När det närmar sig slutet, i filmer, böcker, berättelser, så tycker jag om när alla trådar knyts ihop. Inget abrupt slut som lämnar mycket till läsaren/tittaren att fantisera och dra slutsatser om, utan en full redogörelse för hur allt slutar, och gärna även en "6 månader senare"-sekvens på slutet så man verkligen får alla fakta.
Så, nu när jag skriver det sista inlägget i den här bloggen, så önskar jag att jag kunde göra likadant, både för min egen skull, och för dig som läser. Önskar jag kunde berätta om vad som hände sen - var det maligna melanomet den enda cancer jag fick? Hur gick det med magen? Hittade jag och Mannen ett sätt att närma oss varann, för att kunna gå vidare, kanske en ny Lobelia för honom och en ny Man för mig? Lyckades jag släppa skulden? Hur gick det med rädslan, som dominerade mitt liv under hela denna period? Blev jag uppsagd i varselvågen? Fick jag det vanliga liv som jag drömde om?
Att jag inte lämnar svaren beror inte på att jag vill undanhålla dem, utan på att jag inte vet. Jag hade hoppats kunna få sluta åtminstone någon cirkel, men så blir det inte, utan alla trådar är onystade.
Nu återstår bara att tacka för mig. Fastän jag kan så många ord så finner jag inte de rätta för att tacka alla er, kända och okända, nära och långt borta, som följt mig genom denna blogg-resa. Läst, kommenterat, tänkt på mig, brytt er om. Det pratas mycket om hur kallt vårt samhälle blivit, men jag kan inte hålla med. När människor som aldrig sett varandra, inte skulle känna igen varann om de möttes på gatan, samlas i cyberrymden och delar sina innersta tankar, drömmar, rädslor och stöttar, skrattar, gråter tillsammans, då kan jag inte säga att samhället är kallt. För jag har fått så mycket värme, så mycket bry om. Det som började som en kanal för mig att få ur mig allt som bara bubblade, det blev så mycket mer; mer än jag någonsin kunnat ana.
Nu fortsätter mitt liv och mina strävanden. Vad gäller min sjukdom så vill jag hitta forum där jag kan få berätta för andra hur det är att få cancer vid 38 års ålder, och om allt som hänt med mig. Om du som läser har ett forum där jag kan passa, låt mig veta. Jag vill ge något tillbaka, vill hjälpa andra, och också ge en hemsk, stigmatiserad sjukdom ett ansikte. Ett friskt ansikte.
Tack alla som läst, stöttat, funnits där -fysiskt eller i tanken. Det känns sorgligt att sluta skriva, jag kommer att sakna gemenskapen här. Jag är frestad att lägga undan detta inlägg i byrålådan och skriva på som vanligt. Men, nu är det dags.
Till dig som läser vill jag säga 2 saker:
Tack. Från hjärtat. Tack.
och
Malignt melanom är en av de snabbast ökande cancerformerna i Sverige. Bli inte en i den statistiken. Ta det varligt med solen i sommar, snälla. Visa att du lärt dig något av mig.
PS. Lilla Lobelias brevlåda är öppen ifall du vill skicka en rad: lilla.lobelia@hotmail.com
lördag 7 februari 2009
söndag 1 februari 2009
måndag 26 januari 2009
Det finns bra men-parenteser också.
Jag är snorig och halsen värker (men för övrigt känns det bra).
Det är mycket på jobbet (men inte otäckt mycket).
Det var en jättehög med räkningar att betala denna månaden, men lönen som kommer imorgon är lite större än den var förra året.
Litteraturlistan för vårens kurs är diger. Men det är intressant, för det mesta.
Jag tänker mycket på Mannen, det går i vågor och gör ont ibland. Men jag har också stunder när jag tänker med värme på allt vi upplevt tillsammans. Att jag, fröken Stiff, fått uppleva så stark passion.
Jag fick cancer. Men blev bra. Jag separerade. Men överlevde.
Och jag har kommit så långt att jag kan sitta här och sura över en förkylning. Börjar jag ana ett vanligt liv? Kan det vara så fantastiskt?
Det är mycket på jobbet (men inte otäckt mycket).
Det var en jättehög med räkningar att betala denna månaden, men lönen som kommer imorgon är lite större än den var förra året.
Litteraturlistan för vårens kurs är diger. Men det är intressant, för det mesta.
Jag tänker mycket på Mannen, det går i vågor och gör ont ibland. Men jag har också stunder när jag tänker med värme på allt vi upplevt tillsammans. Att jag, fröken Stiff, fått uppleva så stark passion.
Jag fick cancer. Men blev bra. Jag separerade. Men överlevde.
Och jag har kommit så långt att jag kan sitta här och sura över en förkylning. Börjar jag ana ett vanligt liv? Kan det vara så fantastiskt?
söndag 25 januari 2009
Årets första bild blev annorlunda än jag tänkte
Första bilden för i år blev kvinnan med blommorna. Vid en dejt IRL var det kärlek vid första ögonkastet och nu finns hon hemma i mitt vardagsrum.
Kameran får vänta. Under tiden begrundar jag de kloka kommentarerna jag fick från tre kloka kvinnor. De handlar om inre bilder och om mig själv, en levande bild som med all önskvärd tydlighet förmedlar vem jag är och hur mitt år var 2008.
Kameran får vänta. Under tiden begrundar jag de kloka kommentarerna jag fick från tre kloka kvinnor. De handlar om inre bilder och om mig själv, en levande bild som med all önskvärd tydlighet förmedlar vem jag är och hur mitt år var 2008.
lördag 24 januari 2009
Om att fylla årets folder
Jag behöver en bild av mig själv och går därför igenom disken där jag har alla foton. Man kan nästan säga att det är en digital odyssé över mitt och mannens liv tillsammans med allt jag kopierade från datorn när vi flyttade isär - foton, musik, viktiga papper etc.
Jag går igenom fotomapparna, prydligt sorterade årsvis. Det är bitterljuvt. Jag ser bilder från resor, högtider, skolavslutningar, renoveringar, byggandet av ett nytt hus. Planer, framtidstro, ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Två människor som aldrig trodde att just de var typen som drabbas av stor passion, en liten flicka med råttsvansar som plötsligt är tonåring. Det sticker till i hjärtat, men jag kan också känna en viss, lite märklig glädje, så gott det går om man betänker att allt nu är borta. En tacksamhet att jag fått vara med om allt detta, kombinerat med smärta.
Jag går igenom, år för år, och klickar slutligen på mappen 2008.
Den är tom. Inte en bild.
"Inte konstigt" är min första tanke. "Det kryllade ju inte direkt av minnesvärda, förevigansvärda ögonblick under det jädra piss-året (nyanserad is my second name. NOT).
Fast ändå. Den senaste bilden på mig, eller som jag tog, är från september 2007. Det känns enormt avlägset.
2008 är ett år som jag aldrig kommer att blanda ihop med andra år. Det var ett år som förändrat mig, mitt liv, och hur jag ser på livet. Och inte en bild finns. Från de saker som faktiskt var bra. På de fysiska förändringar jag genomgick. Jag inser att det hade varit bra att ha.
Jag hoppar in på Mamma Melissas blogg och ser bilderna på deras flickor som föddes, drog några korta andetag i denna världen, och for vidare till en bättre. Jag är övertygad om att Mamma o Pappa Melissa i den stunden inte kunde ana hur viktiga bilderna skulle bli framöver. Det grämer mig att jag inte har några sådana bilder.
Men det som varit kan jag inte göra något åt.
Imorgon ska jag på utställning med en konstnär jag tycker mycket om. Sedan jag såg hennes verk första gången för något år sedan har det varit en tavla jag fastnat särskilt för. Den är ännu inte såld, trots flera utställningar - ett tecken?
Jag har inte tyckt jag har haft råd att köpa den, men bestämde mig i veckan för att nu ska jag köpa den. Men - jag kanske ska köpa en ny kamera istället och göra egna bilder? Jag vill inte ha ännu en tom folder bland fotofilerna.
Ett tomt år -det är värre än vilket innehåll som helst.
Jag går igenom fotomapparna, prydligt sorterade årsvis. Det är bitterljuvt. Jag ser bilder från resor, högtider, skolavslutningar, renoveringar, byggandet av ett nytt hus. Planer, framtidstro, ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Två människor som aldrig trodde att just de var typen som drabbas av stor passion, en liten flicka med råttsvansar som plötsligt är tonåring. Det sticker till i hjärtat, men jag kan också känna en viss, lite märklig glädje, så gott det går om man betänker att allt nu är borta. En tacksamhet att jag fått vara med om allt detta, kombinerat med smärta.
Jag går igenom, år för år, och klickar slutligen på mappen 2008.
Den är tom. Inte en bild.
"Inte konstigt" är min första tanke. "Det kryllade ju inte direkt av minnesvärda, förevigansvärda ögonblick under det jädra piss-året (nyanserad is my second name. NOT).
Fast ändå. Den senaste bilden på mig, eller som jag tog, är från september 2007. Det känns enormt avlägset.
2008 är ett år som jag aldrig kommer att blanda ihop med andra år. Det var ett år som förändrat mig, mitt liv, och hur jag ser på livet. Och inte en bild finns. Från de saker som faktiskt var bra. På de fysiska förändringar jag genomgick. Jag inser att det hade varit bra att ha.
Jag hoppar in på Mamma Melissas blogg och ser bilderna på deras flickor som föddes, drog några korta andetag i denna världen, och for vidare till en bättre. Jag är övertygad om att Mamma o Pappa Melissa i den stunden inte kunde ana hur viktiga bilderna skulle bli framöver. Det grämer mig att jag inte har några sådana bilder.
Men det som varit kan jag inte göra något åt.
Imorgon ska jag på utställning med en konstnär jag tycker mycket om. Sedan jag såg hennes verk första gången för något år sedan har det varit en tavla jag fastnat särskilt för. Den är ännu inte såld, trots flera utställningar - ett tecken?
Jag har inte tyckt jag har haft råd att köpa den, men bestämde mig i veckan för att nu ska jag köpa den. Men - jag kanske ska köpa en ny kamera istället och göra egna bilder? Jag vill inte ha ännu en tom folder bland fotofilerna.
Ett tomt år -det är värre än vilket innehåll som helst.
fredag 23 januari 2009
Inga mer men-parenteser
Jag pustar ut efter en hektisk vecka. Mycket på jobbet; mycket politik, gnabb, och en våt varselfilt över alltihopa. Mycket på fritiden.
Men, det finns glädjeämnen:
Jag har orkat med, trots det tuffa tempot (men nästa vecka blir ännu tuffare).
Jag hade ett jättepositivt samtal med en kollega idag (men vet att många inte mår bra).
Jag klarade min tenta med bred marginal (men nu är det mycket med nya kursen).
Överlevarkvinnan är tillbaka på jobbet (men jag är lite orolig för henne ändå).
Mina hälsenor börjar äntligen läka (men det är långt kvar till joggingrundan).
Det är skönt att kunna känna glädje över saker och ting, efter en lång lång period av likgiltighet och total oförmåga att se ens den minsta ljusglimt. Det är väl som med träning; de grenar man inte tränar lägger man av sig inom. Så jag bestämmer mig för att sätta upp ett nytt träningsmål inom området Känna Glädje. Att när jag gör det, då ska jag försöka att bara göra det; alltså helt utan men-parenteser.
Det svåraste delmålet blir två:
1. Jag är bra och duger som jag är, utan: (men jag har ju många brister också).
Och, framför alla andra:
2. Jag har haft cancer, och blivit frisk, utan (men, man kan ju få ett återfall när som helst).
En utmaning fullt i klass med Ironman. Ironwoman får det bli.
Och betydligt färre men-parenteser.
Men, det finns glädjeämnen:
Jag har orkat med, trots det tuffa tempot (men nästa vecka blir ännu tuffare).
Jag hade ett jättepositivt samtal med en kollega idag (men vet att många inte mår bra).
Jag klarade min tenta med bred marginal (men nu är det mycket med nya kursen).
Överlevarkvinnan är tillbaka på jobbet (men jag är lite orolig för henne ändå).
Mina hälsenor börjar äntligen läka (men det är långt kvar till joggingrundan).
Det är skönt att kunna känna glädje över saker och ting, efter en lång lång period av likgiltighet och total oförmåga att se ens den minsta ljusglimt. Det är väl som med träning; de grenar man inte tränar lägger man av sig inom. Så jag bestämmer mig för att sätta upp ett nytt träningsmål inom området Känna Glädje. Att när jag gör det, då ska jag försöka att bara göra det; alltså helt utan men-parenteser.
Det svåraste delmålet blir två:
1. Jag är bra och duger som jag är, utan: (men jag har ju många brister också).
Och, framför alla andra:
2. Jag har haft cancer, och blivit frisk, utan (men, man kan ju få ett återfall när som helst).
En utmaning fullt i klass med Ironman. Ironwoman får det bli.
Och betydligt färre men-parenteser.
onsdag 21 januari 2009
Livets grymma ironi
I går hade jag mycket att tänka på. Överlevarkvinnan på sjukhus, min styvmamma på sjukhus.
På förmiddagen fick jag reda på av en kollega att han måste åka till sjukhuset han också. Hans far hade fått en hjärtinfarkt redan på natten, och åkt in, och på förmiddagen kom ett bakslag i form ett hjärtstillestånd.
Tack vare att han redan var på sjukhuset fick pappan bra och snabb hjälp och hjärtat kom igång.
I samband med detta framkom också en del andra symptom, bl a feber, som gjorde att man letade efter något annat som kunde vara fel.
Nu kommer det. Jahadå. Cancer. I bukspottskörteln. Som spritt sig.
När jag möter min kollega i korridoren idag är han askgrå i ansiktet och ögonen ber: Ta bort mig. Låt det här gå över. Snälla hjälp mig.
