Klargörande från Gnällmaja

Jag vill klargöra en sak, efter att ha läst igenom en del av mina inlägg: jag tycker svensk sjukvård är fantastisk, och vet att Sverige är ett av de absolut bästa länder man kan bo i om man blir sjuk. Här får alla samma behandling, oavsett betalningsförmåga och försäkringsläge, det finns högkostnadsskydd, bra fina sjukhus, och enorma medicinska resurser och kunskaper.

Och så personalen. Den ofta helt fantastiska personalen. Som kan så mycket, vet så mycket, som sliter och stretar i motvind p g a politikernas sjabbel, adminstrativa rutiner i klass med Amasonas djungler och oförskämt dåligt betalt.

Men.
Det jag sett av den svenska sjukvården är att det alltför ofta slutar vid det medicinska, och inför det mänskliga står man osäker, handfallen, och i vissa fall okunnig. Man tar sig rätten att sätta sig över människors rätt att faktiskt tänka för sig själva, när det kommer utanför det rent medicinska. Och mitt i allt ståhej, mitt i överbeläggningen, adminstrationen och besvikelsen över strejkens dåliga resultat och politikernas ovilja att lyssna så var det något som försvann. De två kamraterna människovärde och empati. Inte överallt, inte jämt. Men alltför ofta, och på alltför många ställen.
Kanske representerar jag också en ny generation patienter. Inget bockande och tackande inför den allsmäktige läkaren, utan krav på att få styra det som jag kan styra; att få veta och vara delaktig i beslut som i allra högsta grad berör mig, och mig mest av alla. Tänk när de två kamraterna får en större plats i vården; när en diagnos alltid följs av en konsekvensanalys för individen, när personen blir viktigare än personnumret, när de som jobbar inom vården får tid att kunna ge det lilla extra och får en skälig ersättning för detta.
Under tiden:
Du som är patient: våga ställa krav på hur du vill bli behandlad.
Du som jobbar i vården: det ställe du går till varje dag är nytt, främmande och ofta skrämmande för oss som kommer dit. Tack för att du orkar komma ihåg det.