För flera veckor sedan var jag på plantskolan uppe vid kyrkogården och köpte lite växter, både till inne och balkongen. Bland dem fanns en praktfull knallröd pelargon, den sort jag gillar bäst, som fick hedersplatsen på balkongbordet. Den hade bara en, men rejäl, blomma, och en hel massa knoppbuntar på gång, precis som jag vill att pelargoner ska se ut när jag köper dem.
Men något hände. Under den första veckan tappade den praktfulla pelargonen dels den enda blommande stängeln, dels samtliga knoppställningar. Trots att jag är en ganska rutinerad blomodlare stod jag handfallen – vad göra? Min första tanke var: ’släng och köp en ny, vem vill ha en oblommande pelargon stående på balkongen?’. Men det gick inte. Jag kunde inte förmå mig att slänga den, utan den fick stå lite för sig själv på golvet i en solig men vindskyddad hörna.
I helgen hade den nog stått där i tre veckor utan att något hänt. Eller rättare: utan att jag sett hur mycket som hänt. När jag lyfte upp krukan och granskade så såg jag ännu fler knoppställningar än de som tidigare skrumpnade och ramlade av. Och jag höll andan – hur skulle dessa bete sig?
Nu vågar jag tro på att det går vägen. För varje dag sväller knopparna mer och mer, och de börjar bli vackert röda. Snart blommar den, min pelargon, precis som de andra på balkongen.
Och hur vackra de andra blommorna än blir under sommaren så är det denna jag kommer att beundra mest.
Och jag tänker på oss människor och det samhälle vi lever i: var finns det plats att få stå lite åt sidan, men vindskyddat och soligt medan de gamla knopparna trillar av och de nya, friska får växa fram? Hur kan vi ge varann den chansen – att få lämna det gamla bakom oss och blomma så vackert som vi verkligen kan, om vi bara får lite tid, om någon bara säger: Jag väntar på dig. Jag tror på dig.
Men något hände. Under den första veckan tappade den praktfulla pelargonen dels den enda blommande stängeln, dels samtliga knoppställningar. Trots att jag är en ganska rutinerad blomodlare stod jag handfallen – vad göra? Min första tanke var: ’släng och köp en ny, vem vill ha en oblommande pelargon stående på balkongen?’. Men det gick inte. Jag kunde inte förmå mig att slänga den, utan den fick stå lite för sig själv på golvet i en solig men vindskyddad hörna.
I helgen hade den nog stått där i tre veckor utan att något hänt. Eller rättare: utan att jag sett hur mycket som hänt. När jag lyfte upp krukan och granskade så såg jag ännu fler knoppställningar än de som tidigare skrumpnade och ramlade av. Och jag höll andan – hur skulle dessa bete sig?
Nu vågar jag tro på att det går vägen. För varje dag sväller knopparna mer och mer, och de börjar bli vackert röda. Snart blommar den, min pelargon, precis som de andra på balkongen.
Och hur vackra de andra blommorna än blir under sommaren så är det denna jag kommer att beundra mest.
Och jag tänker på oss människor och det samhälle vi lever i: var finns det plats att få stå lite åt sidan, men vindskyddat och soligt medan de gamla knopparna trillar av och de nya, friska får växa fram? Hur kan vi ge varann den chansen – att få lämna det gamla bakom oss och blomma så vackert som vi verkligen kan, om vi bara får lite tid, om någon bara säger: Jag väntar på dig. Jag tror på dig.
.JPG)
2 kommentarer:
Det är en viktig insikt om livet du förmedlar i din liknelse.
Vad poetiskt!
Hemma hos mig får allt vänta så länge det vill. Ställer blommor som ser lite ledsna ut bakom en gardin och duttar lite med dem då och då, men låter dem vara för det mesta. Så de får bestämma sig om de vill blomma eller inte.
I rabatterna tas väldigt lite bort, och det får minst en sommar till på sig att fundera innan jag åtminstone flyttar på de lite halvvissna plantorna. Till nån hörna eller till ett roligare sällskap kanske.
Fast jag har aldrig tänkt på det så som du säger, men nu kommer jag absolut att göra det.
Skicka en kommentar