Inte ett skit kan jag göra. Bara förbanna den sjukdom som kan göra så mycket skada i en kropp nästan helt i smyg. Lite ont i magen var det som hade känts, men pappan hade härlett det lilla ömma till en operation han gjort tidigare. Inget annat hade märkts. Och sen, när man upptäcker det, då har det gått långt.
Vilken fruktansvärd, fasansfull ironi. Klara en hjärtinfarkt, få hjärtstillestånd. Samma dygn överleva och få besked om cancer. Om jag inte hade mina 'vårda ditt språk'-spärrar skulle det här nedan nu komma en kavalkad av otidigheter.
Det som hänt stöttar mig i två saker jag hävdat ett bra tag:
1. Sök läkare. Gå inte omkring med saker som känns som om de ändrat sig, aldrig så lite, i kroppen: en liten knöl i bröstet, lite ont i magen, en fläck som killar; ovanligt matt o trött.
2. Den smärta jag såg i min kollegas ögon har jag sett i mina egna, i mina anhörigas, i oroliga, sörjande människors ögon. Den smärtan - den är priset vi betalar. För att älska.
På förmiddagen fick jag reda på av en kollega att han måste åka till sjukhuset han också. Hans far hade fått en hjärtinfarkt redan på natten, och åkt in, och på förmiddagen kom ett bakslag i form ett hjärtstillestånd.
Tack vare att han redan var på sjukhuset fick pappan bra och snabb hjälp och hjärtat kom igång.
I samband med detta framkom också en del andra symptom, bl a feber, som gjorde att man letade efter något annat som kunde vara fel.
Nu kommer det. Jahadå. Cancer. I bukspottskörteln. Som spritt sig.
När jag möter min kollega i korridoren idag är han askgrå i ansiktet och ögonen ber: Ta bort mig. Låt det här gå över. Snälla hjälp mig.
Inte ett skit kan jag göra. Bara förbanna den sjukdom som kan göra så mycket skada i en kropp nästan helt i smyg. Lite ont i magen var det som hade känts, men pappan hade härlett det lilla ömma till en operation han gjort tidigare. Inget annat hade märkts. Och sen, när man upptäcker det, då har det gått långt.
Vilken fruktansvärd, fasansfull ironi. Klara en hjärtinfarkt, få hjärtstillestånd. Samma dygn överleva och få besked om cancer. Om jag inte hade mina 'vårda ditt språk'-spärrar skulle det här nedan nu komma en kavalkad av otidigheter.
Det som hänt stöttar mig i två saker jag hävdat ett bra tag:
1. Sök läkare. Gå inte omkring med saker som känns som om de ändrat sig, aldrig så lite, i kroppen: en liten knöl i bröstet, lite ont i magen, en fläck som killar; ovanligt matt o trött.
2. Den smärta jag såg i min kollegas ögon har jag sett i mina egna, i mina anhörigas, i oroliga, sörjande människors ögon. Den smärtan - den är priset vi betalar. För att älska.
söndag 18 januari 2009
Om mina brandvarnare - den i taket och den inom mig
Jag har tänkt sedan jag skrev om det här med att lära sig och tenta av. Funderat över vilka lärdomar jag har fått med mig under det senaste året. Tankarna har dansat runt, men ännu inte konformerat sig såpass att jag kan komma till några slutsatser.
En slutsats drog jag när söndagsmiddagen skulle tillagas. Olja på plåt, kyckling i plåt, in i ugnen. När jag tar ut plåten för att fylla på med grönsaker så inser jag blixtsnabbt 6 saker:
1. Det finns en hel del olja på plåten, men den är bara täckt till 20%, av kycklingen. Resten av utrymmet väntar på grönsakerna.
2. Varm olja orsakar en väldig massa os när man tar ut plåten ur ugnen.
3. Jag har inte satt på fläkten.
4. Min brandvarnare fungerar.
5. Man blir paralyserad av starka höga ljud.
6. Det är 2,70 i takhöjd i min lägenhet.
(Egentligen är det 7 saker men den 7e är så pinsam - jag struntar nämligen i att sticka ut huvudet i trappuppgången o ropa: "ingen fara, det är bara jag som lagar mat." Av detta kan man dra slutsatsen att nr 7 är: jag är feg. Men va fasen... jag väljer att släppa det.)
När både brandvarnaren och pulsen kommit ner så ser jag en lärdom i anknytning till det jag gått och tänkt på.
Min härliga kombination av separation och cancer, det var den varma oljan. Den effekt den hade på mitt system, både kroppsligt och själsligt är brandvarnaren. Fast min inre brandvarnare har stått och tjutit under väldigt lång tid. Inte hela tiden, men till och från. Och jag ser mönstret, och lärdomen: För att kunna tänka klart och redigt på nästa steg och inte springa runt som en galning med rusande puls så måste man först stänga av brandvarnaren.
För att återfå lugnet efter middags-malören tar jag ett stort glas rödvin. Men, när själens brandvarnare larmar för fullt - vad är det då som motsvarar det där vinglaset?
Och hux flux har jag ännu mer att fundera över.
En slutsats drog jag när söndagsmiddagen skulle tillagas. Olja på plåt, kyckling i plåt, in i ugnen. När jag tar ut plåten för att fylla på med grönsaker så inser jag blixtsnabbt 6 saker:
1. Det finns en hel del olja på plåten, men den är bara täckt till 20%, av kycklingen. Resten av utrymmet väntar på grönsakerna.
2. Varm olja orsakar en väldig massa os när man tar ut plåten ur ugnen.
3. Jag har inte satt på fläkten.
4. Min brandvarnare fungerar.
5. Man blir paralyserad av starka höga ljud.
6. Det är 2,70 i takhöjd i min lägenhet.
(Egentligen är det 7 saker men den 7e är så pinsam - jag struntar nämligen i att sticka ut huvudet i trappuppgången o ropa: "ingen fara, det är bara jag som lagar mat." Av detta kan man dra slutsatsen att nr 7 är: jag är feg. Men va fasen... jag väljer att släppa det.)
När både brandvarnaren och pulsen kommit ner så ser jag en lärdom i anknytning till det jag gått och tänkt på.
Min härliga kombination av separation och cancer, det var den varma oljan. Den effekt den hade på mitt system, både kroppsligt och själsligt är brandvarnaren. Fast min inre brandvarnare har stått och tjutit under väldigt lång tid. Inte hela tiden, men till och från. Och jag ser mönstret, och lärdomen: För att kunna tänka klart och redigt på nästa steg och inte springa runt som en galning med rusande puls så måste man först stänga av brandvarnaren.
För att återfå lugnet efter middags-malören tar jag ett stort glas rödvin. Men, när själens brandvarnare larmar för fullt - vad är det då som motsvarar det där vinglaset?
Och hux flux har jag ännu mer att fundera över.
torsdag 15 januari 2009
Livets lärobok
På lördag sitter jag i en sal på en högskola 2 timmar söderut och skriver en tenta på höstens kurs.
Jag gillar det här med prov, tentor, vad man nu väljer att kalla det. Det är något tryggt strukturerat i ordningen att stå inför en uppgift, skumma innehållet, läsa in, öva, och till slut märka att det sitter där. Snyggt och prydligt få spalta upp sina kunskaper på ett papper, lämna in, och förhoppningsvis bli godkänd. Sen tar man med sig sina nyvunna, på papper godkända, kunskaper och går vidare, mot nya mål.
Jag önskar jag kunde hantera livet på samma sätt. Stå inför det stora okända, närma mig, bekanta mig med det, för att sedan gå in i detalj i allt från himmelska himlen till det mest helvetiska helvete. När detta gåtts igenom får jag skriva ner vad jag lärt mig och lite visare kan jag nu gå vidare.
De första delarna kommer ju liksom automatiskt - man stöter på saker i livet eller de väljer mig. Men det är sen, när jag kommer till skriva ner vad jag lärt mig-delen, bli visare, och gå vidare som det börjar tjorva till sig. Det blir mer vara förvirrad, ledsen, arg, rädd, orolig. Känna sig värdelös, modlös och hopplös. Stå och stampa. Inget 'gå vidare' i sikte.
Jag ser en ny vinkel. Jag kan aldrig vara 'tacksam' eller 'glad' för allt som hänt mig de senaste åren, det vore falskt. Men jag måste väl i himlens höga namn ha lärt mig något? Om mig själv? Om livet? Och lite mer detaljerat och personligt än 'det som inte dödar härdar', typ. Ett helt idiotiskt uttryck, för övrigt.
Jag måste fundera. Vad har jag lärt mig? Behöver jag kanske tenta av kapitlen långtidssjukskrivning, separation och cancersjukdom i livets lärobok och sedan gå vidare till nästa kapitel? Det betyder inte att de jag redan läst försvinner. Men man kan ju inte läsa samma kapitel om och om igen när det finns så många nya intressanta längre fram i boken.
Jag gillar det här med prov, tentor, vad man nu väljer att kalla det. Det är något tryggt strukturerat i ordningen att stå inför en uppgift, skumma innehållet, läsa in, öva, och till slut märka att det sitter där. Snyggt och prydligt få spalta upp sina kunskaper på ett papper, lämna in, och förhoppningsvis bli godkänd. Sen tar man med sig sina nyvunna, på papper godkända, kunskaper och går vidare, mot nya mål.
Jag önskar jag kunde hantera livet på samma sätt. Stå inför det stora okända, närma mig, bekanta mig med det, för att sedan gå in i detalj i allt från himmelska himlen till det mest helvetiska helvete. När detta gåtts igenom får jag skriva ner vad jag lärt mig och lite visare kan jag nu gå vidare.
De första delarna kommer ju liksom automatiskt - man stöter på saker i livet eller de väljer mig. Men det är sen, när jag kommer till skriva ner vad jag lärt mig-delen, bli visare, och gå vidare som det börjar tjorva till sig. Det blir mer vara förvirrad, ledsen, arg, rädd, orolig. Känna sig värdelös, modlös och hopplös. Stå och stampa. Inget 'gå vidare' i sikte.
Jag ser en ny vinkel. Jag kan aldrig vara 'tacksam' eller 'glad' för allt som hänt mig de senaste åren, det vore falskt. Men jag måste väl i himlens höga namn ha lärt mig något? Om mig själv? Om livet? Och lite mer detaljerat och personligt än 'det som inte dödar härdar', typ. Ett helt idiotiskt uttryck, för övrigt.
Jag måste fundera. Vad har jag lärt mig? Behöver jag kanske tenta av kapitlen långtidssjukskrivning, separation och cancersjukdom i livets lärobok och sedan gå vidare till nästa kapitel? Det betyder inte att de jag redan läst försvinner. Men man kan ju inte läsa samma kapitel om och om igen när det finns så många nya intressanta längre fram i boken.
tisdag 13 januari 2009
Att hålla det jag lovar
Doktor Us förklaringar och lugnande ord, de lyckas jag själv väldigt bra med att bryta ner. Hjärnan går på högvarv hela tiden och så var det ju det här med min livliga fantasi, som jag har så mycket glädje av, men som ställer till det i just sådana här fall.
Och så internet. Det finns oändligt mycket information på internet, och det är ju bra. Men inte nu, för mig, i det här sammanhanget. Man kan läsa hur mycket som helst om reflux och esofagus och dyspepsi och diagnostisera sig själv med allt från alltför fiberfattig kost via glutenintolerans och irritabel tarm till cancer i bukspottskörteln. För varje artikel jag läser så går jag igenom hela skalan och hamnar givetvis i den yttersta, värsta änden. Läser det som gynnar rädslans syften. Rädslan, vars grepp jag lyckats glida ur lite, lite grann under den senaste tiden. Jag vill INTE tillbaka dit, vet hur hårt jag kämpat för att ta mig ur det greppet och fortfarande kämpar varje dag.
Jag vet tillräckligt nu, mer än tillräckligt. Detta hysteriska surfande måste få ett slut.
Min kloka vän Lilla Fi avkräver mig ett löfte. Inget mer sjukdomssurfande. När det kliar i fingrarna att fråga Dr Google, då ska jag istället skriva ett mail till henne.
Hoppas hon har en stor mailbox.
Men jag förstår att hon inte klämmer ur mig detta löfte för att göra livet surt för mig, utan för att hon bryr sig så mycket om mig.
Just därför kan jag inte bryta löftet.
Och så internet. Det finns oändligt mycket information på internet, och det är ju bra. Men inte nu, för mig, i det här sammanhanget. Man kan läsa hur mycket som helst om reflux och esofagus och dyspepsi och diagnostisera sig själv med allt från alltför fiberfattig kost via glutenintolerans och irritabel tarm till cancer i bukspottskörteln. För varje artikel jag läser så går jag igenom hela skalan och hamnar givetvis i den yttersta, värsta änden. Läser det som gynnar rädslans syften. Rädslan, vars grepp jag lyckats glida ur lite, lite grann under den senaste tiden. Jag vill INTE tillbaka dit, vet hur hårt jag kämpat för att ta mig ur det greppet och fortfarande kämpar varje dag.
Jag vet tillräckligt nu, mer än tillräckligt. Detta hysteriska surfande måste få ett slut.
Min kloka vän Lilla Fi avkräver mig ett löfte. Inget mer sjukdomssurfande. När det kliar i fingrarna att fråga Dr Google, då ska jag istället skriva ett mail till henne.
Hoppas hon har en stor mailbox.
Men jag förstår att hon inte klämmer ur mig detta löfte för att göra livet surt för mig, utan för att hon bryr sig så mycket om mig.
Just därför kan jag inte bryta löftet.
måndag 12 januari 2009
Doktor U och jag.
Jag är patient på en liten privat vårdcentral som mer känns som ett kontor än en sjukvårdsinrättning. Stämningen är lugn, professionell och personlig.
Syster I och doktor U har varit med på min cancerresa, de känner mig rätt väl nu. De vet att jag gärna håller mig långt från sjukvården och inte ringer i onödan
De vet min medicinska bakgrund och att min mamma dog i magsäckscancer.
