kommer att ändras. Jag vet inte riktigt vad. Men jag kommer att veta. Vad som är viktigt. Och inte. För mig. Inte alla andra. Just nu. Inte hela tiden eller långt fram i tiden. För, när det blåser snålt är det allt vi har. Oss själva. Här och nu.
Min tacksamhet är så stor. Mot Gud, livet, läkarvetenskapen, eller vad vi var och en väljer att tro på. Mot mina vänner, som stått och står så nära mig; vi har kommit så nära varann. Nu vill jag hitta sätt att visa att det var rätt att ge mig en chans till. Jag hoppas och tror att det är som Annika säger - jag har så mycket kvar att ge.
fredag 11 juli 2008
Vad gör man? eller Välsignade vardag
Ja, vad gör man då när man får ett glädjebesked så stort att det inte ryms i det vanliga känsloregistret? Så stort att jag inte kan hitta ett enda ord, en enda känsloyttring som kan matcha?
Går man kanske ut på stan o äter o dricker gott och festar hela natten? Ringer alla man känner och skriker och gråter och skrattar om vartannat? Säljer allt man äger och bokar en enkel resa till New York för att ’leva livet’?
Nej, man åker hem och lägger sig en stund. Utmattad men med hjärnan på högvarv, omöjligt att somna.
Äter lite lunch, funderar på en promenad lite senare om orken finns. Funderar på vad jag ska hitta på imorgon. Kanske tvätta bilen.
Jag tror det är så det är för de allra flesta av oss. När motgångar och sorger slår till genom sjukdomar, dödsfall, arbetslöshet, separationer och allt annat elände är det inte det stora och pompösa vi längtar efter utan det vanliga. Det bekanta, det vardagliga. Att få lägga dag till dag – vardag och helgdag, att få knega på på jobbet och längta till fredag, långa eller korta möten med människor man bryr sig om. Det vanliga, bara. Alla de där vanliga dagarna som är ett liv. Det är de jag har längtat efter.
Tröttheten är enorm, och jag inser att det inte är konstigt. De senaste 2 åren har livet bjudit mig på långtidssjukskrivning, 3 operationer, separation, och cancer. Inte underligt att jag är trött.
Men tröttheten är inte resignerad, uppgiven och rädd. Den är mer som en oskriven anteckningsbok som väntar på att bli fylld. Och jag har ett nytt lugn. Jag hinner. När energin börjar sippra tillbaka in i min kropp och själ i stället för att forsa ut. När jag landat. När jag kommit tillbaka till den välsignade vardagen.
När jag ligger i sängen hör jag kyrkklockorna. Kl 15 en fredag, det kan bara betyda en sak – begravning. Och jag tänker: Tack gode Gud att det inte är jag.
Jag vet inte varför jag fått en andra chans, men jag kommer väl på det så småningom.
Och jag vågar, för första gången på mycket länge, tro på en ljusnande framtid.
När jag går ut på balkongen ser jag att den första lilla blomman på min pelargon har slagit ut.
Går man kanske ut på stan o äter o dricker gott och festar hela natten? Ringer alla man känner och skriker och gråter och skrattar om vartannat? Säljer allt man äger och bokar en enkel resa till New York för att ’leva livet’?
Nej, man åker hem och lägger sig en stund. Utmattad men med hjärnan på högvarv, omöjligt att somna.
Äter lite lunch, funderar på en promenad lite senare om orken finns. Funderar på vad jag ska hitta på imorgon. Kanske tvätta bilen.
Jag tror det är så det är för de allra flesta av oss. När motgångar och sorger slår till genom sjukdomar, dödsfall, arbetslöshet, separationer och allt annat elände är det inte det stora och pompösa vi längtar efter utan det vanliga. Det bekanta, det vardagliga. Att få lägga dag till dag – vardag och helgdag, att få knega på på jobbet och längta till fredag, långa eller korta möten med människor man bryr sig om. Det vanliga, bara. Alla de där vanliga dagarna som är ett liv. Det är de jag har längtat efter.
Tröttheten är enorm, och jag inser att det inte är konstigt. De senaste 2 åren har livet bjudit mig på långtidssjukskrivning, 3 operationer, separation, och cancer. Inte underligt att jag är trött.
