Mitt känsloliv är inte riktigt som det ska. Jag känner mig avtrubbad på något märkligt sätt. När jag tänker efter kan jag inte minnas när jag skrattade senast, ett riktigt äkta skratt. Inte för att jag har haft så mycket att skratta åt på senaste tiden, men ändå. Och gråtit har jag inte heller gjort så mycket. Har velat, men det kommer inte ut.

Jag vill verkligen inte hålla tillbaka, utan känna och leva ut allt som finns inuti mig. Det är något jag lärt mig genom sorger och bekymmer; det försvinner inte för att man håller inne och för att komma ut på andra sidan måste man igenom.

Men det går liksom inte. Kanske är det som när man öppnar en läskflaska man skakat grundligt först. Man måste skruva åt korken snabbt som 17 när man kommit en bit på väg, annars bubblar sött skum rakt upp. Så får man öppna och stänga några gånger tills det lugnat ner sig.

Jag känner så fruktansvärt mycket, och starkt. Men att få ut det, det går inte.

Nu åker jag till Skåne några dagar och träffar JennyPenny. Ska bli skönt och roligt, även om jag just nu har väldigt svårt att uttrycka det. Jag hoppas och tror att tiden är en viktig faktor.

Tittade ut genom köksfönstret i regnet idag. Har aldrig sett en klarare och starkare regnbåge. Sen såg jag att det faktiskt var två. Kanske finns skatten jag söker där vid slutet av den klaraste. Kanske slutar den inuti mig.