Så när jag ringer och berättar att jag haft lite problem med magen i 3 månader och mycket problem i 3 veckor, då går det undan. Ett dygn efter jag pratat med syster I har jag en lång o rejäl tid hos doktor U som frågar, förklarar och undersöker. Samt ser till att jag töms på 3 rör med blod.
Med stor respekt berättar hon att när en person som jag har ont i magen måste det utredas, men behöver inte vara allvarligt. Hon hoppas att förklaringen är att allt jag haft i mitt liv nu parkerat i magen, men är noga med att påpeka att hon måste VETA innan hon kan säga någonting.
Med magar är det uteslutningsmetoden, berättar hon. Vi börjar med syrahämmare, fekalieprover och remiss för gastroskopi.
'Du ska inte behöva vänta på det här, det är för oroligt för dig' säger hon. 'Är remisstiden för lång hos den läkaren vi använder för gastroskopi så får jag ringa din kirurg i Borås och prata med honom. Han är fortfarande din ansvarige läkare och måste ta detta på allvar. Du sa ju till honom i oktober att du mådde illa, han måste följa upp det. Men oroa dig inte, vi löser detta.'
Doktor U har fattat, hon har verkligen fattat. När man får såhär pass allvarliga magproblem efter 39 år med järnmage, och med mitt bagage - vad blir man då? Orolig. Hur brukar oro yttra sig? Ont i magen. Vad behöver man då? Någon som förklarar, berättar. Lindrar oron. Inte genom att förringa eller släta över. Utan genom att möta min blick, svara på mina frågor, undervisa, berätta vad som händer sen, och sen.
Klart jag är orolig. Men doktor U gör det lättare. Och visar mig att en del läkare väljer just det yrket för att de tycker om att ha med människor att göra. Och dessutom är bra på det. Jag avskyr ju att ha med sjukvården att göra, men när jag väl måste det, då vill jag att det ska vara så här. Se mig, lyssna på mig, förklara för mig, ingjut lugn och förtroende. Svårare än så är det inte.
Syster I och doktor U har varit med på min cancerresa, de känner mig rätt väl nu. De vet att jag gärna håller mig långt från sjukvården och inte ringer i onödan
De vet min medicinska bakgrund och att min mamma dog i magsäckscancer.
Så när jag ringer och berättar att jag haft lite problem med magen i 3 månader och mycket problem i 3 veckor, då går det undan. Ett dygn efter jag pratat med syster I har jag en lång o rejäl tid hos doktor U som frågar, förklarar och undersöker. Samt ser till att jag töms på 3 rör med blod.
Med stor respekt berättar hon att när en person som jag har ont i magen måste det utredas, men behöver inte vara allvarligt. Hon hoppas att förklaringen är att allt jag haft i mitt liv nu parkerat i magen, men är noga med att påpeka att hon måste VETA innan hon kan säga någonting.
Med magar är det uteslutningsmetoden, berättar hon. Vi börjar med syrahämmare, fekalieprover och remiss för gastroskopi.
'Du ska inte behöva vänta på det här, det är för oroligt för dig' säger hon. 'Är remisstiden för lång hos den läkaren vi använder för gastroskopi så får jag ringa din kirurg i Borås och prata med honom. Han är fortfarande din ansvarige läkare och måste ta detta på allvar. Du sa ju till honom i oktober att du mådde illa, han måste följa upp det. Men oroa dig inte, vi löser detta.'
Doktor U har fattat, hon har verkligen fattat. När man får såhär pass allvarliga magproblem efter 39 år med järnmage, och med mitt bagage - vad blir man då? Orolig. Hur brukar oro yttra sig? Ont i magen. Vad behöver man då? Någon som förklarar, berättar. Lindrar oron. Inte genom att förringa eller släta över. Utan genom att möta min blick, svara på mina frågor, undervisa, berätta vad som händer sen, och sen.
Klart jag är orolig. Men doktor U gör det lättare. Och visar mig att en del läkare väljer just det yrket för att de tycker om att ha med människor att göra. Och dessutom är bra på det. Jag avskyr ju att ha med sjukvården att göra, men när jag väl måste det, då vill jag att det ska vara så här. Se mig, lyssna på mig, förklara för mig, ingjut lugn och förtroende. Svårare än så är det inte.
fredag 9 januari 2009
Jag har fått en tår-hink
Jag fick en hink av mamma Melissa i en kommentar idag. Den står här bredvid min favoritmöbel, schäslongen, som jag inte har för avsikt att lämna under hela kvällen. Jag ser inte hinken som en sådan där vanlig i plast utan en sådan där fin förzinkad eller vad det nu heter. Den passar rätt bra in i möblemanget för övrigt.
Lite ovant att sitta med en hink bredvid sig, känns lite grann som magsjuke-varning.
Men det var så klokt, det som den kloka kvinnan sagt till Mamma Melissa. De tårar jag har gråtit, de är gråtna (eller vad nu passivformen av gråta kan tänkas heta). Det är inte samma tårar som går runt utan när de väl passerat genom mitt system så hamnar de i hinken och kommer inte tillbaka. Jag hoppas att när hinken är full så är jag lite tommare. På tungsinne, melankoli, förtvivlan, sorg och hopplöshet. Inte förrän man tömmer kan man fylla på med nytt.
Under tiden lyssnar jag på tårarna som porlar ner i hinken.
Lite ovant att sitta med en hink bredvid sig, känns lite grann som magsjuke-varning.
Men det var så klokt, det som den kloka kvinnan sagt till Mamma Melissa. De tårar jag har gråtit, de är gråtna (eller vad nu passivformen av gråta kan tänkas heta). Det är inte samma tårar som går runt utan när de väl passerat genom mitt system så hamnar de i hinken och kommer inte tillbaka. Jag hoppas att när hinken är full så är jag lite tommare. På tungsinne, melankoli, förtvivlan, sorg och hopplöshet. Inte förrän man tömmer kan man fylla på med nytt.
Under tiden lyssnar jag på tårarna som porlar ner i hinken.
torsdag 8 januari 2009
Loser-galan
Det är mycket galor nu. Idrottsgalan, Grammisgalan, Guldbaggegalan.
Ett tillskott till dessa skulle kanske kunna vara Losergalan:
”Välkomna välkomna gott folk till årets Losergala. Nu är det dags att utse årets loser för år 2008. I år tog det juryn ungefär 20 sekunder att utse årets Loser, det var med andra ord inte något särskilt jämnt race.
Året Loser har under 2008 lyckats med att uppnå och samla på sig följande:
Genomgått ett par mindre operationer.
Fått cancer, givetvis med diverse komplikationer och följder.
Skadat hälsenorna så hon inte kan ägna sig åt favoritsysselsättningen jogging.
En riktigt illa skött separation som hon givetvis inte kan gå vidare efter utan fortsätter älta i oändlighet.
Extremt otrevlig mot familj och många vänner.
Ensammast i kommunen, börjar närma sig eremitstadiet. Tycker aldrig att något är kul och undviker sociala kontakter i möjligaste mån.
Så mina damer och herrar, låt mig presentera Årets Loser 2008: Lilla Lobelia!
Och alla ni därute som vill ta upp kampen om 2009 års utmärkelse: det är dags att sätta igång direkt för Lilla Lobelia har redan rivstartat med total uppgivenhet, hopplöshet och en gränslös pessimistisk syn på framtiden. Det ryktas även att hon är på gång inom sjukvården igen, nu sedan magen tydligen inte längre pallar trycket. Ord som gastroskopi har nämnts. Så, upp till kamp! Det var allt från årets Loser-gala. Tack för att ni var med oss och ha en riktigt trevlig kväll!”
Ett tillskott till dessa skulle kanske kunna vara Losergalan:
”Välkomna välkomna gott folk till årets Losergala. Nu är det dags att utse årets loser för år 2008. I år tog det juryn ungefär 20 sekunder att utse årets Loser, det var med andra ord inte något särskilt jämnt race.
Året Loser har under 2008 lyckats med att uppnå och samla på sig följande:
Genomgått ett par mindre operationer.
Fått cancer, givetvis med diverse komplikationer och följder.
Skadat hälsenorna så hon inte kan ägna sig åt favoritsysselsättningen jogging.
En riktigt illa skött separation som hon givetvis inte kan gå vidare efter utan fortsätter älta i oändlighet.
Extremt otrevlig mot familj och många vänner.
Ensammast i kommunen, börjar närma sig eremitstadiet. Tycker aldrig att något är kul och undviker sociala kontakter i möjligaste mån.
Så mina damer och herrar, låt mig presentera Årets Loser 2008: Lilla Lobelia!
Och alla ni därute som vill ta upp kampen om 2009 års utmärkelse: det är dags att sätta igång direkt för Lilla Lobelia har redan rivstartat med total uppgivenhet, hopplöshet och en gränslös pessimistisk syn på framtiden. Det ryktas även att hon är på gång inom sjukvården igen, nu sedan magen tydligen inte längre pallar trycket. Ord som gastroskopi har nämnts. Så, upp till kamp! Det var allt från årets Loser-gala. Tack för att ni var med oss och ha en riktigt trevlig kväll!”
onsdag 7 januari 2009
Islossningen är här.
Plötsligt, i bilen på väg hem så kommer det över mig. Jag kör på Norrleden, precis innan fartkameran vid Vädermotet.
Det är så starkt att det blixtrar framför ögonen och jag känner hur det krampar i magen. Jag blir iskall samtidigt som jag känner svetten på ryggen.
Jag tror att jag skrek rakt ut.
Sen kom tårarna, och har fortsatt komma sedan dess.
Allt kommer nu. Inte i några förskönande fluffiga pasteller. I kalla, grälla färger, präglade av realism. Jag kan inte minnas när jag kände så starkt senast, så förtvivlat, naket. Jag ser mängder av bilder framför mig. De handlar om mig. Det som hänt mig. Alla insikter. Dödsångesten, förtvivlan över 'just jag'. Hopplösheten. Vännerna som vill förstå men som jag inte släpper in. Han som jag älskar så mycket och sårat så fruktansvärt. Skuld. Skam. Smärta. Och en bedövande, förlamande ensamhet. Självförvållad. Anklagande. Antagligen rättvis, om det nu finns något sådant som rättvisa.
Mitt stora isblock har börjat smälta. Jag inser att det som finns däri är saker som frusits in under många, många år. Det känns som om min själ ska svämma över och mitt hjärta brista. Och fastän det nu är snart 6 timmar sedan jag satt där i bilen så rinner tårarna konstant. Undrar om det är den vägen allt smältvatten ska ut.
Det är så starkt att det blixtrar framför ögonen och jag känner hur det krampar i magen. Jag blir iskall samtidigt som jag känner svetten på ryggen.
Jag tror att jag skrek rakt ut.
Sen kom tårarna, och har fortsatt komma sedan dess.
Allt kommer nu. Inte i några förskönande fluffiga pasteller. I kalla, grälla färger, präglade av realism. Jag kan inte minnas när jag kände så starkt senast, så förtvivlat, naket. Jag ser mängder av bilder framför mig. De handlar om mig. Det som hänt mig. Alla insikter. Dödsångesten, förtvivlan över 'just jag'. Hopplösheten. Vännerna som vill förstå men som jag inte släpper in. Han som jag älskar så mycket och sårat så fruktansvärt. Skuld. Skam. Smärta. Och en bedövande, förlamande ensamhet. Självförvållad. Anklagande. Antagligen rättvis, om det nu finns något sådant som rättvisa.
Mitt stora isblock har börjat smälta. Jag inser att det som finns däri är saker som frusits in under många, många år. Det känns som om min själ ska svämma över och mitt hjärta brista. Och fastän det nu är snart 6 timmar sedan jag satt där i bilen så rinner tårarna konstant. Undrar om det är den vägen allt smältvatten ska ut.
tisdag 6 januari 2009
Listen to your heart
"Listen to your heart" sjunger Roxette när jag sitter i bilen på väg hem i snöstormen.
Jag förstår att de tycker det är ett bra råd, och det är säkert sagt i all välmening.
Men snälla Marie & Per, lite mer tydlighet hade väl ändå varit på sin plats? 4 ord - jag menar, ni kan väl brodera ut lite? Det finns ju ett antal följdfrågor - om jag inte hör vad hjärtat säger? Om hjärtat säger en sak, magen en annan och hjärnan bara är allmänt förvirrad? Om mitt hjärta behöver slå i takt med någon annans för att jag ska kunna lyssna på det, hur ska jag kunna styra det? Om jag försöker allt vad jag kan att verkligen lyssna men inte hör?
"Listen to your heart, there's nothing else you can do" fortsätter de, som om inget hänt.
"I don't know where you're going, and I don't know why, but listen to you heart...."
Ja, I don't know-delen kan jag hålla med om. Alltid något.
Kanske måste jag ha en hörapparat som är särskilt utformad för att höra just hjärtat. Eller så är det öronproppar jag behöver.
Jag förstår att de tycker det är ett bra råd, och det är säkert sagt i all välmening.
Men snälla Marie & Per, lite mer tydlighet hade väl ändå varit på sin plats? 4 ord - jag menar, ni kan väl brodera ut lite? Det finns ju ett antal följdfrågor - om jag inte hör vad hjärtat säger? Om hjärtat säger en sak, magen en annan och hjärnan bara är allmänt förvirrad? Om mitt hjärta behöver slå i takt med någon annans för att jag ska kunna lyssna på det, hur ska jag kunna styra det? Om jag försöker allt vad jag kan att verkligen lyssna men inte hör?
"Listen to your heart, there's nothing else you can do" fortsätter de, som om inget hänt.
"I don't know where you're going, and I don't know why, but listen to you heart...."
Ja, I don't know-delen kan jag hålla med om. Alltid något.
