Dagens understatement: Mår inte bra nu. Inte bra alls. Har fortfarande ont och högerbenet är väldigt svullet. Och så allt på insidan. Känslo-pyttipannan är tillbaka i gammal god form, fast kryddad med något riktigt, riktigt beskt.
Ringde Borås idag och sa till dem att rekvirera mina journaler från Östra – vill inte redogöra för det utan vill att kirurgen som opererade mig får läsa de objektiva journalerna.
Passade på att fråga om mina provsvar.
Jag: Jag undrar om mina provsvar kommit, och vill veta resultatet snarast.
Sekreteraren: De får du på fredag, när du träffar läkaren.
Jag: Men jag vill veta så fort de kommer, kan du be att läkaren ringer mig.
Sekr: Njaeae, vi lämnar inte sådana svar på telefon.
Jag: Vad konstigt, för en månad sedan ringde min hudläkare hem till mig och berättade att jag hade malignt melanom, det är ju oxå ett provsvar.
Sekr: Jaeae, det beror ju lite på vad det är för typ av besked. (Eh??? Är det bara dåliga besked ni ger på telefon då eftersom hon ringde om melanomet????)
Jag: Hrm, ja, men det var ju inget glädjebesked direkt. Men vet ni något så vill jag veta, ni är ju de medicinska experterna men jag känner mig. Och vet att jag mår bättre av att veta än att vänta, oavsett.
Sekr (med ny ton i rösten): Jahaja, men du, jag tar och gör en anteckning om det här då du.
Vilket jag med nästan 100% säkerhet kan säga att hon inte gjorde.
Och jag undrar: vad är det som gör att människor som jobbar i sjukvården tror sig veta vad jag mår bäst av? De är enormt skickliga på diagnos, behandling och omvårdnad, men de känner inte mig. Jag ser dem som experter som jag kan hämta information av, och som kan diagnostisera och behandla det medicinska, men jag är ändå den som måste få bestämma hur JAG vill ha det. Lite som när jag träffade kirurgen på Östra i fredags och vi pratade om värkmedicin. Han berättade om lämpliga mediciner och gav rekommendationer, vilket gav mig ett bra beslutsunderlag.
Men uppenbarligen har sekreterarna på kirurgen i Borås bättre kunskap om vad som är bra för mig än vad jag har.
Mår ju inte bra från början, och den typen av bemötande hittar jag bara ett ord för: kränkande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
3 kommentarer:
Det är trist med dessa som totalt saknar empati och har noll kunskap om hur man ska bete sig.
På mitt första läkarbesök efter min hjärtsjukdom kom jag till en läkare som i stort sett gav mig uppfattningen att jag inte ska räkna med att leva om ett år och att jag ska äta mediciner för eventuella kommande sjukdomar som jag inte har idag. När jag sa att jag inte ville det pga av biverkningarna så sa hon att jag väl kunde hålla mig i sängen om jag får ont i hela kroppen.
Som tur var så var hon sjuk idag när jag gjorde mitt arbets-EKG och jag har blivit lovad att få en annan doktor på nästa återbesök.
Man kan verkligen undra vad dessa har i vården at göra. Deras uppgift borde ju vara att ge oss hopp om framtiden!
Tack för dessa sanningens ord lilla Kraka! Medicin för sjukdomar man inte har? Bra att du byter läkare! Följ ditt hjärta... ;)
Har långa och många erfarenheter av kontakt med sjukvården och min bestämda uppfattning är att man måste hitta vårdpersonal som talar ens språk. En läkare som jag stormtrivs med kan vara totalfel för någon annan, även om vi har precis samma problem.
Jag vill också veta. Jag läser på, jag vill diskutera, jag vill höra för- och nackdelar. Jag vill vara med och bestämma om hur min behandling ska se ut. Men jag vill inte att läkaren överlåter HELA ansvaret på mig. H*n måste ta sitt ansvar som medicinsk expert. Hävda sin ståndpunkt, framföra sina argument.
Vet andra som blir jättearga/ledsna/besvikna när läkare är uppriktiga. De vill hellre bli lugnade och lite curlade. Men läkare som lindar in och "inte vill oroa" gör mig ledsen i längden.
Sen behöver man ju inte vara otrevlig bara för att man är uppriktig. Något som många läkare verkar ha glömt... och många stressade sköterskor/läkarsekreterare också.
Förresten: jobbigt att du inte mår bättre, att benet inte vill bli bättre.
Skicka en kommentar