11 juli 2008

I flera dagar har jag förberett vad jag ska skriva här idag. I mina tankar har jag gjort i ordning 2 versioner, då jag insett att jag, oavsett besked, skulle vara för förvirrad och matt för att kunna tänka klart just nu.

Den första var ungefär såhär:
Skönt, skönt att få ett besked. Jag måste veta vad jag förhåller mig till, vill veta vad som ligger framför. Veta vad som är nästa steg i vårdkedjan, nu när det visade sig att lymfkörtlarna inte var riktigt ok och att man inte lyckats få bort allt malignt i benet. Nu vet jag vad som gäller och vad som är min nästa match. Och så länge jag är vid liv tänker jag kämpa.

Den andra versionen lade jag inte ner lika mycket kraft på som den första, så den kan jag inte riktigt konkretisera i ord. Och det var ju på ett sätt synd att jag inte lade mer kraft på den, eftersom jag inte behöver använda den första. Fast, jag hade ändå inte kunnat förbereda den texten. Känslo-pyttipannan kan inte beskrivas i ord. Jag vet bara en sak:

Om jag ser tillbaka på mitt liv så här långt, och sen försöker gissa hur det kommer att se ut framåt så kan jag vara säker bara på en sak: Det här är mitt livs lyckligaste dag.

När Lilla Fi och jag åkte mot Borås kl 7 var det grått och regnigt. När vi åkte hem var det världens finaste väder (fast ni som läser detta hade nog rent objektivt inte sett någon skillnad). När vi åkte dit var jag liten, rädd och ynklig. Nu är jag stark och vågar tro. På mig själv. På en framtid.
På vägen hem fick jag fråga Lilla Fi igen: var det så här han sa, läkaren? Att det var synd att det blivit lite komplikationer efter operationen. Men, att en sak i alla fall var bra - det finns inga cancerceller kvar i såret där jag har mitt ärr, och portvakts-lymfkörteln såg också 100% bra ut. Var det så han sa? Och hon bekräftar - ja det var det.

Inne hos läkaren tror jag hon var orolig att jag inte förstått, när jag bara sa att 'jahaja, det var ju bra' och sedan såg helt nollställd ut. Senare på McDonalds, med lite mat i tomma magar, funderar jag över varför det blev så. Det är bara för mycket känslor. De är för starka. Jag hittar inget sätt att uttrycka dem på, vad jag än gör skulle kännas för futtigt, för lite.

Nu börjar en tid där det gäller att jag har kontroll på oron, inte tvärtom. Träffa läkaren igen efter 3 månader, tillbaka till hudkliniken, med start om ett par tre månader, för att ingå i deras program för melanom-patienter. Känner inte så stor oro nu, men det kommer säkert gå upp o ner. Jag har gjort allt jag kan, nu har sjukvården järnkoll på mig. Mer går inte att göra. Ingen av oss är immun mot sjukdom. Men jag tänker inte på det idag.

Jag tänker på Lilla Fi. Tänk att åka med någon för att få den här typen av besked. Tänk om det varit åt andra hållet, att det var dåliga nyheter? Hur hade jag reagerat? Hur hade hon klarat det? Tänk att utsätta sig för en sådan sak, för någon annans skull. Idag, liksom alla andra dagar sedan mitt cancerbesked har jag lärt mig mycket om vänskap. Om att bara vara där för någon annan, om hur starkt man kan känna andras omsorg, tankar, böner. Om människor som sätter sina egna bekymmer i andra rummet för att stötta någon annan. Om viktiga vänskaper och oviktiga bekantskaper. Och kanske vågar jag tro att jag fått de vänner jag förtjänar.
Tack alla. Låt oss inte glömma att vi alla är som änglar med bara en vinge - vi kan bara flyga om vi håller om varann.

Nu är jag helt slut, kroppen är alldeles matt, huvudet känns tungt o trött och alldeles sprängfullt av tankar.Nu behöver jag ta min semester till att bygga upp mig själv, mentalt och fysiskt. Vet att jag har mycket hjälp från många.

Mitt nya liv börjar med en tupplur. Med glada drömmar.