Kanske måste jag ha en hörapparat som är särskilt utformad för att höra just hjärtat. Eller så är det öronproppar jag behöver.
måndag 5 januari 2009
Brev till livets skatteverk
Under 2008 sålde jag ett halvt hus, med en viss vinst. För att undvika skattesmäll så ansökte jag om jämkning, eller 'Särskild beräkningsgrund' som skatteverket nu döpt om det till för att vi deklaranter inte ska känna oss säkra på vår skatteterminologi.
Det innebär att under stora delar av 2008 har jag betalat väsentligt mer skatt än vad jag annars skulle gjort. Ja, jag vet, det är pengar som ändå ska in, men ändå. Jag kunde ju skjutit upp alltihopa så lite duktighetspoäng ger jag ändå mig själv.
För 2009 är situationen den omvända och idag fick jag beslutet från skatteverket att jag p g a mina ganska höga bostadsräntor nu kan betala lite mindre skatt under detta året. Skönt.
Jag funderar på om jag skulle skicka ett brev till Livets Skatteverk:
"Hej. Under 2008 betalade jag väldigt väldigt mycket, så jag tänkte nu ansöka om att istället FÅ lite tillbaka, få lite insatt på pluskontot varje månad. Det behöver inte vara så mycket, och gärna jämnt utpytsat över året. Det lyckades ni ju bra med när det gällde allt som drogs från mitt livskonto 2008, då borde det väl gå på andra hållet också. Det är nämligen så att med tanke på alla uttag ni gjorde så behöver jag nu lite tid att få bygga upp ett kapital, lite besparingar att ta av, så kan ni vara så snälla att se till att fixa detta? Exempel på insättningar jag skulle uppskatta är ett grundkapital bestående av en god hälsa och ett behållet jobb kompletterat med jämnt spridda skurar av gapskratt,gemenskap med andra människor samt lugn och trygghet i mig själv och den jag är. Toppat med lite bonusar i form av tro och hopp.Det är inte för mycket begärt tycker jag, med tanke på allt ni roffat åt er under 2008.
Vänligen
Lilla Lobelia
Vän av rättvis fördelning"
Det innebär att under stora delar av 2008 har jag betalat väsentligt mer skatt än vad jag annars skulle gjort. Ja, jag vet, det är pengar som ändå ska in, men ändå. Jag kunde ju skjutit upp alltihopa så lite duktighetspoäng ger jag ändå mig själv.
För 2009 är situationen den omvända och idag fick jag beslutet från skatteverket att jag p g a mina ganska höga bostadsräntor nu kan betala lite mindre skatt under detta året. Skönt.
Jag funderar på om jag skulle skicka ett brev till Livets Skatteverk:
"Hej. Under 2008 betalade jag väldigt väldigt mycket, så jag tänkte nu ansöka om att istället FÅ lite tillbaka, få lite insatt på pluskontot varje månad. Det behöver inte vara så mycket, och gärna jämnt utpytsat över året. Det lyckades ni ju bra med när det gällde allt som drogs från mitt livskonto 2008, då borde det väl gå på andra hållet också. Det är nämligen så att med tanke på alla uttag ni gjorde så behöver jag nu lite tid att få bygga upp ett kapital, lite besparingar att ta av, så kan ni vara så snälla att se till att fixa detta? Exempel på insättningar jag skulle uppskatta är ett grundkapital bestående av en god hälsa och ett behållet jobb kompletterat med jämnt spridda skurar av gapskratt,gemenskap med andra människor samt lugn och trygghet i mig själv och den jag är. Toppat med lite bonusar i form av tro och hopp.Det är inte för mycket begärt tycker jag, med tanke på allt ni roffat åt er under 2008.
Vänligen
Lilla Lobelia
Vän av rättvis fördelning"
lördag 3 januari 2009
Allt flyter
Går på bio med fröken Vännanen. Är glad och stolt för varje gång jag orkar bryta min isolering och göra något. Nu är det inte särskilt svårt med fröken Vännanen. Vi har inte känt varann särskilt länge, men känner varann rätt väl vid det här laget och det är enkelt och roligt att umgås.
När vi sitter vid ett mysigt bord efter filmen och sippar lite vin så funderar jag över filmens titel. "Allt flyter".
Nu är det, med tanke på filmens handling, en väldigt lämplig och bokstavlig titel, men jag tänker mer på den i överförd mening.
Är det något jag skulle vilja ha som tema för 2009 så är det just det. Allt flyter. Inte: allt är kanon/underbart/fantastiskt, för den typen av drömmar och förhoppningar vågar jag inte ha.
Inte: allt är kass/går åt pipsvängen/är hemskt, för så låga förväntningar ska ingen behöva ha.
Men att allt flyter - med hälsa, jobb, studier, fritid, familj, vänner. En lagom blandning av glädje och sorg, vardag och fest, uppåt och nedåt. Ett vanligt liv. Det är min dröm för det nya året. Att få se mitt liv flyta på istället för att drabbas av gigantiska sänken.
Allt flyter. Lobelias valspråk för 2009. I den mån jag kan påverka.
När vi sitter vid ett mysigt bord efter filmen och sippar lite vin så funderar jag över filmens titel. "Allt flyter".
Nu är det, med tanke på filmens handling, en väldigt lämplig och bokstavlig titel, men jag tänker mer på den i överförd mening.
Är det något jag skulle vilja ha som tema för 2009 så är det just det. Allt flyter. Inte: allt är kanon/underbart/fantastiskt, för den typen av drömmar och förhoppningar vågar jag inte ha.
Inte: allt är kass/går åt pipsvängen/är hemskt, för så låga förväntningar ska ingen behöva ha.
Men att allt flyter - med hälsa, jobb, studier, fritid, familj, vänner. En lagom blandning av glädje och sorg, vardag och fest, uppåt och nedåt. Ett vanligt liv. Det är min dröm för det nya året. Att få se mitt liv flyta på istället för att drabbas av gigantiska sänken.
Allt flyter. Lobelias valspråk för 2009. I den mån jag kan påverka.
onsdag 31 december 2008
Bokslut 2008: Plus
Jarå, det finns lite på pluskontot också. Som klara stjärnor i ett kompakt mörker finns de där, plus-tillfällena, och gör att jag på något sätt orkar hantera det gigantiska minuskontot.
Aldrig någonsin har jag uppskattat plus-ögonblicken så mycket som 2008.
Några dagar efter min operation i mars åker vi till Barcelona, hela familjen, för att fira min pappas 75-årsdag. Jag visste det inte då, men dessa dagar, tillsammans med min goa, knäppa (tycker vi inte alla det om vår släkt?) härliga familj ger mig kraft att på något sätt ta mig igenom allt det som väntar runt hörnet.
Dagarna nere i Skåne, med JP och hennes familj. För första gången på flera månader känner jag att livet faktiskt kan vara rätt ok. Jag känner mig totalt avslappnad och hamnar bland människor som på ett så enkelt och självklart sätt tar in mig i sin gemenskap och gör mig till en av dem. Ni är mina vardagshjältar.
Jag visste inte om jag skulle orka, men bokade ändå flygbiljett till Umeå i augusti. Det var bra. Sköna dagar tillsammans med min syster, i lugn och ro, med massor av god mat och vin - vår gemensamma passion...
Att få fira min födelsedag och julen med min far och styvmamma. Tacksamheten över att vi får ha varandra en jul till, trots sjukdomar och elände.
Att jag faktiskt orkade, bättre än jag trodde, gå upp till heltid och göra ett bra jobb.
Sen har vi de saker som inte är knutna till datum, men som givit så mycket till mig under 2008:
De personer i min närhet som klivit fram och varit klippor. Lilla Fi som varit så modig, för min skull, och alla andra som lyssnat, handlat mat, tänkt på mig, stöttat, oroat sig för mig, haft oändligt tålamod med mig. Utan dem - ja, då vet jag inte. Min tacksamhet är så stor.
Alla små ögonblick, som gett energi och gjort att jag kunnat ana ett annat liv, bortom sorgen och smärtan: att jag fick träffa fröken Vännanen och bli vän med henne. Alla våra luncher med lunchgänget på jobbet. Fru Carolinas födelsedag då vi hade en så skön kväll.
Jag och min syster på mysig lördagslunch i novembermörkret när hon besökte mig. Att få träffa en läkare som lyssnade, förstod och förklarade, efter mycket letande. Första gången jag kunde jogga igen efter operationen - helt genomblöt i sommarregnet!
Syster I hos min vårdcentral som tagit stygn, kramat om och brytt sig långt utöver det hennes jobb kräver.
De personer som jag aldrig ens träffat, men som tack vare min blogg blivit mina vänner. Wow.
2008 rymmer också den absolut, i särklass, lyckligaste dagen i mitt liv, även om det inte var så jag hade tänkt mig den...
Den 11 juli 2008 berättade doktor K på vanligt hederligt kansli-läkarspråk att inget av det han opererat bort ur mig var malignt - inte i såret, inte i lymfkörtlarna. Jag får lämna det där, för jag har fortfarande inte hittat de rätta orden för att beskriva. Kanske finns det inga.
Med den dagen, kombinerat med alla de andra insättningarna på pluskontot, vill jag gå in i 2009. Att glömma det på minuskontot går inte, och jag tror inte det är meningen, för det som finns där är en del av mig. Men det är också det goda, det bra, och det ljusa. Låt det ljuset leda mig in i det nya året.
Jag vet inte vad det bär med sig; allt jag kan göra är att leva det. Framåt.
Aldrig någonsin har jag uppskattat plus-ögonblicken så mycket som 2008.
Några dagar efter min operation i mars åker vi till Barcelona, hela familjen, för att fira min pappas 75-årsdag. Jag visste det inte då, men dessa dagar, tillsammans med min goa, knäppa (tycker vi inte alla det om vår släkt?) härliga familj ger mig kraft att på något sätt ta mig igenom allt det som väntar runt hörnet.
Dagarna nere i Skåne, med JP och hennes familj. För första gången på flera månader känner jag att livet faktiskt kan vara rätt ok. Jag känner mig totalt avslappnad och hamnar bland människor som på ett så enkelt och självklart sätt tar in mig i sin gemenskap och gör mig till en av dem. Ni är mina vardagshjältar.
Jag visste inte om jag skulle orka, men bokade ändå flygbiljett till Umeå i augusti. Det var bra. Sköna dagar tillsammans med min syster, i lugn och ro, med massor av god mat och vin - vår gemensamma passion...
Att få fira min födelsedag och julen med min far och styvmamma. Tacksamheten över att vi får ha varandra en jul till, trots sjukdomar och elände.
Att jag faktiskt orkade, bättre än jag trodde, gå upp till heltid och göra ett bra jobb.
Sen har vi de saker som inte är knutna till datum, men som givit så mycket till mig under 2008:
De personer i min närhet som klivit fram och varit klippor. Lilla Fi som varit så modig, för min skull, och alla andra som lyssnat, handlat mat, tänkt på mig, stöttat, oroat sig för mig, haft oändligt tålamod med mig. Utan dem - ja, då vet jag inte. Min tacksamhet är så stor.
Alla små ögonblick, som gett energi och gjort att jag kunnat ana ett annat liv, bortom sorgen och smärtan: att jag fick träffa fröken Vännanen och bli vän med henne. Alla våra luncher med lunchgänget på jobbet. Fru Carolinas födelsedag då vi hade en så skön kväll.
Jag och min syster på mysig lördagslunch i novembermörkret när hon besökte mig. Att få träffa en läkare som lyssnade, förstod och förklarade, efter mycket letande. Första gången jag kunde jogga igen efter operationen - helt genomblöt i sommarregnet!
Syster I hos min vårdcentral som tagit stygn, kramat om och brytt sig långt utöver det hennes jobb kräver.
De personer som jag aldrig ens träffat, men som tack vare min blogg blivit mina vänner. Wow.
2008 rymmer också den absolut, i särklass, lyckligaste dagen i mitt liv, även om det inte var så jag hade tänkt mig den...
Den 11 juli 2008 berättade doktor K på vanligt hederligt kansli-läkarspråk att inget av det han opererat bort ur mig var malignt - inte i såret, inte i lymfkörtlarna. Jag får lämna det där, för jag har fortfarande inte hittat de rätta orden för att beskriva. Kanske finns det inga.
Med den dagen, kombinerat med alla de andra insättningarna på pluskontot, vill jag gå in i 2009. Att glömma det på minuskontot går inte, och jag tror inte det är meningen, för det som finns där är en del av mig. Men det är också det goda, det bra, och det ljusa. Låt det ljuset leda mig in i det nya året.
Jag vet inte vad det bär med sig; allt jag kan göra är att leva det. Framåt.
Bokslut 2008: Minus
Årets sista dag, och dags att försöka mig på ett bokslut.
Jag börjar med minussidan, den med de svåra, jobbiga sakerna, den tar längst tid.......
18 januari: Ingen mjukstart på året direkt. Efter två visningar var budgivningen klar och huset sålt. En lättnad över att vi fick bra betalt, en oändlig sorg över orsaken till försäljningen.
1 mars: Jag får tillträde till min lägenhet och tillbringar mycket tid där med att måla och fiffa till. Detta är första gången jag inte skaffar ny bostad av en positiv orsak. Det känns.
10 mars: Jag opereras i Borås och får åka hem på eftermiddagen. Skönt att ha det gjort, men orolig.
25 mars: Flyttlasset går, nästan på dagen 4 månader efter att mitt o Mannens förhållande tar slut. Helt klart en av årets värsta dagar. Vädrets makter hjälper till - snöstorm, flyttbilen kör fast på gården utanför huset. På kvällen sitter jag i mitt vardagsrum och kan bara inte sluta gråta.
24 april: Födelsemärket på mitt ben opereras bort. Jag anar inte att det kommer en fortsättning, och tur är väl det.
