Hjärna på högvarv

Det händer grejor alltså. Min hjärna går dubbla skift, dag och natt. Jag inser att det behövs så väl, så väl, och är så tacksam över att jag för en gångs skull får lite timing till min fördel. 5 veckors semester är precis rätt förutsättningar för hjärnan att börja bearbeta.
Och det finns att ta av - allt jobbigt som hände innan sjukdomen, hela förloppet, och sedan att tackla det som kommer efter i form av oro, kontroller, etc. Hjärnan blandar högt och lågt, vitt och brett, på dagen när jag är vaken, och på natten i drömmarna.

Och jag låter det komma, låter bilder rulla upp från nu, då och framtiden. Jag vill gå igenom, inte lägga åt sidan i arkivskåp. De dörrarna öppnas förr eller senare ändå, så jag vill gå igenom nu.

2 personer dyker upp oftare än andra, och i alla möjliga konstiga sammanhang. Lilla Fi och min kirurg. Väldigt märklig kombination, tyckte jag först, men det är nog inte så konstigt. De har det gemensamt att de var med när det hände. När jag fick min andra chans, när jag fick det besked jag inte vågade tro på förrän jag hörde det klart och tydligt: allt det maligna är borta. En av dem hade bara en dag på jobbet, den andra en dag att minnas länge.

Så, kära hjärna, som är så mycket smartare än jag. Nu släpper jag kontrollen. Det är du som styr. Jag bara följer med, tittar, lyssnar och reflekterar. Och bearbetar, bit för bit, dag för dag.

PS. Men snälla hjärnan, kan vi inte vila lite tillsammans under nattens mörkaste timmar? Jag tror vi båda behöver det. DS.