Men tröttheten är inte resignerad, uppgiven och rädd. Den är mer som en oskriven anteckningsbok som väntar på att bli fylld. Och jag har ett nytt lugn. Jag hinner. När energin börjar sippra tillbaka in i min kropp och själ i stället för att forsa ut. När jag landat. När jag kommit tillbaka till den välsignade vardagen.
När jag ligger i sängen hör jag kyrkklockorna. Kl 15 en fredag, det kan bara betyda en sak – begravning. Och jag tänker: Tack gode Gud att det inte är jag.
Jag vet inte varför jag fått en andra chans, men jag kommer väl på det så småningom.
Och jag vågar, för första gången på mycket länge, tro på en ljusnande framtid.
När jag går ut på balkongen ser jag att den första lilla blomman på min pelargon har slagit ut.
11 juli 2008
I flera dagar har jag förberett vad jag ska skriva här idag. I mina tankar har jag gjort i ordning 2 versioner, då jag insett att jag, oavsett besked, skulle vara för förvirrad och matt för att kunna tänka klart just nu.
Den första var ungefär såhär:
Skönt, skönt att få ett besked. Jag måste veta vad jag förhåller mig till, vill veta vad som ligger framför. Veta vad som är nästa steg i vårdkedjan, nu när det visade sig att lymfkörtlarna inte var riktigt ok och att man inte lyckats få bort allt malignt i benet. Nu vet jag vad som gäller och vad som är min nästa match. Och så länge jag är vid liv tänker jag kämpa.
Den andra versionen lade jag inte ner lika mycket kraft på som den första, så den kan jag inte riktigt konkretisera i ord. Och det var ju på ett sätt synd att jag inte lade mer kraft på den, eftersom jag inte behöver använda den första. Fast, jag hade ändå inte kunnat förbereda den texten. Känslo-pyttipannan kan inte beskrivas i ord. Jag vet bara en sak:
Om jag ser tillbaka på mitt liv så här långt, och sen försöker gissa hur det kommer att se ut framåt så kan jag vara säker bara på en sak: Det här är mitt livs lyckligaste dag.
När Lilla Fi och jag åkte mot Borås kl 7 var det grått och regnigt. När vi åkte hem var det världens finaste väder (fast ni som läser detta hade nog rent objektivt inte sett någon skillnad). När vi åkte dit var jag liten, rädd och ynklig. Nu är jag stark och vågar tro. På mig själv. På en framtid.
På vägen hem fick jag fråga Lilla Fi igen: var det så här han sa, läkaren? Att det var synd att det blivit lite komplikationer efter operationen. Men, att en sak i alla fall var bra - det finns inga cancerceller kvar i såret där jag har mitt ärr, och portvakts-lymfkörteln såg också 100% bra ut. Var det så han sa? Och hon bekräftar - ja det var det.
Inne hos läkaren tror jag hon var orolig att jag inte förstått, när jag bara sa att 'jahaja, det var ju bra' och sedan såg helt nollställd ut. Senare på McDonalds, med lite mat i tomma magar, funderar jag över varför det blev så. Det är bara för mycket känslor. De är för starka. Jag hittar inget sätt att uttrycka dem på, vad jag än gör skulle kännas för futtigt, för lite.
Nu börjar en tid där det gäller att jag har kontroll på oron, inte tvärtom. Träffa läkaren igen efter 3 månader, tillbaka till hudkliniken, med start om ett par tre månader, för att ingå i deras program för melanom-patienter. Känner inte så stor oro nu, men det kommer säkert gå upp o ner. Jag har gjort allt jag kan, nu har sjukvården järnkoll på mig. Mer går inte att göra. Ingen av oss är immun mot sjukdom. Men jag tänker inte på det idag.
Jag tänker på Lilla Fi. Tänk att åka med någon för att få den här typen av besked. Tänk om det varit åt andra hållet, att det var dåliga nyheter? Hur hade jag reagerat? Hur hade hon klarat det? Tänk att utsätta sig för en sådan sak, för någon annans skull. Idag, liksom alla andra dagar sedan mitt cancerbesked har jag lärt mig mycket om vänskap. Om att bara vara där för någon annan, om hur starkt man kan känna andras omsorg, tankar, böner. Om människor som sätter sina egna bekymmer i andra rummet för att stötta någon annan. Om viktiga vänskaper och oviktiga bekantskaper. Och kanske vågar jag tro att jag fått de vänner jag förtjänar.