15 maj: Tillträde på vårt hus, och officellt den dagen när mina och mannens förbindelser bryts vad gäller ekonomi etc. Det definitiva slutet, om man så vill. Jag är trött och ledsen när jag kommer hem och känner hur mycket jag behöver vila och landa efter allt som hänt. 12 dagar fick jag.
27 maj: Sent på kvällen upptäcker jag att dr E från Hudkliniken ringt, det sista samtalet kl 20:10. Hon har lämnat meddelanden och ber mig kontakta henne omedelbart. Jag förstår direkt.
28 maj: Jag ringer till sjukhuset och frågar efter dr E. Efter exakt 12 sekunders väntan hör jag henne i andra änden. När det tar 12 sekunder att få tag på sin läkare vet man att det hon ska säga inte är bra. Hon bekräftar det jag anat: i mitt födelsemärke finns ett Malignt Melanom. Hon vet inte om allt är borta, om det har spridit sig eller hur illa det är. Jag får komma och träffa henne personligen två dagar senare och sätts upp på extra förtur till operation.
Jag kan än idag inte ens försöka beskriva vad som händer i mig. Det är tomt. Stumt. Och ovanpå det en känsla jag inte kan förklara. Senare förstår jag att det är för att jag aldrig känt den känslan förut. Dödsångest. Ren och skär dödsångest.
19 juni: Operation. Äntligen. Efter fruktansvärda veckor. Nu börjar nästa väntan, som varar fram till den 11 juli. Lika hemsk den.
3 juli: Min vårdcentralsläkare skickar mig till akuten p g a misstänkt infektion i mitt operationssår. Hur mycket mer orkar jag? I slutet av augusti får jag ytterligare en infektion.
September-December: Jag sjunker djupare och djupare ner. Trots att jag är friskförklarad så har jag inte kraft att vara glad, att göra planer för livet efter sjukdomen. Det tar mig dessa månader att förstå att det är ok att inte gå omkring och vara euforisk och tacksam. Det tar tid. Allt tar tid. Och det jag behöver, en lång tid framöver, det är vila och lugn och ro.
Ovanpå detta läggs också utmaningen att börja jobba heltid, för första gången på 2 år.
17 november: På min arbetsplats läggs ett varsel på 290 personer här i Göteborg. Där rök min sista 'lugna' frizon. I februari kommer de personliga beskeden.
1 december: Min styvmamma läggs in på sjukhus. Efter nästan två veckor får hon diagnosen: SLE, en reumatisk sjukdom som bl a kan orsaka infektioner i de inre organen. I hennes fall har lungorna drabbats. Fullproppad med kortison skickas hon hem innan jul. Fortsättning följer.
När jag läser detta tänker jag bara en enda sak: Inte konstigt att jag är trött. Inte konstigt att jag lever ett liv som i mångas ögon verkar händelsefattigt och extremt tråkigt. Men det är vad jag förmår. Bara att klara av det ser jag som en seger.
Jag börjar med minussidan, den med de svåra, jobbiga sakerna, den tar längst tid.......
18 januari: Ingen mjukstart på året direkt. Efter två visningar var budgivningen klar och huset sålt. En lättnad över att vi fick bra betalt, en oändlig sorg över orsaken till försäljningen.
1 mars: Jag får tillträde till min lägenhet och tillbringar mycket tid där med att måla och fiffa till. Detta är första gången jag inte skaffar ny bostad av en positiv orsak. Det känns.
10 mars: Jag opereras i Borås och får åka hem på eftermiddagen. Skönt att ha det gjort, men orolig.
25 mars: Flyttlasset går, nästan på dagen 4 månader efter att mitt o Mannens förhållande tar slut. Helt klart en av årets värsta dagar. Vädrets makter hjälper till - snöstorm, flyttbilen kör fast på gården utanför huset. På kvällen sitter jag i mitt vardagsrum och kan bara inte sluta gråta.
24 april: Födelsemärket på mitt ben opereras bort. Jag anar inte att det kommer en fortsättning, och tur är väl det.
15 maj: Tillträde på vårt hus, och officellt den dagen när mina och mannens förbindelser bryts vad gäller ekonomi etc. Det definitiva slutet, om man så vill. Jag är trött och ledsen när jag kommer hem och känner hur mycket jag behöver vila och landa efter allt som hänt. 12 dagar fick jag.
27 maj: Sent på kvällen upptäcker jag att dr E från Hudkliniken ringt, det sista samtalet kl 20:10. Hon har lämnat meddelanden och ber mig kontakta henne omedelbart. Jag förstår direkt.
28 maj: Jag ringer till sjukhuset och frågar efter dr E. Efter exakt 12 sekunders väntan hör jag henne i andra änden. När det tar 12 sekunder att få tag på sin läkare vet man att det hon ska säga inte är bra. Hon bekräftar det jag anat: i mitt födelsemärke finns ett Malignt Melanom. Hon vet inte om allt är borta, om det har spridit sig eller hur illa det är. Jag får komma och träffa henne personligen två dagar senare och sätts upp på extra förtur till operation.
Jag kan än idag inte ens försöka beskriva vad som händer i mig. Det är tomt. Stumt. Och ovanpå det en känsla jag inte kan förklara. Senare förstår jag att det är för att jag aldrig känt den känslan förut. Dödsångest. Ren och skär dödsångest.
19 juni: Operation. Äntligen. Efter fruktansvärda veckor. Nu börjar nästa väntan, som varar fram till den 11 juli. Lika hemsk den.
3 juli: Min vårdcentralsläkare skickar mig till akuten p g a misstänkt infektion i mitt operationssår. Hur mycket mer orkar jag? I slutet av augusti får jag ytterligare en infektion.
September-December: Jag sjunker djupare och djupare ner. Trots att jag är friskförklarad så har jag inte kraft att vara glad, att göra planer för livet efter sjukdomen. Det tar mig dessa månader att förstå att det är ok att inte gå omkring och vara euforisk och tacksam. Det tar tid. Allt tar tid. Och det jag behöver, en lång tid framöver, det är vila och lugn och ro.
Ovanpå detta läggs också utmaningen att börja jobba heltid, för första gången på 2 år.
17 november: På min arbetsplats läggs ett varsel på 290 personer här i Göteborg. Där rök min sista 'lugna' frizon. I februari kommer de personliga beskeden.
1 december: Min styvmamma läggs in på sjukhus. Efter nästan två veckor får hon diagnosen: SLE, en reumatisk sjukdom som bl a kan orsaka infektioner i de inre organen. I hennes fall har lungorna drabbats. Fullproppad med kortison skickas hon hem innan jul. Fortsättning följer.
När jag läser detta tänker jag bara en enda sak: Inte konstigt att jag är trött. Inte konstigt att jag lever ett liv som i mångas ögon verkar händelsefattigt och extremt tråkigt. Men det är vad jag förmår. Bara att klara av det ser jag som en seger.
tisdag 30 december 2008
Livsbarometer
Hemma hos pappa och hans sambo sitter en barometer. I hallen, precis innanför dörren. Precis som mina föräldrar gjort så länge jag kan minnas kan jag inte låta bli att knäppa till den med fingret varje gång jag går förbi och fascinerat följa den lilla nålen uppåt eller nedåt. Går nålen upp är vackert väder att vänta, nedåt - ja då är det lågtryck på gång.
Jag funderar över vårt ständiga behov av att veta vad framtiden ska bringa, och antar att vädret är det som bäst illustrerar detta intresse. Vi kan inte på något enda sätt påverka hur vädret ska bli, ändå lägger vi så mycket tid och kraft på att följa spådomar, diskutera och spekulera. Ibland är det skönt att prata om något som man inte kan påverka. Det är kravlöst och tar bort mitt eget ansvar.
Tänk vad smidigt om jag hade haft en livsbarometer jag kunnat knacka på på samma sätt för att få en förutsägelse om hur mitt livs väder ska bli under 2009.
2008 har varit ett gigantiskt, galaktiskt lågtryck, med några få solglimtar som hållit mig uppe. Jag är rädd att det ska fortsätta under nästa år, rädd för att tro och hoppas att nålen ska flytta sig uppåt.
Jag borde veta bättre. Efter att ha tittat på den där barometern i snart 40 år borde jag verkligen veta bättre. Nålen står aldrig bara på lågt. Och har den varit långt långt ner en längre tid så kommer det att komma en ändring, förr eller senare.
När jag ser det så är det givet. Så mycket svårare att se det när det verkligen gäller något viktigt, något jag kan påverka. Mitt liv.
Jag funderar över vårt ständiga behov av att veta vad framtiden ska bringa, och antar att vädret är det som bäst illustrerar detta intresse. Vi kan inte på något enda sätt påverka hur vädret ska bli, ändå lägger vi så mycket tid och kraft på att följa spådomar, diskutera och spekulera. Ibland är det skönt att prata om något som man inte kan påverka. Det är kravlöst och tar bort mitt eget ansvar.
Tänk vad smidigt om jag hade haft en livsbarometer jag kunnat knacka på på samma sätt för att få en förutsägelse om hur mitt livs väder ska bli under 2009.
2008 har varit ett gigantiskt, galaktiskt lågtryck, med några få solglimtar som hållit mig uppe. Jag är rädd att det ska fortsätta under nästa år, rädd för att tro och hoppas att nålen ska flytta sig uppåt.
Jag borde veta bättre. Efter att ha tittat på den där barometern i snart 40 år borde jag verkligen veta bättre. Nålen står aldrig bara på lågt. Och har den varit långt långt ner en längre tid så kommer det att komma en ändring, förr eller senare.
När jag ser det så är det givet. Så mycket svårare att se det när det verkligen gäller något viktigt, något jag kan påverka. Mitt liv.
måndag 29 december 2008
Om bekymmer
Mellandagarna - årets bästa dagar. Riktiga vad-jag-villdagar. Promenader, läsa böcker, titta på filmer på tv.... Och vad händer? Jo, batteriet i fjärrkontrollen tar slut. Det är ett sånt där konstigt platt, som jag inte har en aning om var man kan få tag på. I mitt förra liv var det ju inte direkt jag som var fjärrkontrollsansvarig... Och att åka till en tv-affär under mellandagsrean - nej tack.
Nu kan ju vän av ordning invända att fjärrkontrollen lägger ju inte bara av sådär plötsligt, utan man får ju tecken på att det börjar lida mot slutet. Jaja, säger jag om det. Och känner jag mig själv rätt så kommer det att blir många 'mañana' innan jag kommer till skott.
När jag suttit och retat mig på det här med fjärrisen ett tag (inklusive ett antal pendlingar fram till tv:n) så tänker jag: 'Men herregud Lobelia, har du inget viktigare att bekymra dig om?'
Och det går upp för mig: Nej. Det har jag inte. Insikten gör mig alldeles varm och glad. När, jag säger bara NÄR kunde jag senast sitta och reta upp mig på bagateller? Jag minns inte.
Wow. Vilken dag. Vilken insikt.
Nu kan ju vän av ordning invända att fjärrkontrollen lägger ju inte bara av sådär plötsligt, utan man får ju tecken på att det börjar lida mot slutet. Jaja, säger jag om det. Och känner jag mig själv rätt så kommer det att blir många 'mañana' innan jag kommer till skott.
När jag suttit och retat mig på det här med fjärrisen ett tag (inklusive ett antal pendlingar fram till tv:n) så tänker jag: 'Men herregud Lobelia, har du inget viktigare att bekymra dig om?'
Och det går upp för mig: Nej. Det har jag inte. Insikten gör mig alldeles varm och glad. När, jag säger bara NÄR kunde jag senast sitta och reta upp mig på bagateller? Jag minns inte.
Wow. Vilken dag. Vilken insikt.
söndag 28 december 2008
Hur berättar man? Och måste jag?
När jag kommer tillbaka hem efter julfirandet har fru HH ringt. Hon bor 50 mil bort men nu är hon i mina trakter; har firat jul med sin mans släkt en bit upp i älvdalen. Hon undrar om jag har lust att träffa henne en stund idag.
Min första reaktion är: Jag orkar inte. Inte det att jag inte orkar masa mig ner till stan o ta en fika, närå, det går faktiskt rätt bra numera. Men det andra.
Jag och fru HH var som närmast varann under tonåren, då vi umgicks i samma gäng. Åtskilliga kvällar och nätter med te o mackor och prat om allt.
Sen blir det som det blir, man flyttar åt olika håll och kontakten reduceras till jul-och födelsedagskort. Men vi har trots allt lyckats träffas emellanåt.
Nu är det flera år sedan, dock. Och mitt 'orkar inte' handlar mycket om att försöka komprimera alla de saker som hänt mig under de senaste åren, allt det som gjort att jag idag är annorlunda mot hur jag var för några år sedan. Kanske ligger en rädsla i botten att hon inte ska gilla mig nu, men jag tror inte den är så stor. Såpass trygg har jag klarat av att bli att jag förstår att jag kan inte vara det andra förväntar sig, då blir jag bara en dålig kopia av ett fantastiskt original.
Sen vill man ju inte skölja över med tung information på den oskyldigt ställda frågan 'Hur har du haft det sedan sist?'
Jag tror det är övning som måste till. Jag måste helt enkelt öva på att träffa personer i den här situationen. Jag får låta dagsformen och känslan bestämma vad jag berättar och inte berättar. Det är mitt val. Jag måste ingenting.
Min första reaktion är: Jag orkar inte. Inte det att jag inte orkar masa mig ner till stan o ta en fika, närå, det går faktiskt rätt bra numera. Men det andra.
Jag och fru HH var som närmast varann under tonåren, då vi umgicks i samma gäng. Åtskilliga kvällar och nätter med te o mackor och prat om allt.
Sen blir det som det blir, man flyttar åt olika håll och kontakten reduceras till jul-och födelsedagskort. Men vi har trots allt lyckats träffas emellanåt.
