Tappad sug

Känner mig trött och missmodig. Trött på att jag fått ta ett antal riktigt tuffa smällar på så kort tid. Och för att kunna hantera dessa smällar har allt annat fått stå åt sidan. Och nu kommer det ikapp, allting jag skulle behöva ta tag i - separationen från Mannen, min arbetssituation, min egen personliga situation, med mera, med mera. Vet inte vilket ände jag ska börja i, och då kommer missmodet krypande med de gamla slitna klyschorna som ' varför är det så lätt för alla andra?'

Fast jag vet ju att det inte är så. Vi har ju var och en vårt eget bagage att släpa omkring på. Det är bara det att när mitt eget är så tungt så tycker jag att alla andras ser så lätt ut.

Nu är det en vecka sedan jag fick mitt glädjebesked och fortfarande kan jag inte uttrycka det, varken i ord eller känslor. Går mest och ältar, något som jag nu måste sätta en deadline för, eftersom det inte ger något. Kanske skulle jag sätta den nu, efter en vecka. Efter det får jag bara älta på särskilt avsatt tid.