Det står så vist på Cancerfondens web:
"När behandlingen är avslutad är det lätt att känna sig utlämnad. Många blir rädda för kroppsliga symtom, eftersom det ligger nära till hands att koppla ihop dem med sjukdomen.
När behandlingen är avslutad förväntar sig ofta omgivningen att allt ska vara ”som vanligt”, det vill säga att livet ska bli precis som före cancersjukdomen. Om intresset från anhöriga och vänner falnar, om ingen riktigt längre orkar lyssna, kan man känna sig både ensam och oförstådd.
Efter behandlingen är det också vanligt att oroa sig för framtiden och för att sjukdomen ska komma tillbaka. Därför är det viktigt för alla att komma ihåg att de svåra känslorna inte försvinner så snart behandlingen är avslutad."
Bra, Cancerfonden. Precis så känns det. Jag tror att en kommentar jag kommer att ha svårt att bemöta är: 'Jamen, allt är ju bra, nu kan du lägga detta bakom dig'. Det funkar ju inte riktigt så. Samtidigt får man ha förståelse för att det inte är så lätt för folk att veta vad de ska säga.
Kraka skrev det så bra i en kommentar: 'Man blir en annan människa och samtidigt är man samma som innan.' Det kommer att ta lite tid att hitta. Och det får ta den tid det tar.
Jag känner vagt igen detta resonemang, denna känsla av att allt är samma, allt är annorlunda.
Och jag får gå 13 år tillbaka i tiden för att hitta svaret. För 13 år sedan hade min mamma drygt 3 månader kvar av sitt liv, och hon var svårt märkt av cancern.
Livet blir aldrig detsamma igen efter den här typen av händelser, det vet alla som varit med om dem. Inte nödvändigtvis i termer av bättre eller sämre. Bara annorlunda. Och det slår mig, att det vore ju hemskt om allt förblev detsamma. Det skulle ju betyda att jag gick genom livet utan att ta in eller ta till mig det som händer. Skönt? Ja, kanske för stunden. Men vilken blek, historielös människa jag skulle bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
5 kommentarer:
Man ska ju aldrig säga "jag förstår vad du menar". Men jag tar min friheten att göra det ändå. Man blir verkligen aldrig densamma när man sett döden i vitögat och kommit undan.
Man kommer nog aldrig att känna sig riktigt säker på att inte döden lurar på en någon stans där i alla fall samtidigt som man är så tacksam att det gick bra. Vi får peppa varann framöver. :-)
Jag finns vid din sida lika mycket nu som innan. Mitt liv ändrades också lite grann där i fredags. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur men det gjorde det. Det var underbart att få dela den stunden med dig.
Nu ska jag bara komma ifatt mig själv lite & sen lovar jag att vi ska umgås, mysa, prata, skratta & gråta tillsammans. Kanske en härlig eftermiddag med ett glas vin i solen.
Det blev en ego-kväll för mig. Jag har njutit av min nya avkoppling: tv-spel. Det funkar. Man kan inte tänka på nåt annat än den där jäkla hockeymatchen! Perfekt! ;)
Varma kramar till dig, vännen min. Nu hoppas jag att vi båda två får en god natts sömn.
Jag kan inte förstá vad du gátt igenom, bara försöka förstá. Och tyvärr tror jag det nu blir tufft för dig, speciellt med en del "klumpiga"kommentarer som du själv skriver; "Men det var ju ingenting, nu är det ju bra". Visst kan du kanske ha förstáelse för en del's klumpiga kommentarer, men inte om du faktiskt tycker det är jobbigt med dem. Du har rätt att kräva lite förstáelse, speciellt av de som stár dig nära! Du vet hur arg jag varit pá mángas klumpighet i och med min mamma och jag inság dá att en del faktiskt inte vill fórsóka fórstá, det blir för jobbigt. Det är ju enklare om personen förblir den "gamla" vanliga, den som var innan....Men livet funkar, tyvärr inte sá enkelt. Jag finns här för dig!
Sköt om dig! Kram Kram
Precis så är det ju. Allt man är med om påverkar en, på gott och ont. Ibland önskar man att det vore lite mindre bergochdalbana och lite mer räkmacka, men samtidigt är jag den jag är idag pga de där åkturerna uppåt och neråt. (mest neråt känns det som rätt ofta...) För som du säger - visst vore det väl märkligt om man bara fortsatte som om ingenting hänt efter en så livsavgörande händelse!
Jag tror att kommentarer om att "allt är ju bra nu" snarare är en lugnande försäkran till den som säger så, än till mottagaren av kommentaren. Anhöriga och vänner VILL att det ska vara bra nu, att du ska må bra - så att de kan sluta oroa sig så himla mycket. Det är så jobbigt att se andra lida, att stå hjälplös sidanom.
Men som jag sagt innan: fortsätt blogga. Det är ett utmärkt sätt att bearbeta! :o)
Efter att ha läst era kommentarer här ovanför flera gånger kan jag bara säga som så: mitt liv är så otroligt rikt tack vare mina kloka vänner! Är så glad att ni finns!
Skicka en kommentar