Nu är det flera år sedan, dock. Och mitt 'orkar inte' handlar mycket om att försöka komprimera alla de saker som hänt mig under de senaste åren, allt det som gjort att jag idag är annorlunda mot hur jag var för några år sedan. Kanske ligger en rädsla i botten att hon inte ska gilla mig nu, men jag tror inte den är så stor. Såpass trygg har jag klarat av att bli att jag förstår att jag kan inte vara det andra förväntar sig, då blir jag bara en dålig kopia av ett fantastiskt original.
Sen vill man ju inte skölja över med tung information på den oskyldigt ställda frågan 'Hur har du haft det sedan sist?'
Jag tror det är övning som måste till. Jag måste helt enkelt öva på att träffa personer i den här situationen. Jag får låta dagsformen och känslan bestämma vad jag berättar och inte berättar. Det är mitt val. Jag måste ingenting.
måndag 22 december 2008
Driving home for Christmas
För ett halvår sedan var jag mycket tveksam till om denna dagen skulle komma - om jag skulle vara vid liv, om jag skulle orka åka de 10 milen österut, till staden där jag har mina rötter.
Det är en förhållandevis kort resa, och jag tycker om att göra den. Trots att det är politiskt inkorrekt så älskar jag att köra bil. Har jag tur får jag höra Chris Rea sjunga 'Driving home for Christmas', en optimal bilkörar-låt.
Resan är på sitt sätt en resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom och uppväxt. Halva livet har jag bott i den lilla staden, halva här i den större. Det är där jag har mina rötter, det är här jag har mitt liv och mitt hjärta.
Jag tänker på alla som inte har några rötter att resa tillbaka till, ingen att ge en kram och säga: God Jul till.
Och på dem som inte kan unna sig lyxen att fira jul därför att annat kommit emellan. Jag tittar upp mot Östra Sjukhuset och vet att det inte står utan patienter över helgerna. Tänker på Anitas kompis som är helt utmattad och dessutom fått influensa. Är glad att min styvmamma kunde komma hem från sjukhuset i tid för jul.
Och jag tänker på dem som firar en 'förstagångsjul': Lilla Fi, som firar den första julen utan sin mamma. Mamma Melissa som firar sin första jul som Änglamamma.
Och på mig själv: första julen utan Mannen. Första julen som överlevd cancerpatient. Det jag önskar för oss alla är att vi ska hitta en liten gnutta ro och frid mitt i alla svåra känslor.
De två sista versarna av min favoritjulsång kommer till mig. För mig sammanfattar de hela julens essens:
Du stjärna över Betlehem
O låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus
I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
I signad juletid.
Det är en förhållandevis kort resa, och jag tycker om att göra den. Trots att det är politiskt inkorrekt så älskar jag att köra bil. Har jag tur får jag höra Chris Rea sjunga 'Driving home for Christmas', en optimal bilkörar-låt.
Resan är på sitt sätt en resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom och uppväxt. Halva livet har jag bott i den lilla staden, halva här i den större. Det är där jag har mina rötter, det är här jag har mitt liv och mitt hjärta.
Jag tänker på alla som inte har några rötter att resa tillbaka till, ingen att ge en kram och säga: God Jul till.
Och på dem som inte kan unna sig lyxen att fira jul därför att annat kommit emellan. Jag tittar upp mot Östra Sjukhuset och vet att det inte står utan patienter över helgerna. Tänker på Anitas kompis som är helt utmattad och dessutom fått influensa. Är glad att min styvmamma kunde komma hem från sjukhuset i tid för jul.
Och jag tänker på dem som firar en 'förstagångsjul': Lilla Fi, som firar den första julen utan sin mamma. Mamma Melissa som firar sin första jul som Änglamamma.
Och på mig själv: första julen utan Mannen. Första julen som överlevd cancerpatient. Det jag önskar för oss alla är att vi ska hitta en liten gnutta ro och frid mitt i alla svåra känslor.
De två sista versarna av min favoritjulsång kommer till mig. För mig sammanfattar de hela julens essens:
Du stjärna över Betlehem
O låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus
I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
I signad juletid.
söndag 21 december 2008
Om hur cancer sätter resten av livet på vänt
Jag vet inte hur jag ska gå vidare, med mig och Mannen. Självklart finns det ju inget 'gå vidare' för oss som par, det har sjunkit in t o m hos mig. Men är det något jag lärt mig det här året så är det att gå igenom saker, inte gå runt eller ignorera. Det funkar inte. Det man tror man 'lagt bakom sig' ligger i själva verket och pyr, och rätt vad det är så flammar det upp, när man minst anar det. Jag har lärt mig att gå igenom alltid är det bästa alternativet; dock sällan det mest lockande när man står framför det.
Vi har en hel del att reda ut, Mannen och jag. Men jag undrar hur mycket nytta det gör? Hjälper det att gång på gång ställas inför det faktum att kärleken inte övervinner allt? Finns det mer att lära?
Jag är förvånad över att dessa tankar, och många fler på samma ämne kommer till mig nu - det har ju trots allt gått en hel del tid sedan vi gick isär. Jag tror Mannen kommit mycket längre än jag i det här, och jag är ärligt glad för hans skull, för jag önskar honom bara gott.
Ska jag då dra i honom för att jag nu börjat vakna till och vill reda ut saker o ting? Vad gott gör det?
Jag vet inte. Orkar inte tänka på det. Men är arg för att en malign tumör under så lång tid hindrat mig från att tänka på detta. Så länge att jag nu undrar hur jag ska göra för att ta mig igenom. Och varför.
Vi har en hel del att reda ut, Mannen och jag. Men jag undrar hur mycket nytta det gör? Hjälper det att gång på gång ställas inför det faktum att kärleken inte övervinner allt? Finns det mer att lära?
Jag är förvånad över att dessa tankar, och många fler på samma ämne kommer till mig nu - det har ju trots allt gått en hel del tid sedan vi gick isär. Jag tror Mannen kommit mycket längre än jag i det här, och jag är ärligt glad för hans skull, för jag önskar honom bara gott.
Ska jag då dra i honom för att jag nu börjat vakna till och vill reda ut saker o ting? Vad gott gör det?
Jag vet inte. Orkar inte tänka på det. Men är arg för att en malign tumör under så lång tid hindrat mig från att tänka på detta. Så länge att jag nu undrar hur jag ska göra för att ta mig igenom. Och varför.
fredag 19 december 2008
Märkliga bemärkelsedagar
Jag har skaffat mig en del nya, lite märkliga, men för mig viktiga bemärkelsedagar.
I dag är det den 19e december, och det är exakt ett halvt år sedan doktor K opererade bort tumören i mitt ben. Jag tittar tillbaka på ett halvår som varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men som också innehållit mitt livs bästa dag. Det beskriver ganska bra alla motsättningar, alla berg och alla djupa, djupa dalar.
Då var det dagen före midsommar, nu är det några dagar kvar till jul. Då var jag ledsen, orolig och rädd. Och sjuk. Nu är jag ledsen, orolig och rädd. Men frisk. Skillnaden kan tyckas subtil men för mig är den galaktisk.
Det är inte bara själen som tar tid att läka. Förra veckan märkte jag att jag för första gången satte mig på huk 'som vanligt' och inte behövde justera belastning eller skjuta fram högerbenet för att det gjorde ont att lägga tyngd på det. Det är inte bara en läkning, utan hårt jobb. Jag har en jättebra sjukgymnast som jag träffat några gånger. Han har hjälpt mig att bygga upp muskulaturen igen och gradvis få ärrvävnad och muskelvävnad i benet att inte växa ihop och göra området runt ärret stelt och osmidigt. Jag har gjort jobbet. Först försiktig träning med viktmanschetter, med en upptrappning till nivån där jag är nu - djupa knäböj med 5kg-vikt i händerna. I utkanterna av ärret har vävnaden släppt helt, mittenpartiet återstår. Det faktum att jag kämpar på med detta visar för mig själv att jag tror på en framtid, en frisk sådan.
Jag tänker på annat från den här tiden. Att jag lärt mig be om hjälp. Och förstått att precis som jag känner stor tillfredsställelse av att hjälpa någon, precis så känner de flesta andra också. Nästan en lättnad över att få något konkret man kan bidra med.
Människor runt omkring mig har klivit fram och funnits där. Fastän jag varit, och är, allt annat än lättsam och social, glad och lättillgänglig. Men de har inte tröttats, inte ryggat. Det har varit personer jag träffar varje dag och sådana jag aldrig träffat. Gamla vänner och nya. Väntade och oväntade.
Om jag den 19 juni hade vetat vad som låg framför, vad hade jag tänkt då? Om jag vetat om alla tårar, all vanmakt, all smärta?
Man glömmer snabbt. Jag tror jag vet vad jag hade sagt: Det är ett pris jag gärna betalar, bara jag får bli frisk.
6 månader. Kan man ändras, åldras, mogna och komma till så många insikter på så kort tid?
Ja. Om man måste. Om det är vad livet bjuder.
Men. Trots allt. Jag är friskförklarad. Vid liv. Det är det största.
Och väl värt en bemärkelsedag.
I dag är det den 19e december, och det är exakt ett halvt år sedan doktor K opererade bort tumören i mitt ben. Jag tittar tillbaka på ett halvår som varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men som också innehållit mitt livs bästa dag. Det beskriver ganska bra alla motsättningar, alla berg och alla djupa, djupa dalar.
Då var det dagen före midsommar, nu är det några dagar kvar till jul. Då var jag ledsen, orolig och rädd. Och sjuk. Nu är jag ledsen, orolig och rädd. Men frisk. Skillnaden kan tyckas subtil men för mig är den galaktisk.
Det är inte bara själen som tar tid att läka. Förra veckan märkte jag att jag för första gången satte mig på huk 'som vanligt' och inte behövde justera belastning eller skjuta fram högerbenet för att det gjorde ont att lägga tyngd på det. Det är inte bara en läkning, utan hårt jobb. Jag har en jättebra sjukgymnast som jag träffat några gånger. Han har hjälpt mig att bygga upp muskulaturen igen och gradvis få ärrvävnad och muskelvävnad i benet att inte växa ihop och göra området runt ärret stelt och osmidigt. Jag har gjort jobbet. Först försiktig träning med viktmanschetter, med en upptrappning till nivån där jag är nu - djupa knäböj med 5kg-vikt i händerna. I utkanterna av ärret har vävnaden släppt helt, mittenpartiet återstår. Det faktum att jag kämpar på med detta visar för mig själv att jag tror på en framtid, en frisk sådan.
Jag tänker på annat från den här tiden. Att jag lärt mig be om hjälp. Och förstått att precis som jag känner stor tillfredsställelse av att hjälpa någon, precis så känner de flesta andra också. Nästan en lättnad över att få något konkret man kan bidra med.
Människor runt omkring mig har klivit fram och funnits där. Fastän jag varit, och är, allt annat än lättsam och social, glad och lättillgänglig. Men de har inte tröttats, inte ryggat. Det har varit personer jag träffar varje dag och sådana jag aldrig träffat. Gamla vänner och nya. Väntade och oväntade.
Om jag den 19 juni hade vetat vad som låg framför, vad hade jag tänkt då? Om jag vetat om alla tårar, all vanmakt, all smärta?
Man glömmer snabbt. Jag tror jag vet vad jag hade sagt: Det är ett pris jag gärna betalar, bara jag får bli frisk.
6 månader. Kan man ändras, åldras, mogna och komma till så många insikter på så kort tid?
Ja. Om man måste. Om det är vad livet bjuder.
Men. Trots allt. Jag är friskförklarad. Vid liv. Det är det största.
Och väl värt en bemärkelsedag.
Vilse mellan sjuk och frisk
"Det känns som om jag gått lite vilse. Jag är inte sjuk längre, men ser mig inte heller som frisk. Jag är mitt emellan".
Jag tittar på det näst sista avsnittet av "Himlen kan vänta" på SVT och kloka Frida beskriver exakt var jag befinner mig, och har befunnit mig sedan den 11 juli i år. Kanske är det en identitetskris. Att först tvingas se sig själv som sjuk och sedan få beskedet att man är frisk, men ändå löper risk att råka ut för återfall, särskilt de närmsta åren. Det är kast så tvära och vida och stora att jag tror det övergår vårt förstånd att egentligen kunna greppa dem.
Här befinner jag mig nu, och har ingen aning om hur länge jag blir kvar. Det får ta den tid det tar. Det är säkert därför drömmarna, visionerna, planerna inte vill komma till mig. Jag behöver mer tid för att våga drömma, visionera och planera. Det som gör det lite mindre svårt är att jag nått en viss acceptans. Det är så här det är nu, och jag kan bara leva med det, i det och genom det. Inte runt eller förbi.
Att höra någon annan uttrycka exakt det jag tänker så mycket på gör det lättare. Det finns fler människor därute som känt samma sak.
När personerna i programmet blir tillfrågade om vad de har för drömmar och planer så är det kliniskt fritt från jorden-runt-resor, lotterivinster och annat. Det de alla nämner är det givna, det enkla: att få leva det liv man lever, få vakna varje morgon och kunna gå upp, få vara med nära och kära och kunna göra sina dagliga sysslor. Få vara en vanlig människa helt enkelt.
Jag kommer på mig själv med att prata med dem där på TV:n.
"Ja", säger jag. "Precis så är det."
Jag tittar på det näst sista avsnittet av "Himlen kan vänta" på SVT och kloka Frida beskriver exakt var jag befinner mig, och har befunnit mig sedan den 11 juli i år. Kanske är det en identitetskris. Att först tvingas se sig själv som sjuk och sedan få beskedet att man är frisk, men ändå löper risk att råka ut för återfall, särskilt de närmsta åren. Det är kast så tvära och vida och stora att jag tror det övergår vårt förstånd att egentligen kunna greppa dem.
