Akut empati eller Min fulla beundran

Har haft lite väl närgången kontakt med sjukvården igår och idag. Och inte vilken sjukvård som helst utan akutsjukvården, med det lite skamfilade ryktet, de oändliga väntetiderna, de mångna rubrikerna i tidningen om allt från nattstängningar till dåliga arbetsförhållanden.

Hos syster I igår eftermiddag tillkallas läkare, som vill att en kirurg ska titta på mitt ben. Det stora såret har inte läkt i ena kanten och är rejält svullet. Svullet är f ö hela högerbenet och det lilla ärret är hårt och ömt. Smärtan i innanlåret har ökat. Syster I kommer tillbaka efter telefonerande. I Borås vill de inte ta emot mig (charmtroll), Sahlgrenska har enormt tryck, men på Östra ska det vara rätt lugnt, endast 15 kirurgpatienter.

Jag förstår det här med sekretess, men när man besöker olika vårdinrättnngar är det inte lätt att föra över information. När jag åkte från syster I kl 15:30 hade hon ringt Borås och bett dem faxa över mina journaler till Östra. Dagen efter (imorse) ringde jag till Borås och fick besked att de faxats kl 07.30. Tog bara 16,5 timmar.
Följden blev att jag fick berätta 4 gånger vad jag sökte för (alla antecknar, men delar ingen med sig, t ex vid personalbyte?) Bara det var en pärs.

När klockan var 16 kom jag och Kvinnan i Hamnen (God bless her soul) till akuten. Jag fick efter registrering och provtagning ligga på en brits i korridoren istället för att sitta i väntrummet. Skönt. Kl 21 fick vi t o m komma in på ett rum.
Man ska ha en talesperson (tillika springa till Pressbyrån och handla mat-person) med sig på akuten. Kvinnan i Hamnen lyckades med en blandning av charm och list till slut få personalen att meddela att jag hade 6 personer före mig, om inget akutare kom in. Kl 22 kom den stackars kirurgen. Hur orkar karln?
Det som imponerade på mig var att när det väl var min tur så var det det. Denna man som jag sett springa som en skållad råtta fram och tillbaka satte sig lungt ner och lyssnade på mig. Hämtade en filt att lägga på mina ben när jag låg med klänningen uppdragen till naveln. Lät mig tala till punkt utan att avbryta. Förklarade pedagogiskt vad han gjorde och de slutsatser han drog. Skrev en akutremiss till röntgen för idag på morgonen och hälsade på Herr o fru Carolina som nu kommit till platsen. Så små, till synes givna, saker, som gjorde mig lugn, gav mig förtroende och lät mig behålla min värdighet.
Slutsats: ingen infektion, men propp eller vätskeansamling i det lilla ärret i ljumsken.

Följetongen fortsatte imorse då ultraljud gjordes av två glada avslappnade radiologer.
Tillbaka till akuten för nytt utlåtande. Tro inte att man bara kan knalla ner och visa och prata med ny kirurg. Nej nej. Mindre än 24 h efter mitt första besök måste jag nu återigen:
1. registrera mig i kassan (tur att man har frikort)
2. ta alla prover på nytt (fast blodproverna förhandlade jag bort med sköterskan, jag menar - hur mycket ändras på den tiden?)
3. gå igenom samma registreringsforumlär en gång till med sköterskan. Blodsmitta? Vårdad på sjukhus utomlands? Allergier? Vad söker du för (för 6e gången... att jag inte fick ett spel)? Vad hände med samma formulär från dagen innan????
4. vänta
5. vänta

Insåg att jag var lyckligt lottad som kommit ner så tidigt. Under sommaren är ju Östras akut stängd på natten och öppnar 10:00 (tappar inte ordet akutmottagning sin betydelse då, herrar o damer sjukvårdspolitiker??) så vi var bland de första där och behövde bara vänta 2 timmar på ny kirurg.
Ännu en lugn empatisk person som var medicinsk expert men lät mig besluta. Valde bort starka värktabletter (ordet 'opiat' lockar inte en person som blir snurrig o illamående av 2 Panodil).

Visade sig att det var vätska som trycker på och ger smärtan och svullnaden. Tack o lov bedömde kirurg 2 att risken för infektion var mycket större om han skulle ta ut vätskan än om man låter den vara kvar, så han förordade att vänta ut det hela. Skönt. Har fått nog av sticka o skära för ett tag. Förhoppningsvis har han rätt, även om vätskan i sig kan ge upphov till infektion på undersidan. Men risken bedömdes som liten.
Så, det här med blödning och mycket vila var alltså fel. Nu är det rörelse som gäller -halleluja! Även om det gör ont vet jag nu att det inte gör illa att röra på mig, tvärtom. Så nu vankar jag omkring i lägenheten med sexiga stödstrumpor...

Slutsats: de som fortfarande orkar jobba inom den svenska akutsjukvården är hjältar. Vänliga, trevliga, empatiska, lugna, trots otroligt pressande arbetsmiljö och en arbetsbelastning utan dess like. Politiker - folk blir inte mindre sjuka för att man stänger akutmottagningar eller drar ner bemanningen!
När jag och Carolina (God bless her soul too) kom till akuten idag var vi 4 i väntrummet och fick vänta 2 timmar. När vi gick räknade jag till 14 personer i väntrummet. Och de är säkert kvar än.

Nu ber jag om hjälp att hålla tummar för nedåtgående svullnad och en infektionsfri helg.

Det lilla id-armbandet man får på akuten hjälpte Carolina mig att klippa bort. När jag vaknar en mörk ruggig tisdag i november och inte vill släpa mig till jobbet ska jag ta fram det. Och titta ut genom köksfönstret där jag ser Östra sjukhuset på håll.