Tack alla. Låt oss inte glömma att vi alla är som änglar med bara en vinge - vi kan bara flyga om vi håller om varann.
Nu är jag helt slut, kroppen är alldeles matt, huvudet känns tungt o trött och alldeles sprängfullt av tankar.Nu behöver jag ta min semester till att bygga upp mig själv, mentalt och fysiskt. Vet att jag har mycket hjälp från många.
Mitt nya liv börjar med en tupplur. Med glada drömmar.
Den första var ungefär såhär:
Skönt, skönt att få ett besked. Jag måste veta vad jag förhåller mig till, vill veta vad som ligger framför. Veta vad som är nästa steg i vårdkedjan, nu när det visade sig att lymfkörtlarna inte var riktigt ok och att man inte lyckats få bort allt malignt i benet. Nu vet jag vad som gäller och vad som är min nästa match. Och så länge jag är vid liv tänker jag kämpa.
Den andra versionen lade jag inte ner lika mycket kraft på som den första, så den kan jag inte riktigt konkretisera i ord. Och det var ju på ett sätt synd att jag inte lade mer kraft på den, eftersom jag inte behöver använda den första. Fast, jag hade ändå inte kunnat förbereda den texten. Känslo-pyttipannan kan inte beskrivas i ord. Jag vet bara en sak:
Om jag ser tillbaka på mitt liv så här långt, och sen försöker gissa hur det kommer att se ut framåt så kan jag vara säker bara på en sak: Det här är mitt livs lyckligaste dag.
När Lilla Fi och jag åkte mot Borås kl 7 var det grått och regnigt. När vi åkte hem var det världens finaste väder (fast ni som läser detta hade nog rent objektivt inte sett någon skillnad). När vi åkte dit var jag liten, rädd och ynklig. Nu är jag stark och vågar tro. På mig själv. På en framtid.
På vägen hem fick jag fråga Lilla Fi igen: var det så här han sa, läkaren? Att det var synd att det blivit lite komplikationer efter operationen. Men, att en sak i alla fall var bra - det finns inga cancerceller kvar i såret där jag har mitt ärr, och portvakts-lymfkörteln såg också 100% bra ut. Var det så han sa? Och hon bekräftar - ja det var det.
Inne hos läkaren tror jag hon var orolig att jag inte förstått, när jag bara sa att 'jahaja, det var ju bra' och sedan såg helt nollställd ut. Senare på McDonalds, med lite mat i tomma magar, funderar jag över varför det blev så. Det är bara för mycket känslor. De är för starka. Jag hittar inget sätt att uttrycka dem på, vad jag än gör skulle kännas för futtigt, för lite.
Nu börjar en tid där det gäller att jag har kontroll på oron, inte tvärtom. Träffa läkaren igen efter 3 månader, tillbaka till hudkliniken, med start om ett par tre månader, för att ingå i deras program för melanom-patienter. Känner inte så stor oro nu, men det kommer säkert gå upp o ner. Jag har gjort allt jag kan, nu har sjukvården järnkoll på mig. Mer går inte att göra. Ingen av oss är immun mot sjukdom. Men jag tänker inte på det idag.
Jag tänker på Lilla Fi. Tänk att åka med någon för att få den här typen av besked. Tänk om det varit åt andra hållet, att det var dåliga nyheter? Hur hade jag reagerat? Hur hade hon klarat det? Tänk att utsätta sig för en sådan sak, för någon annans skull. Idag, liksom alla andra dagar sedan mitt cancerbesked har jag lärt mig mycket om vänskap. Om att bara vara där för någon annan, om hur starkt man kan känna andras omsorg, tankar, böner. Om människor som sätter sina egna bekymmer i andra rummet för att stötta någon annan. Om viktiga vänskaper och oviktiga bekantskaper. Och kanske vågar jag tro att jag fått de vänner jag förtjänar.
Tack alla. Låt oss inte glömma att vi alla är som änglar med bara en vinge - vi kan bara flyga om vi håller om varann.
Nu är jag helt slut, kroppen är alldeles matt, huvudet känns tungt o trött och alldeles sprängfullt av tankar.Nu behöver jag ta min semester till att bygga upp mig själv, mentalt och fysiskt. Vet att jag har mycket hjälp från många.
Mitt nya liv börjar med en tupplur. Med glada drömmar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)