Här befinner jag mig nu, och har ingen aning om hur länge jag blir kvar. Det får ta den tid det tar. Det är säkert därför drömmarna, visionerna, planerna inte vill komma till mig. Jag behöver mer tid för att våga drömma, visionera och planera. Det som gör det lite mindre svårt är att jag nått en viss acceptans. Det är så här det är nu, och jag kan bara leva med det, i det och genom det. Inte runt eller förbi.
Att höra någon annan uttrycka exakt det jag tänker så mycket på gör det lättare. Det finns fler människor därute som känt samma sak.
När personerna i programmet blir tillfrågade om vad de har för drömmar och planer så är det kliniskt fritt från jorden-runt-resor, lotterivinster och annat. Det de alla nämner är det givna, det enkla: att få leva det liv man lever, få vakna varje morgon och kunna gå upp, få vara med nära och kära och kunna göra sina dagliga sysslor. Få vara en vanlig människa helt enkelt.
Jag kommer på mig själv med att prata med dem där på TV:n.
"Ja", säger jag. "Precis så är det."
onsdag 17 december 2008
Om att se fram emot
Jag kom in på universitetskursen jag sökte, en fortsättning på den jag läst i höst. Fick litteraturlistan idag och ser verkligen fram emot att plöja igenom den, även om det är tufft ibland att plugga parallellt med jobbet. Men det är kul. Är det kul har man ofta energi att göra det. Jag ser fram emot att det ska köra igång så fort jag tentat av höstens verksamhet.
Nästa vecka är det jul. Jag ser fram emot långa lata dagar, umgås med nära o kära, mycket glögg, läsa böcker i soffan, titta på vintersport på tv och stora sjok ostyckad tid som inte behöver rutas in med hjälp av Outlook.
När jag nu gått och tänkt på de här två sakerna i ett par dagar så får jag en insikt.
Något viktigt har hänt. Något otroligt viktigt.
Här har jag precis radat upp två saker som jag ser fram emot. Att se fram emot något, det betyder ju att man tror på morgondagen, på framtiden.
När såg jag fram emot något senast?
Blir glad. Fäller en tår. Över två små frön som legat länge i kall, ofruktsam jord. Jag vågar inte dra för stora växlar, men jag tror att något litet har hänt - inget märks på utsidan men inuti fröna finns lite liv. Fröna som är tro och hopp. Måtte året 2009 få bli ett år när de får sol och näring och får växa till sig.
Det ser jag fram emot.
Nästa vecka är det jul. Jag ser fram emot långa lata dagar, umgås med nära o kära, mycket glögg, läsa böcker i soffan, titta på vintersport på tv och stora sjok ostyckad tid som inte behöver rutas in med hjälp av Outlook.
När jag nu gått och tänkt på de här två sakerna i ett par dagar så får jag en insikt.
Något viktigt har hänt. Något otroligt viktigt.
Här har jag precis radat upp två saker som jag ser fram emot. Att se fram emot något, det betyder ju att man tror på morgondagen, på framtiden.
När såg jag fram emot något senast?
Blir glad. Fäller en tår. Över två små frön som legat länge i kall, ofruktsam jord. Jag vågar inte dra för stora växlar, men jag tror att något litet har hänt - inget märks på utsidan men inuti fröna finns lite liv. Fröna som är tro och hopp. Måtte året 2009 få bli ett år när de får sol och näring och får växa till sig.
Det ser jag fram emot.
måndag 15 december 2008
Hur svårt kan det vara? Eller: jag lever
Mannen skickar mig en länk till en dokumentär som berört honom. God bless SVT. Ingen kan gå oberörd från TV:n efter att ha tittat.
När jag har sett den blir jag arg.
Hur svårt kan det vara? Här går jag och gnäller och gnäller, oroas, är rädd. Jag förstår att det är en naturlig följd av det jag gått igenom, men det måste finnas en gräns. Särskilt i ljuset av mitt förra inlägg inser jag att det måste till en förändring. Jag tror verkligen inte att man kan vara käck o glad o positiv hela tiden, verkligen vara det genuint, men man kan jobba på hur man ser på saker. Och det är ett jobb jag måste börja med mycket snart.
Jag lever. Jag har ett fruktansvärt jobbigt år bakom mig, och reaktionerna från det kan inte gömmas undan eller glömmas. Jag har förändrats, är annorlunda idag, på många sätt.
Men. Ingen har dött. Inte jag heller. Det innebär att jag är vid liv. Och att vara vid liv, med det jag gått igenom, det förpliktigar: Att leva. Mitt liv. På mitt sätt. Att använda de erfarenheter jag fått. Jag vet inte riktigt hur och vartåt det bär, men jag till hör i alla fall en priviligierad skara människor som kan unna mig lyxen att se en framtid. Hälften av alla som får cancer får aldrig den lyxen.
http://svt.se/play?a=1310448
När jag har sett den blir jag arg.
Hur svårt kan det vara? Här går jag och gnäller och gnäller, oroas, är rädd. Jag förstår att det är en naturlig följd av det jag gått igenom, men det måste finnas en gräns. Särskilt i ljuset av mitt förra inlägg inser jag att det måste till en förändring. Jag tror verkligen inte att man kan vara käck o glad o positiv hela tiden, verkligen vara det genuint, men man kan jobba på hur man ser på saker. Och det är ett jobb jag måste börja med mycket snart.
Jag lever. Jag har ett fruktansvärt jobbigt år bakom mig, och reaktionerna från det kan inte gömmas undan eller glömmas. Jag har förändrats, är annorlunda idag, på många sätt.
Men. Ingen har dött. Inte jag heller. Det innebär att jag är vid liv. Och att vara vid liv, med det jag gått igenom, det förpliktigar: Att leva. Mitt liv. På mitt sätt. Att använda de erfarenheter jag fått. Jag vet inte riktigt hur och vartåt det bär, men jag till hör i alla fall en priviligierad skara människor som kan unna mig lyxen att se en framtid. Hälften av alla som får cancer får aldrig den lyxen.
http://svt.se/play?a=1310448
Omvänd omvänd hypokondriker
Under större delen av mitt liv har jag varit en omvänd hypokondriker. Jag har aldrig varit särskilt sjuklig av mig, och när det väl varit något så har jag alltid trott det bästa och att det nog ska gå bra och gå över snart. Jag gillar helt enkelt inte att vara sjuk, och det kombinerat med hög smärttröskel och en enorm aversion gentemot sjukhus, är väl det som format denna omvända hypokondri.
Fast ibland har väl min egen högst ovetenskapliga diagnos och prognos varit lite väl optimistisk. Som när jag hade en envis blåskatarr som inte gav med sig trots att jag drack typ 10 liter citronvatten om dagen. Det enda som hände var att jag, medan febern steg, tillbringade extremt mycket tid på toa. Det visade sig sedan vara njurbäckeninflammation och jag fick tillbringa 3 dygn på infektionskliniken innan både jag o personalen var helt inne på att jag hade det bättre om jag var hemma. Och de också.
Några år senare (och ja, vi pratar i vuxen ålder...) råkade jag böja till benet på något konstigt sätt när jag bodde ute på ön och tog ett inte så graciöst skutt på en klippa. Högläge och is funkar bara till en viss gräns, och hade jag gått till läkare direkt så hade sprickan i benet kanske läkt ihop snabbare. Men - jaja, man kan ju inte ha rätt jämt.
Men - och nu kommer jag snart till saken. Min omvända hypokondri har blivit omvänd. Till vanlig alltså. Det kom med cancern. Först med mammas. Efter det blev jag hypokondrisk å alla mina käras vägnar. Så fort någon nära anhörig, och då särskilt pappa, blir sjuk eller får symptom så vill jag helst att de ska helkroppsmagnetröntgas. Och få antibiotika, cellgifter och lite antroposof-dekokter också för säkerhets skull. Dessa ganska ihärdiga önskemål från min sida brukar dock ignoreras, både av den det berör och den samlade läkarkåren. Märkligt. Särskilt i dessa tider när jag kan konsultera Dr Google om jag blir osäker.
Men med min egen cancer flyttades fokus till mig själv, och jag beter mig nu på ett sätt jag inte känner igen. Varenda prick på min kropp är ett återfall. I helgen kände jag ett lätt illamående, som normalt brukar tyda på lite lätt förhöjd magsyrehalt. Men inte nu längre. Tumör, så klart.
Det fortsatte idag hos snälla rara dr L. Jag hade redan i princip konstaterat att jag skulle behöva göra om operationen från i våras, och att det var ännu värre nu, så när han säger: "Ser jättebra ut det här, inget har ändrat sig eller kommit tillbaka efter operationen", då känner jag hur jag tappar hakan.
När jag försöker tyda så är det ganska klart. Jag har, sedan jag fick cancer, tappat modet att tro att det kan gå bra, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt sitter här och är friskförklarad. Jag har också levt så länge med oro, så när 'faran över' ljuder så går det inte att stänga av - och oron får ständigt ny näring, i allt som sker.
Jag hoppas att besöket hos dr L idag ändå kan visa mig att jag kanske inte har så mycket att oroa mig för som jag tror. Och om jag har det, vad gör då oron för nytta egentligen.
Så min dröm, och kanske ett mål, det är att jag ska komma tillbaka lite mer åt det hållet jag var innan, men kanske inte lika långt. Det finns ett lagom-läge mellan att vara nonchalant eller över-orolig. Ett läge där man håller koll på sin kropp, lyssnar på signaler och pratar med sjukvården när något inte stämmer.
Så vem vet, jag kanske kan vända tillbaka en stor del av vägen.
Då blir jag en nästan helt omvänd omvänd omvänd hypokondriker.
Fast ibland har väl min egen högst ovetenskapliga diagnos och prognos varit lite väl optimistisk. Som när jag hade en envis blåskatarr som inte gav med sig trots att jag drack typ 10 liter citronvatten om dagen. Det enda som hände var att jag, medan febern steg, tillbringade extremt mycket tid på toa. Det visade sig sedan vara njurbäckeninflammation och jag fick tillbringa 3 dygn på infektionskliniken innan både jag o personalen var helt inne på att jag hade det bättre om jag var hemma. Och de också.
Några år senare (och ja, vi pratar i vuxen ålder...) råkade jag böja till benet på något konstigt sätt när jag bodde ute på ön och tog ett inte så graciöst skutt på en klippa. Högläge och is funkar bara till en viss gräns, och hade jag gått till läkare direkt så hade sprickan i benet kanske läkt ihop snabbare. Men - jaja, man kan ju inte ha rätt jämt.
Men - och nu kommer jag snart till saken. Min omvända hypokondri har blivit omvänd. Till vanlig alltså. Det kom med cancern. Först med mammas. Efter det blev jag hypokondrisk å alla mina käras vägnar. Så fort någon nära anhörig, och då särskilt pappa, blir sjuk eller får symptom så vill jag helst att de ska helkroppsmagnetröntgas. Och få antibiotika, cellgifter och lite antroposof-dekokter också för säkerhets skull. Dessa ganska ihärdiga önskemål från min sida brukar dock ignoreras, både av den det berör och den samlade läkarkåren. Märkligt. Särskilt i dessa tider när jag kan konsultera Dr Google om jag blir osäker.
Men med min egen cancer flyttades fokus till mig själv, och jag beter mig nu på ett sätt jag inte känner igen. Varenda prick på min kropp är ett återfall. I helgen kände jag ett lätt illamående, som normalt brukar tyda på lite lätt förhöjd magsyrehalt. Men inte nu längre. Tumör, så klart.
Det fortsatte idag hos snälla rara dr L. Jag hade redan i princip konstaterat att jag skulle behöva göra om operationen från i våras, och att det var ännu värre nu, så när han säger: "Ser jättebra ut det här, inget har ändrat sig eller kommit tillbaka efter operationen", då känner jag hur jag tappar hakan.
När jag försöker tyda så är det ganska klart. Jag har, sedan jag fick cancer, tappat modet att tro att det kan gå bra, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt sitter här och är friskförklarad. Jag har också levt så länge med oro, så när 'faran över' ljuder så går det inte att stänga av - och oron får ständigt ny näring, i allt som sker.
Jag hoppas att besöket hos dr L idag ändå kan visa mig att jag kanske inte har så mycket att oroa mig för som jag tror. Och om jag har det, vad gör då oron för nytta egentligen.
Så min dröm, och kanske ett mål, det är att jag ska komma tillbaka lite mer åt det hållet jag var innan, men kanske inte lika långt. Det finns ett lagom-läge mellan att vara nonchalant eller över-orolig. Ett läge där man håller koll på sin kropp, lyssnar på signaler och pratar med sjukvården när något inte stämmer.
Så vem vet, jag kanske kan vända tillbaka en stor del av vägen.
Då blir jag en nästan helt omvänd omvänd omvänd hypokondriker.
söndag 14 december 2008
In i det sista behåller 2008 sin profil
Jag vet att inget ändras bara för att det blir en ny siffra i almanackan - 2009 istället för 2008. Men helt ärligt så ser jag fram emot den ändringen. Det är ju några dagar kvar av året, så bokslutet får vänta, men helt klart så känner jag att jag behöver en nystart.
Men året är ju inte slut, och in i det sista händer det jobbiga saker.
I fredags kom min styvmamma hem efter över en vecka på sjukhus. Hon har fått konstaterat en svår reumatologisk sjukdom. Bot finns inte, men hjälp att hålla sjukdomen hyfsat i schack.
Och imorgon ska jag till sjukhuset igen. Hade nästan glömt bort mitt återbesök efter en operation jag gjorde i våras. Den var rätt jobbig och orolig men har liksom inte tagit så stor plats, det kom ju annat att tänka på framåt försommaren....
Nu vill jag bara kunna lägga åtminstone detta till handlingarna, efter besöket hos dr L imorgon. Måtte det bli så. Jag väljer just nu att inte tänka på om det är sämre besked.
Att åtminstone få lägga en av årets jobbiga saker till handlingarna; det skulle bli en riktigt bra julklapp. Det, och att få ha min familj, mina vänner.
