Lyckan är det lilla

Kanske var det bra att jag fick känna mig riktigt låg igår. Känns som det var ett bra beslut att sluta älta. Att sluta tänka på allt som hänt, och bearbeta det, det tänker jag inte göra, men ältandet, det gör inget gott.
Har försökt hålla på min nya resolution idag, inget ältande. Det går ganska bra faktiskt, och jag kan lägga min energi på mer konstruktiva tankar i stället.

Och idag har jag ett jätteskäl att vara glad. Återigen har jag erfarit att lycka, det är det lilla som gör den stora skillnaden.
Har börjat träna ordentligt den senaste veckan, med längre och längre promenader i högre och högre tempo, med sikte på att kunna dra igång med joggingen så smått. Prövade för ett tag sedan, men då kände jag att muskeln i låret inte var riktigt med.
Har denna veckan gått 5-6 km varje dag, och det känns ok. Inte för ont, och det blir inte värre av att jag rör på mig.

Idag gick jag långt. Dessutom uppför den stora skidbacken, som på sommaren är ett stort gröngräsigt hav; det går en stig precis bredvid liftarna man kan följa upp till toppen. Väl däruppe är det värt mödan. Jag kände mig fri och fredad, längst upp på världens topp. Såg de stora skogarna i öster och hela Göteborg för mina fötter. T o m havet skymtade därborta bakom Älvsborgsbron. Lycka.

På vägen ner kom jag förbi sjön och det flacka partiet innan man kommer tillbaka till Skatås. När det var ca 1,5 km kvar prövade jag joggen försiktigt. Och det höll. Mitt i ösregnet som plötsligt dök upp så upplevde jag ett glädjerus - att ta steg för steg, få känna pulsen i kroppen, följa musiken, och bara känna att det bär. Lycka! Gratis lycka, som slår det mesta!

Ett par timmar senare är jag fortfarande glad, sådär sköntimagen-glad.
Och jag inser plötsligt: idag är det exakt en månad sedan min operation, den 19 juni. En månad som ingen annan i mitt liv. Smärta, glädje, rädsla, oro, ensamhet, förtvivlan. Allt i 100-faldiga doser.

Jag tänker på denna månad jag aldrig kommer att glömma.
Då kommer tårarna. Äntligen.