Vad gör man? eller Välsignade vardag

Ja, vad gör man då när man får ett glädjebesked så stort att det inte ryms i det vanliga känsloregistret? Så stort att jag inte kan hitta ett enda ord, en enda känsloyttring som kan matcha?
Går man kanske ut på stan o äter o dricker gott och festar hela natten? Ringer alla man känner och skriker och gråter och skrattar om vartannat? Säljer allt man äger och bokar en enkel resa till New York för att ’leva livet’?

Nej, man åker hem och lägger sig en stund. Utmattad men med hjärnan på högvarv, omöjligt att somna.

Äter lite lunch, funderar på en promenad lite senare om orken finns. Funderar på vad jag ska hitta på imorgon. Kanske tvätta bilen.
Jag tror det är så det är för de allra flesta av oss. När motgångar och sorger slår till genom sjukdomar, dödsfall, arbetslöshet, separationer och allt annat elände är det inte det stora och pompösa vi längtar efter utan det vanliga. Det bekanta, det vardagliga. Att få lägga dag till dag – vardag och helgdag, att få knega på på jobbet och längta till fredag, långa eller korta möten med människor man bryr sig om. Det vanliga, bara. Alla de där vanliga dagarna som är ett liv. Det är de jag har längtat efter.

Tröttheten är enorm, och jag inser att det inte är konstigt. De senaste 2 åren har livet bjudit mig på långtidssjukskrivning, 3 operationer, separation, och cancer. Inte underligt att jag är trött.
Men tröttheten är inte resignerad, uppgiven och rädd. Den är mer som en oskriven anteckningsbok som väntar på att bli fylld. Och jag har ett nytt lugn. Jag hinner. När energin börjar sippra tillbaka in i min kropp och själ i stället för att forsa ut. När jag landat. När jag kommit tillbaka till den välsignade vardagen.

När jag ligger i sängen hör jag kyrkklockorna. Kl 15 en fredag, det kan bara betyda en sak – begravning. Och jag tänker: Tack gode Gud att det inte är jag.

Jag vet inte varför jag fått en andra chans, men jag kommer väl på det så småningom.
Och jag vågar, för första gången på mycket länge, tro på en ljusnande framtid.

När jag går ut på balkongen ser jag att den första lilla blomman på min pelargon har slagit ut.