Trött, tom, tacksam

Jag känner mig så som jag kan tänka mig att man känner sig efter att ha tränat för och deltagit i Ironman. Eller ett maraton. En stor trötthet. Men nöjd, glad trötthet. En tomhet. Men en skön, lugn och lycklig tomhet. Jag ser framför mig ett kärl som varit så fullt, så fullt. Trassligt, smutsigt, jobbigt.
Plötsligt har kärlet tömts och står framför mig och säger: Varsågod. Det är tomt nu. Nu får du fylla upp med det DU vill.

Den chansen får man inte varje dag, att på något sätt börja på nytt samtidigt som man hittar tillbaka till det som jag tjatat om ett tag - vardagen.

Tröttheten är enorm, men vad gör det? Ont i benet, men vad gör det? Jag har ingen cancer i kroppen längre. Det var vad han sa igår, läkaren. Ja, jag vet. Återfallsrisk, oro, osäkerhet. Men ändå. Jag måste skriva det igen: jag har ingen cancer i kroppen. Just här, just nu. Hittar fortfarande inte orden, känsloyttringarna för att visa vad jag känner.

Var uppe i Skatås med Jämtkattis idag och gick runt Härlanda tjärn. Har inte varit där sedan två dagar innan min operation, en evighet för mig som normalt springer eller går däruppe i skogen varje dag. Senaste gången var i en annan värld, en annan tid. Andra referensramar. Då - gå långt eller springa lite kortare. Idag - överlycklig att få vara där, med en god vän och kunna gå några kilometer. Vill aldrig glömma den känslan. Att inte jämföra så mycket, utan att vara glad med det som är just nu, just här.

Jag är en annan idag. Visst finns mycket av mig kvar, men mycket har ändrats. Nu har jag 5 veckor att låta allt börja sjunka in. Det kommer att ta tid, och saker kommer att ändras. Jag vet inte riktigt vad. Men jag kommer att veta. Vad som är viktigt. Och inte. För mig. Inte alla andra. Just nu. Inte hela tiden eller långt fram i tiden. För, när det blåser snålt är det allt vi har. Oss själva. Här och nu.

Min tacksamhet är så stor. Mot Gud, livet, läkarvetenskapen, eller vad vi var och en väljer att tro på. Mot mina vänner, som stått och står så nära mig; vi har kommit så nära varann. Nu vill jag hitta sätt att visa att det var rätt att ge mig en chans till. Jag hoppas och tror att det är som Annika säger - jag har så mycket kvar att ge.