Men året är ju inte slut, och in i det sista händer det jobbiga saker.
I fredags kom min styvmamma hem efter över en vecka på sjukhus. Hon har fått konstaterat en svår reumatologisk sjukdom. Bot finns inte, men hjälp att hålla sjukdomen hyfsat i schack.
Och imorgon ska jag till sjukhuset igen. Hade nästan glömt bort mitt återbesök efter en operation jag gjorde i våras. Den var rätt jobbig och orolig men har liksom inte tagit så stor plats, det kom ju annat att tänka på framåt försommaren....
Nu vill jag bara kunna lägga åtminstone detta till handlingarna, efter besöket hos dr L imorgon. Måtte det bli så. Jag väljer just nu att inte tänka på om det är sämre besked.
Att åtminstone få lägga en av årets jobbiga saker till handlingarna; det skulle bli en riktigt bra julklapp. Det, och att få ha min familj, mina vänner.
Om dem som gått klart och oss som har steg kvar
Tillsammans med resten av grannskapet tar jag, under dagens få ljusa timmar, den traditionella söndagspromenaden till återvinningsstationen. Jag utökar rundan idag, för att känna efter hur det går i läkningen av mina hälsenor.
Jag går över den stora kyrkogården som ligger mitt i alltihop. Den är gammal, vilket kan utläsas av en del gravstenar som är resta över 'Enkefrun', 'Disponenten', 'Lärarinnan' och 'Stufveriarbetaren'. Hoppas de fått nytta av titlarna dit de kom.
Tittar som vanligt på stenarna och läser, funderar över människoödena. Här vilar de sida vid sida; disponenten och lokföraren, de som funnits här länge, de som fått en grav rest över sig under året som gått. Går förbi och tittar till hos Mannens farmor. Idag hittar jag också ovanligt många änglabarn. Tänker på Mamma Melissa och hennes töser, och alla de andra änglaföräldrarna som finns därute. På hur de har det nu när det snart är jul. Barnens högtid.
Jag tänker att på den här kyrkogården skulle jag kunna tänka mig att bli begravd (om Länsstyrelsen i all sin högvördighet inte skulle tillåta mina efterlevande att sprida mig över havet ute på ön). Här är värdigt och vackert, men inte öde och 'utanför'. Tvärtom, här rör sig invånarna i de östra stadsdelarna hela tiden, och jag möter joggare, föräldrar med barnvagn, människor på väg till handelsträdgården bredvid.
Jag tycker om det. De som gått klart på denna jorden delar utrymme med oss som har steg kvar att gå, i vardag och helg. De stuvas inte undan på något undangömt fält, utan finns där mitt ibland oss. Tänk om vi vågade tänka lite mer så på döden - som en naturlig del av livet.
En del som jag kommit nära under året, men gärna skjuter upp i många år till. Jag har så många steg kvar i mig jag vill gå.
Och så vill man ju inte missa återvinningen på söndagarna.
Jag går över den stora kyrkogården som ligger mitt i alltihop. Den är gammal, vilket kan utläsas av en del gravstenar som är resta över 'Enkefrun', 'Disponenten', 'Lärarinnan' och 'Stufveriarbetaren'. Hoppas de fått nytta av titlarna dit de kom.
Tittar som vanligt på stenarna och läser, funderar över människoödena. Här vilar de sida vid sida; disponenten och lokföraren, de som funnits här länge, de som fått en grav rest över sig under året som gått. Går förbi och tittar till hos Mannens farmor. Idag hittar jag också ovanligt många änglabarn. Tänker på Mamma Melissa och hennes töser, och alla de andra änglaföräldrarna som finns därute. På hur de har det nu när det snart är jul. Barnens högtid.
Jag tänker att på den här kyrkogården skulle jag kunna tänka mig att bli begravd (om Länsstyrelsen i all sin högvördighet inte skulle tillåta mina efterlevande att sprida mig över havet ute på ön). Här är värdigt och vackert, men inte öde och 'utanför'. Tvärtom, här rör sig invånarna i de östra stadsdelarna hela tiden, och jag möter joggare, föräldrar med barnvagn, människor på väg till handelsträdgården bredvid.
Jag tycker om det. De som gått klart på denna jorden delar utrymme med oss som har steg kvar att gå, i vardag och helg. De stuvas inte undan på något undangömt fält, utan finns där mitt ibland oss. Tänk om vi vågade tänka lite mer så på döden - som en naturlig del av livet.
En del som jag kommit nära under året, men gärna skjuter upp i många år till. Jag har så många steg kvar i mig jag vill gå.
Och så vill man ju inte missa återvinningen på söndagarna.
fredag 12 december 2008
Trött
Jag är trött. Inte bara vanligt fredagstrött. Inte bara trött på det vis att det det hjälper att sätta klockan en halvtimma senare på morgonen, utan bra mycket djupare än så. Trött ända in i märgen. Förkylning på gång. Tänk, efter allt jag gått igenom så har kroppen ändå hållit emot så bra. Inte förkyld på 15 månader.
Har klarat hösten, att gå upp på heltid efter den långa sjukskrivningen. Allt på jobbet med omorganisation och varsel. Jag har kämpat, och kämpar fortfarande med att bygga upp min styrka i benet efter operationen. Och allt annat. Det som är på insidan.
Jag kanske inte tänker på det så ofta men tänk all energi det tar att gå omkring med följeslagarna oro och rädsla. Ovanpå sorg över min och Mannens relation. Och ändå har jag orkat ända hit.
Ibland under senaste veckorna har jag känt mig orkeslös, uppgiven. Men jag är snällare, mer tolerant mot mig själv än tidigare. Förstår att det inte är konstigt att jag är helt uttröttad till kropp och själ.
Vägen tillbaka är lång. Ett första litet steg mot en mer varaktig vila och kraftsamling är de stundande helgerna. Ska bli skönt med dagar ofyllda av måsten och plikter, där jag får tid att tänka klart de tankar som kommer upp i huvudet. Det är något jag måste göra för att få mina krafter tillbaka.
Ska bli skönt med lediga dagar. Ska bli skönt med ett nytt år. Jag orkar inte med mer av 2008 nu.
Har klarat hösten, att gå upp på heltid efter den långa sjukskrivningen. Allt på jobbet med omorganisation och varsel. Jag har kämpat, och kämpar fortfarande med att bygga upp min styrka i benet efter operationen. Och allt annat. Det som är på insidan.
Jag kanske inte tänker på det så ofta men tänk all energi det tar att gå omkring med följeslagarna oro och rädsla. Ovanpå sorg över min och Mannens relation. Och ändå har jag orkat ända hit.
Ibland under senaste veckorna har jag känt mig orkeslös, uppgiven. Men jag är snällare, mer tolerant mot mig själv än tidigare. Förstår att det inte är konstigt att jag är helt uttröttad till kropp och själ.
Vägen tillbaka är lång. Ett första litet steg mot en mer varaktig vila och kraftsamling är de stundande helgerna. Ska bli skönt med dagar ofyllda av måsten och plikter, där jag får tid att tänka klart de tankar som kommer upp i huvudet. Det är något jag måste göra för att få mina krafter tillbaka.
Ska bli skönt med lediga dagar. Ska bli skönt med ett nytt år. Jag orkar inte med mer av 2008 nu.
onsdag 10 december 2008
Alla nöjd-orden.
Och så var det ju alla de här nöjd-orden också som snurrar till det.
Ett tecken i tiden är att det inte riktigt är ok att vara nöjd. Det har fått ett lätt stänk av slöhet och brist på ambition. Man ska hela tiden förbättra och gå framåt och bli 'bättre' och mer lyckad. Alltid finns det något att inte vara nöjd med - jobbet där man faktiskt varit i flera år, hemmet, som alltid behöver omdekoreras, vi själva o s v o s v i all oändlighet.
Att vara nöjd - behöver det betyda att man inte vill utvecklas? Är det kanske ordet förnöjd jag är ute efter - att tycka att saker är bra, just här, just nu.
Sen är det ju liknöjdheten. För mig kommer den hand i hand med resignationen. Jag har snuddad vid dem båda. MEN det är inte så jag vill ha det. Och missnöjd. Det är också ett nöjdord jag inte vill befatta mig så mycket med. För bakom det lurar bitterheten.
Jag vill tro att jag själv kan påverka mitt liv, även om det alltid kommer att dyka upp saker jag inte kan göra något åt. Jag vill lära mig att acceptera att jag fick cancer vid 38 års ålder, lära mig, men ändå våga leva livet framåt. Våga vara förnöjd med att jag just idag är frisk, har ett arbete att gå till och människor som bryr sig om mig.
Det är fortfarande svårt att reda ut, men jag ser det tydligare och tydligare. Acceptans är nyckeln för att orka fortsätta, och våga tro och hoppas. Jag har lite att göra med det här. Med att acceptera. Men aldrig resignera.
Ett tecken i tiden är att det inte riktigt är ok att vara nöjd. Det har fått ett lätt stänk av slöhet och brist på ambition. Man ska hela tiden förbättra och gå framåt och bli 'bättre' och mer lyckad. Alltid finns det något att inte vara nöjd med - jobbet där man faktiskt varit i flera år, hemmet, som alltid behöver omdekoreras, vi själva o s v o s v i all oändlighet.
Att vara nöjd - behöver det betyda att man inte vill utvecklas? Är det kanske ordet förnöjd jag är ute efter - att tycka att saker är bra, just här, just nu.
Sen är det ju liknöjdheten. För mig kommer den hand i hand med resignationen. Jag har snuddad vid dem båda. MEN det är inte så jag vill ha det. Och missnöjd. Det är också ett nöjdord jag inte vill befatta mig så mycket med. För bakom det lurar bitterheten.
Jag vill tro att jag själv kan påverka mitt liv, även om det alltid kommer att dyka upp saker jag inte kan göra något åt. Jag vill lära mig att acceptera att jag fick cancer vid 38 års ålder, lära mig, men ändå våga leva livet framåt. Våga vara förnöjd med att jag just idag är frisk, har ett arbete att gå till och människor som bryr sig om mig.
Det är fortfarande svårt att reda ut, men jag ser det tydligare och tydligare. Acceptans är nyckeln för att orka fortsätta, och våga tro och hoppas. Jag har lite att göra med det här. Med att acceptera. Men aldrig resignera.
måndag 8 december 2008
Tankar som fortfarande väntar på att klarna
Jag har en tanke i mitt huvud som jag inte riktigt kan greppa, inte till 100% formulera och klä i en relevant orddräkt.
Några ord är centrala i den här tanken: acceptans, resignation, bitterhet, förnöjsamhet, liknöjdhet.
Hur finner man sig i det som hänt? Det svarta, förtärande, hemska, som gör att livet för alltid förändras. Att acceptera, utan att resignera - det är en hårfin skillnad och jag ser att dagsformen avgör mycket för mig. Jag hoppas och tror att tiden som förflyter också kan ha en inverkan. Att resignera är för mig att säga: "Ok smärta och sorg, du vinner. Det är ingen idé att ha några planer, tro att något bra kan hända mig, för jag är cancerpatient och kan inte göra ett skit åt det, varför ska jag då anstränga mig. Och att hoppas, vad är meningen - det går ju ändå alltid åt h-e." Härifrån är det inte långt till bitterhetens kvicksand. Och här har jag låtit cancern vinna, oavsett om den finns min kropp nu och i framtiden, eller inte.
Vad är det som gör att man kan acceptera? Vad är det som gör att Kraka väljer att leva vidare som hon vill efter det att hennes hjärta bokstavligen brast, utan att ge upp och leva rädd och ängslig? Hur ska mamma Melissa acceptera att när hon blev mamma första gången så blev hon änglamamma? Hur ska Lilla Fi kunna acceptera att hennes mamma bara var 53 år när hon lämnade denna världen?
Vad är det som gör att vi accepterar, och är det bra eller dåligt för oss? Vad gör det med oss NÄR vi verkligen har accepterat, eller om vi väljer att inte göra det? Hur ser vi gränsen mellan acceptans och resignation? Vad betyder acceptans för mig?
Måste tänka mer. Det är som att nysta, det känns som det blir trassligare ju mer jag drar. Men jag måste.
Några ord är centrala i den här tanken: acceptans, resignation, bitterhet, förnöjsamhet, liknöjdhet.
Hur finner man sig i det som hänt? Det svarta, förtärande, hemska, som gör att livet för alltid förändras. Att acceptera, utan att resignera - det är en hårfin skillnad och jag ser att dagsformen avgör mycket för mig. Jag hoppas och tror att tiden som förflyter också kan ha en inverkan. Att resignera är för mig att säga: "Ok smärta och sorg, du vinner. Det är ingen idé att ha några planer, tro att något bra kan hända mig, för jag är cancerpatient och kan inte göra ett skit åt det, varför ska jag då anstränga mig. Och att hoppas, vad är meningen - det går ju ändå alltid åt h-e." Härifrån är det inte långt till bitterhetens kvicksand. Och här har jag låtit cancern vinna, oavsett om den finns min kropp nu och i framtiden, eller inte.
Vad är det som gör att man kan acceptera? Vad är det som gör att Kraka väljer att leva vidare som hon vill efter det att hennes hjärta bokstavligen brast, utan att ge upp och leva rädd och ängslig? Hur ska mamma Melissa acceptera att när hon blev mamma första gången så blev hon änglamamma? Hur ska Lilla Fi kunna acceptera att hennes mamma bara var 53 år när hon lämnade denna världen?
Vad är det som gör att vi accepterar, och är det bra eller dåligt för oss? Vad gör det med oss NÄR vi verkligen har accepterat, eller om vi väljer att inte göra det? Hur ser vi gränsen mellan acceptans och resignation? Vad betyder acceptans för mig?
Måste tänka mer. Det är som att nysta, det känns som det blir trassligare ju mer jag drar. Men jag måste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)